Transkribering av #132: Har du PTSD?

Maria Bragesjö är legitimerad psykolog och specialist i klinisk psykologi. Hon är också legitimerad psykoterapeut och arbetar som psykologisk ledningsansvarig vid Traumaprogrammet Psykiatri Sydväst, Karolinska universitetssjukhuset Huddinge.

Hon bedriver också postdoktoral forskning i grupp Rück vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet. Hennes forskning kretsar dels kring trauma och tidiga interventioner för att minska de psykologiska följderna och snabbare kunna läka efter trauma. Dels kring hur behandling av ett av de mer långvariga besvären, PTSD kan göras mer tillgänglig och läggas upp på sätt som blir mer tolererbara för patienterna. 

CECILIA 00:10:02

Och din första fråga till henne löd, vad är PTSD?

MARIA - 00:10:07

PTSD kan man ju säga är ett psykiatriskt tillstånd, så det är en slags diagnos då som innefattar en del symptom som man kan utveckla när man har varit med om en potentiellt traumatisk händelse. Och de symptomen yttrar sig på fyra olika sätt, det är fyra olika typer av symptom kan man säga då. Så dels så ska man ha påträngande symptom, det betyder att man har liksom att minnet hemsöker en kan man säga. Att man får jobbiga minnesbilder av det som hände och kanske mardrömmar och att kroppen reagerar ofrivilligt i olika situationer. Sen ska man också ha undvikanden, så att man undviker saker som påminner en om traumat. Eller att man undviker att tänka på händelserna över huvud taget eller känslor, tankar, alltså saker som är inuti en själv. Sen det tredje symptomet, det handlar om att man får en förändring i sättet som man tänker om sig själv och om världen. Så att man tänker väldigt negativt om sig själv och tänker kanske att det här som hände var mitt fel, fast det inte var det. Över huvud taget finns det liksom ingen rim och reson i det hela. Och att man tänker att världen nu är jättefarlig, man vågar inte göra saker och man tänker kanske också att jag vågar inte lita på andra människor. Och sen den fjärde typen av symptom som finns med i det här klustret av symptom, det är att man blir överspänd, så att man går lite på tårna. Man har liksom en förhöjd vaksamhet och förväntar sig att något farligt ska hända igen. Så det kan betyda till exempel att man skannar omgivningen efter tecken på att något farligt är på gång. Man kan bli lätt skrämd, hoppa till vid väldigt små ljud eller så. Man kan ha svårt med koncentrationsförmåga, svårt att somna, vakna mycket på nätterna.

ANDREAS - 00:11:48

PTSD står för Post Traumatic Stress Disorder.

MARIA - 00:11:51

Ja, och det är ju egentligen lite tokigt att vi här i Sverige, vi använder ju den engelska förkortningen. Så PTSD är ju egentligen den engelska förkortningen. Men Post Traumatisk Stressyndrom säger vi ju på svenska, så det borde ju bli PTSS då.

ANDREAS - 00:12:08

Just det, det är verkligen liten skillnad, så det borde man ju kunna införa bara sådär egentligen. Och hur länge har man pratat om det här? Jag antar att PTSD har det inte hetat så himla länge, fast säkert 25-30 år vid det här laget. Men liksom själva fenomenet, det här att man liksom blir väldigt påverkad av en omskakande händelse långt efteråt, hur länge har man vetat om det?

MARIA - 00:12:30

Ja, alltså jag kikade lite på det här när jag skrev min kappa i min avhandling, och då landade jag faktiskt i att de första beskrivningarna hittade jag alltså 500 år före Kristi födelse. Och då i indisk litteratur faktiskt, i någonting som heter Ramayana, som är en slags indisk epos kan man säga då. Och som vanligt i många sådana här spännande epos så handlar det om en vacker kvinna. Och då är det en gud som blir förälskad i en kvinna, och så ber han sin bror då att kidnappa den här kvinnan. Men när han ber sin bror så börjar brodern då, han blir torr i munnen och det står att hans hjärta fylls av skräck. För då blir han påmind om att den här kvinnan är gift med en man, som för några år sedan har skjutit på den här brodern med en pil, som gjorde att han far ut över havet och så. Och då finns det beskrivningar i den här texten om hur den här brodern inte kan vara nära saker som börjar på R, för att den här mannen då heter någonting på R. Han säger att han ser den här mannen framför sig, mitt på dagen, fast han inte sover. Han drömmer om den här mannen och hur rädd han var, han drömmer om den här pilen, han ser pilen framför sig. Och att han inte kan röra sig, han blir liksom lamslagen när han tänker på det här. Så det är den första beskrivningen, om man tänker det som jag beskrev här, vad som är en PTSD-diagnos då. Men då är vi liksom 500 år före Kristus och då kallade man ju inte det PTSD.

ANDREAS - 00:14:11

Hade det ens något namn på den tiden?

MARIA - 00:14:13

Nej, då är det nog mer bara en beskrivning liksom, att så här kunde man reagera.

ANDREAS - 00:14:19

Finns det fler sådana historiska exempel? Därför att jag som ändå är historiskt intresserad, jag hade gissat att det framför allt var efter första världskriget, när man pratade om shellshock, alltså upplevelser från skyttegravarna på västfronten och allting sånt där. Men har liknande grejer beskrivits även kontinuerligt under historien?

MARIA - 00:14:39

Ja, alltså PTSD är ju väldigt associerat med krig, så att det som vi kallar PTSD idag, om man backar litteraturen, så hamnar man ju gärna där. Men jag skulle backa ännu tidigare faktiskt, så att faktiskt kanske 1700-talet så, då började man se att vissa soldater, de längtade hem. De tyckte inte det var jättekul att vara ute och kriga, de hade lite svårt att sova, de hade ångest och då kallar man det nostalgia. Så de var lite nostalgiska. Och det kan man säga är då liksom, det första, när man började kalla det någonting då, och då är det ju att man kämpar med minnesbilder av speciella situationer under kriget och man drömmer mardrömmar och man längtar hem helt enkelt, där man är trygg.

ANDREAS - 00:15:28

För själva ordet nostalgi betyder ju egentligen hemlängtan, eller hur? Jag hörde det bara härom dagen.

MARIA - 00:0156:33

Ja, men det stämmer, det betyder faktiskt hemlängtan. Så att det var liksom etiketten på det, det var hemlängtan helt enkelt, alltså det kan man säga är en föregångare till PTSD. Och sen så har du helt rätt i då, vi människor, vi har ju tyvärr en förmåga att bli våldsamma mot varandra, så att krigen fortsätter ju under historien. Och där kan man också se, precis som du var inne på, det här med shellshock till exempel, som ett sådant exempel då, där man såg att de här mera kraftiga sprängningarna då, som man började använda sig av då, gav samma symptom. Och det är lite så det har sett ut sen, att man har liksom inte namngett det direkt utifrån symptomen, om man säger som man tänker idag, utan tidigare i början av 1900-talet, då var det mer fokuserat på själva händelsen, så det här med shellshock till exempel, eller battered womens syndrome till exempel kom, kvinnor som blev slagna hemma. 

Och sen hade man liksom tankar också om att PTSD kom utav att man fick liksom en fysisk skada. Man tänkte inte att det här var liksom någonting som var psykologiskt egentligen, utan man tänkte att det här var någonting som var fysiskt. Och då när man byggde järnvägar över hela USA, då kan man se att det finns beskrivningen som heter railway spine. Och då var det alltså alla sådana här tågolyckor, så personer som blev skadade då i de här byggena, och sen också att det var mycket tåg som spårade ur och folk blev skadade och sådär. Då letade man liksom efter att det skulle neurologiskt finnas något fel på de här personerna som beskrev de här symtomen på PTSD då med jobbiga minnesbilder, mardrömmar, man kunde inte släppa det, man kunde inte gå vidare och vågade inte åka tåg igen och så där. Så vid obduktioner så letade man alltså efter väldigt biologiska bevis på de här symptomen, så att etiketterna där har liksom mer handlat om själva händelsen då, kan man säga.

ANDREAS - 00:17:28

Och spine är ryggrad.

MARIA - 00:017:30

Ja precis, det är ryggrad.

ANDREAS - 00:17:32

Samtidigt då, så alla får inte PTSD, trots att de har varit med om väldigt traumatiska saker. Hur mycket eller lite krävs det egentligen av trauma för att sådana här symptom ska uppstå?

MARIA - 00:17:44

Alltså när det gäller psykiatriska diagnoser så har vi ju ofta väldigt tydliga kriterier för vad vi tycker då, dels ska vara en diagnos och i det här fallet så är det liksom som ett litet nålsöga som man ska igenom. Och det är ju då att man ska ha varit med om ett trauma på ett speciellt sätt för att man ska få diagnosen. Och då tänker vi oss som att man inte utvecklar PTSD utifrån mer sådana här vardagliga stressorer, som till exempel att man skiljer sig eller att man har blivit av med jobbet eller så. Utan att det ska vara händelser där man uppfattade sig själv som att man var i fara på något sätt. Antingen liksom att jag kunde bli kroppsligt skadad eller att det fanns en risk för mitt liv eller att jag var med om sexuellt våld. Sen kan det också vara så att du inte var med om det här själv, utan det kan ju vara att du bevittnade det här eller att du hörde talas om att det här hände, om det var någon som stod dig nära. Och sen försöker man också fånga upp liksom och bredda definitionen av vad trauma är. När det gäller personer som i sin yrkesutövning kanske då möts av väldigt så aversiva detaljer. Och där tänker man sig också då att det räknas som ett trauma även om det är digitala medier, så att man ser till exempel en film. Om man tänker poliser till exempel som utreder sexualbrott mot barn till exempel. De kan få titta på videofilmer för att hitta ledtrådar till exempel kring var i världen har det här brottet skett till exempel. Och få se väldigt otäcka saker. Och då tänker man i vanliga fall då att titta på otäcka saker på Youtube till exempel, det tänker vi inte ska vara en potentiell traumatisk händelse. Men om man gör det i sin yrkesutövning där man inte kan stänga av utan du har liksom ingen kontroll över det, då tänker man att det kan vara ett trauma också.

ANDREAS - 00:19:29

En lyssnarfråga. Apropå då hur svårt trauma som kan tänkas leda till det här så har vi fått en lyssnarfråga som lyder så här. Numera verkar var och varannan ha varit med om trauma och fått PTSD efter att till exempel blivit ihop med fel person. Används begreppen för slarvigt idag?

MARIA - 00:19:44

Ja, jag tycker faktiskt det, tyvärr. Och framförallt tycker jag man ser det i sociala medier att det pratas väldigt mycket om trauma. Alla har trauma, alla har PTSD. Och jag tycker tyvärr också att vissa medier plockar upp det här lite för lätt också och får det lite att framstå på det sättet också. Det finns mer i kulturen nu på något sätt att man pratar om att allt är trauma. Och då liksom försvinner ju lite tanken här med att vi faktiskt pratar om ett psykiatriskt tillstånd som vi ändå tänker oss att det är ett fåtal som någon gång i livet kommer att uppfylla. Så att jag tycker faktiskt det är en negativ trend som vi ser, att det går lite inflation i ordet. Så på det sättet så är jag lite för då att vi håller oss till de här ganska snäva definitionerna då som vi var inne på här nu, att det ska vara hot om våld eller allvarlig skada, sexuellt våld. Det är det vi menar är en potentiellt traumatisk händelse i det här sammanhanget. Sen kan jag förstå liksom att alla kommer ju under livet vara med om obehagliga, skrämmande upplevelser. Det är ju liksom en del i att vara människa och att vi kanske ibland också vill använda ordet trauma i det sammanhanget. Men när vi ska prata om diagnoser och så, då blir det ändå lite fel. Så att jag brukar försöka vara noga med det, att skilja på vad är trauma enligt liksom ett diagnostiskt systems definition så att säga och vad vi så klart kan uppfatta som är jobbiga händelser.

ANDREAS - 00:21:20

Lite kränkthetssamhället kanske.

MARIA - 00:21:24

Ja, kanske lite så. Ja, precis.

ANDREAS - 00:21:26

Det jag for lite efter i den förra frågan också var, alltså i hur hög grad kan det här vara individuellt? Därför att, rätta mig om jag har fel, men vissa kan vara med om väldigt svåra saker men får ändå inte de här problemen så att säga. Går det att säga någonting om vilka det är som drabbas i så fall?

MARIA - 00:21:41

Och det där är ju väldigt spännande. Så på gruppnivå så kan man väl ändå säga att vi generellt så klart alla är ganska motståndskraftiga mot den här typen av händelser. Så att skulle man titta på världens population så skulle man ändå uppskatta att kanske 70 procent av oss någon gång i livet kommer att vara med om någonting som vi skulle kalla trauma, även om vi har de här snäva definitionerna. Och så kanske 5-6 procent som någon gång i livet kommer att uppfylla diagnosen PTSD.

ANDREAS - 00:22:12

5-6 av alla eller 5-6 av de 70?

MARIA - 00:22:15

Ja, 5-6 procent av alla. 

ANDREAS - 00:22:18

Det är en väldig massa människor.

MARIA - 00:22:20

Ja, det är fortfarande en väldigt massa människor, men om vi börjar med den stora gruppen där det är 70 procent liksom, så är det ju inte ett likhetstecken mellan att vara med om en händelse och sen att man får långvariga besvär som PTSD. Sen kommer de flesta av oss ha liksom mer besvär i början. Alltså det är ju de här symptomen som jag beskrev, det är ju helt normala reaktioner nära inpå en händelse. Så det man försöker förstå, det är ju lite mer så här, vad är det som gör att det för vissa då inte går över? Och vad är det som gör då att det antingen finns kvar väldigt länge eller går väldigt snabbt över. Vi ser också att det finns en del som inte reagerar alls precis direkt efter händelsen, men som sen då får besvär. Det finns en grupp individer där man pratar om försenade debut av PTSD dessutom, där det har gått mer än sex månader efter händelsen och då plötsligt så börjar de här symptomen dyka upp. Så det är en väldig spridning i hur vi reagerar och att man kan se lite olika reaktionsmönster som man kan ha då. Och sen vad det beror på då, ja då får man ju liksom, om vi ska börja från början då så kan man ju tänka så klart att vi har någon form av genetisk uppsättning med oss då. Och där tror vi ju då att det finns en genetisk sårbarhet som man kan vara född med. Och sen någonting som man också har forskat på mycket nu, det är någonting som kallas epigenetik. Och epigenetik betyder ju egentligen då att våra gener påverkas också av vår miljö. Och att det är någonting som vi, lite slarvigt då kan man säga att vi ärver också tidigare generationers erfarenheter. Och när en sådan här epigenetisk förändring då har funnits med i fyra generationer brukar man säga någonstans där, då blir den permanent, då är det inte längre en tillfällig förändring då. Så det tittar man också på och försöker förstå till exempel sådana här saker som att ättlingar då till förintelseöverlevare då har vissa starkare reaktionsmönster i rädsloresponser till exempel och sådär. Och då försöker man liksom titta på är det då en sådan här epigenetisk variation eller är det en konsekvens av att jag kanske har växt upp också så klart med föräldrar som har betett sig på ett visst sätt för att de har vissa händelser. Så det är alltid svårt att veta vad det beror på. Men man tror att sådant spelar in också. 

Sen så ser vi att om man är med om upprepade trauman, så att du inte bara är med om ett utan att det är flera gånger, då ökar också risken sen att du utvecklar PTSD. Och sen är det framförallt liksom hur hotad du känner dig, som är det egentligen under händelsen då som liksom såhär förutsäger hur allvarliga besvär du kommer att få. Och då är det ju ofta så att, man får generalisera det lite, att vi kvinnor oftast upplever oss mera hotade för att vi är mindre till storlek liksom sådär. Och det är också en sak i sig att vi ser att vi utvecklar mycket lättare PTSD efter händelser som innefattar någon form av liksom att det finns en förövare, att det finns ett interpersonellt våld liksom, så sexuellt våld, tortyr, krig, någon som har gjort någonting mot en; misshandel, den typen av händelser då. Där löper vi mycket, mycket större risk, kanske 10-20 gånger större risk än om du är med om en naturkatastrof. Sen någonting som vi ser också i litteraturen, det är ju att vi kvinnor då drabbas mer av PTSD och då försöker man förstå det, dels utifrån det här då att vi kanske känner oss mer hotade vid olika typer av såhär potentiellt farliga situationer. Men man har också tittat lite grann på såhär biologiska skillnader mellan män och kvinnor och så tror man att kanske att det har lite att göra med liksom könshormoner faktiskt. För man har sett då att kvinnor då i vissa delar av menstruationscykeln då när man har mycket östrogen då, då är det lättare att man utvecklar PTSD. Sen kan man ju vända på det då i en behandling sen då att man skulle lättare kunna vända på det då, att man skulle jobba då med exponering då, kanske att det skulle få bättre effekt om man jobbar jättemycket med det just i den delen av menstruationscykeln. Och sen så ser vi att kvinnor verkar ju ha generellt mer av sådana här sårbarhetsfaktorer innan som vi vet har att göra med PTSD-utveckling. Det vill säga att man har en lägre utbildningsnivå, man har sämre ekonomi och att man oftast är den som tröstar snarare än att man blir tröstad själv. Så att socialt stöd sen efter händelsen är ju en sån här buffrande faktor. Så det går inte att säga liksom att det är så här, eller vi vet inte riktigt exakt vad det beror på och det här med skillnaden mellan män och kvinnor. Och att det finns också ett mörkertal, vi vet att kvinnor söker mer hjälp eller så, medans män då kanske inte söker hjälp och vi vet att män också oftare blir feldiagnostiserade. Att det finns liksom, det finns en PTSD, men där man ser det mer liksom ilskeutbrott eller liksom, man kanske sätter ADHD-diagnos eller att det finns någonting annat som uppmärksammas. Så att det finns mycket som grumlar liksom förståelsen av det här.

ANDREAS - 00:27:35

Så kvinnor är mer utsatta, det finns socioekonomiska faktorer, kortare utbildning så är man mer utsatt. Lite kontraintuitivt för mig såtillvida att krig brukar i högre grad, i alla fall vid fronten, utkämpas av män och krig verkar ju ändå vara en sån här väldigt solklar utlösare av PTSD.

MARIA - 00:27:55

Och samtidigt så får du också tänka på allt sexuellt våld som tyvärr inträffar i världen och som drabbar kvinnor. Det är ju farligt att leva med en man som kvinna, tyvärr.

ANDREAS - 00:28:06

Och dessutom all misshandel.

MARIA - 00:28:08

Ja. Så det är väl också en del som lite tar ut det där förhållandet då så att säga. Och sen så är det ofta så att i krig så används ofta kvinnor även i krigföringen. Att kvinnor blir våldtagna i krigsdrabbade områden och tas till fånga och råkar väldigt illa ut också. Så att man ser oftast att det inte bara är liksom själva skjutningarna eller det som är liksom den faktiska krigföringen, utan också hur man tänker på civilbefolkningen, som man också får räkna med blir drabbade.

ANDREAS - 00:28:44

När vi spelar in det här så är det oktober året 2023. Våra medier fylls av nyheter om skjutningar, framför allt i gängmiljö och sprängningar. Jag har haft ett par sprängningar inte långt ifrån där jag bor. Min sambo hörde båda. Hur mycket påverkar den typen av händelser just förekomsten av PTSD skulle du säga jämfört med folk som har varit med om kanske mer krigssituationer och så?

MARIA - 00:29:10

Alltså jag tror att om man ska tänka till förhållandevis till risk för PTSD så är det ju som att vara i krig, skulle jag säga. Det är liksom att bevittna de här sprängningarna eller skjutningarna och höra dem och känna att det är väldigt nära liksom. Det blir ju som att, kan man jämföra med som att vara i ett krigsdrabbat område. Men i förhållandevis till, om man ska tänka då hur många som blir påverkade, så är det en mindre grupp än en som är med om krig i världen.

ANDREAS - 00:29:43

Jag förstår. Och därmed också i Sverige. Om vi säger så då, hur många får diagnosen varje år i Sverige ungefär?

MARIA - 00:29:52

Åh, jag tror inte det är någon som riktigt vet det faktiskt. I de studier som finns där man försöker titta på hur många drabbas av PTSD så var jag inne på förut här, mellan 5-6 procent brukar man hitta då under sin livstid. Och det finns väl rätt mycket som tyder på att det är ungefär likadant i Sverige. Det finns en del data från USA. Man kan tänka att nu börjar vi bli mer lika dem, kanske också i termer av skjutningar och så vidare. Och där brukar man se att ungefär 5 procent under varje givet år av befolkningen kommer att uppfylla PTSD-diagnos. Och jag räknade ut det, nu ska vi titta här. Så 2020 så hittade jag data, då var det alltså 13 miljoner amerikaner som man beräknade då uppfyller diagnosen PTSD.

ANDREAS - 00:30:44

Wow. 

… Du har varit inne på det med symtom och så där, men om du skulle försöka hitta typfall då, vilka är problemen som gör att folk söker för PTSD så att säga?

MARIA - 00:30:57

Alltså en del i PTSD också är att man har jättemycket undvikande. Så man vill ju inte tänka på den här händelsen och man vill inte vara nära saker som påminner om det. Vilket också blir ett problem, för då vill man inte söka vård. Så ofta faktiskt, första gången man söker, så söker man för någonting annat. Och PTSD är associerat med väldigt mycket annan psykiatrisk samsjuklighet, så annan ångestproblematik, depression, man kan ha tankar på att ta sitt liv, det finns många andra saker. Och smärta också, kroppslig smärta är också väldigt vanligt. Och det finns en förhöjd risk för substansbruksberoende och också att man har en dålig kroppslig hälsa. Så oftast är det någonting annat som gör att man söker. Så att om man kommer in till exempel på en vårdcentral, så är det väldigt sällan man kommer in och säger att ja, men jag var med om den där händelsen och nu mår jag dåligt utifrån det. Utan många drar sig för att söka. Sen tror jag att det är många som liksom, att man hamnar i ett läge där man ser till exempel att jag sover så dåligt just nu eller liksom att det är något sånt väldigt påtagligt eller att man inte, man märker att man inte kan fungera alls i sitt vardagsliv. Man blir helt isolerad hemma, som till slut liksom gör att man ändå kommer iväg. Men man kan behöva ha lite hjälp med det.

ANDREAS - 00:32:24

Just det. Jag tänker också, är det en massa sjukskrivningar till följd av det här också, att folk inte pallar att sköta ett jobb och sådana saker.

MARIA - 00:32:35

Ja, precis. Om man ska tänka i termer av lidande så är det ju först jättejobbigt att ha PTSD, i sig för individen. Och sen med alla dessa också samsjukligheter, att jag får en dålig kroppslig hälsa, jag får andra psykiatriska besvär. Så ofta så får man ju svårt att ha en sysselsättning, studera eller arbeta. Så att det är ofta väldigt långa sjukskrivningar eller att man har väldigt mycket korttidsfrånvaro från jobbet. Vilket också gör att det här är någonting som kostar samhället också väldigt mycket pengar varje år.

ANDREAS - 00:33:13

Det är klart. Men om vi ska gå in på behandlingar och sånt. Vi var 2500 år tillbaka i tiden här och i Indien. Men genom historien, hur har man sett på folk som är drabbade av de här problemen? Hur har man försökt att behandla dem, om alls?

MARIA - 00:33:27

Alltså inledningsvis så hade man ju liksom tanken tror jag om att det här liksom skulle vara kortvariga reaktioner. Så att man kanske såg ner lite på dem. De här soldaterna då som längtade hem, de hade hemlängtan liksom. Oj de där pallar inte. Att det var lite den inställningen man hade. Man tänkte att det skulle vara övergående. Och det ser man ju också i den första upplagan av DSM som är det vanligaste diagnostiska instrumentet vi använder oss av här i Sverige. Då fanns det med liksom en så här gross stress reaktion som skulle kunna vara en föregångare till det här. Men då var det liksom beskrivet som att det skulle vara övergående. Och sen i DSM 2, då tog de bort den överhuvudtaget för att man tyckte inte att det var liksom en riktig diagnos eller utan det här skulle bara vara kortvariga besvär.

ANDREAS - 00:34:27

Och var det då tidsmässigt?

MARIA - 00:34:29

Ja, det var efter andra världskriget. 

ANDREAS - 00:34:32

Jag tycker mig ha läst och förstått i olika framställningar att just efter första världskriget, de här soldaterna som kom och var shellshocked och inte klarade av liksom, de var nervvrak med en term som användes då, att man definitivt såg ner på dem och liksom tyckte att de var inte några riktiga karlar som höll på och wimpade sig på det där viset.

MARIA - 00:34:52

Precis, det var exakt så man tänkte att det här är någon som inte klarar trycket liksom så här och det var lite mer fel på dem. Sen i behandlingsväg så var det ju mycket liksom jättekalla vattenbad och elchocker och liksom vi hade ju inte psykiatri på samma sätt då som vi har nu. Så det var ju inte jättetrevliga behandlingar och jag kan tänka ibland när man läser om de här behandlingarna som gavs och när man beskriver hur lyckade de var då, att de beskriver då att ja, men det var ju många soldater då som sen sa ja, men nu mår jag bra. Jag vill tillbaka till fronten då. Men alltså, jag kan tänka också att de där behandlingarna var ju så aversiva så det måste ju vara så här pest eller kolera. Ska jag sitta här och få de här superkalla, varma och kalla baden om vartannat eller det kanske är bättre att åka tillbaka till fronten? Alltså tänker jag nu när jag 2023 läser de här beskrivningarna.

ANDREAS - 00:35:51

De simulerade friskhet.

MARIA - 00:35:53

Ja, faktiskt. Jag kan få sådana tankar i alla fall att det var väldigt aversiva behandlingar på den tiden och ett väldigt oförstående av det här stora lidandet som de här individerna hade.

ANDREAS - 00:36:08

Längre fram då, hur har så att säga den moderna synen på PTSD växt fram?

MARIA - 00:36:15

Sen kan man ju såklart säga att Freud hade lite att göra med det också, men lite kanske för mycket av det goda. Freud utgick ifrån att vi skulle hitta alla dolda trauman som man dessutom var omedveten om och sen att man skulle då hitta dem och prata om dem. Så tänker vi ju inte i modern traumaforskning nu utan det vi ser är ju snarare att det som kännetecknar att man har varit med om en trauma det är att det hemsöker en. Det hemsöker en resten av livet. Det är väldigt svårt att inte komma ihåg att man har varit med om en hemsk händelse. Sen kan minnet vara väldigt fragmenterat och man kommer inte ihåg alla detaljer, men det är väldigt svårt att liksom, ja helt inte vara medveten om det då på det sättet.

ANDREAS - 00:37:02

När började man förstå att det skulle till något mer än kalla och varma bad och elchocker då för att hjälpa de här individerna?

MARIA - 00:37:10

Jag tror att det var en kombination. Dels så tror jag också att man liksom började se att det här var långvariga reaktioner som inte gav med sig. Så att jag tänker att det var där efter Vietnamkriget framför allt med de veteranerna som kom och klagade väldigt mycket över sitt mående. Som fick med sig lite andra grupper i samhället. Till exempel feminister som såg då att kvinnor for väldigt illa och mådde väldigt dåligt efter sexuellt våld, misshandel i hemmet och så vidare. Och sen också att det fanns grupper som representerades av förintelseöverlevare och deras barn och så vidare, ättlingar till dem. Som lite tillsammans gick ihop kan man säga då och visade på, titta här hur dåligt man kan må när man är med om jättesvåra händelser. Och då ledde det till att det 1980 kom in som en diagnos i DSM-systemet. Och då blev det ju plötsligt mer intressant också att börja göra mer behandlingsforskning. Eftersom vi traditionellt sett i behandlingsforskning så har vi oftast utgått från diagnoser. Så första steget var ju mycket att mer bara identifiera att det är samma reaktioner. Oavsett om du är med om krig eller om sexuellt våld. Det verkar vara samma sak. Så att man liksom hade ett gemensamt begrepp för vad det är för någonting som vi pratar om här. Och man släppte det här med att det, som jag pratade om förut då, att man snarare pratade om själva händelsen. Att det var det som var själva diagnosen. Nu mer formulerade man det som att det här är ett gäng symptom som man kan ha och man kan utveckla det utifrån många olika tillstånd. Och de första behandlingsstudierna, de är gjorda på amerikanska veteraner framför allt. Och sen kvinnor som har varit utsatta för sexuellt våld. Och då var det en stor grej att man liksom lite så här, åh vi kan använda samma behandlingsprinciper för både veteraner och de här kvinnorna. Som man tyckte då, annars var ganska olika varandra.

ANDREAS - 00:39:24

Just det, det kan jag tänka mig. Jag förstår precis varför det väckte uppmärksamhet. Idag då? Hur ser behandlingen ut eller behandlingarna kanske?

MARIA - 00:39:37

Alltså idag så vet vi ju att det finns väldigt mycket bra behandlingar att få. Och det som man framför allt rekommenderar i olika, både nationella och internationella guidelines då, eller riktlinjer för behandling. Det är ju olika former av traumafokuserad KBT och någonting som kallas EMDR. Eye movement desensitization and reprocessing. Och det gemensamma för de behandlingarna, det är ju att man på något sätt jobbar med att möta själva minnet av traumat. Och lite så här lära hjärnan att det här är ingenting som händer nu, utan det här är ett minne. Och själva minnet kan inte skada mig idag. Och det här är någonting som jag behöver hjälp med att lagra in liksom i, där det hör hemma. Och att det inte ska vara någonting som ligger och skvalpar precis hela tiden framför mig just nu. Och sen att man har någon form av arbete där man liksom jobbar med att återta sitt liv igen. För ofta det som händer vid PTSD, det är ju att man får väldigt svårt att vara i helt vardagliga situationer, som egentligen är ofarliga. Till exempel då om det händer saker vid en tennishall till exempel, eller vid en tennisplan eller någonting sånt där. Då kan man ju få svårt att spela tennis igen då, för att där vet man att ja, där var den där skjutningen och jag hörde ju skotten där. Då känns det farligt att vara där. Då kan man behöva jobba med att liksom ta tillbaka den platsen. Eller att kunna gå och handla eller kunna prata med en annan person eller jobba med mer praktiska situationer i vardagen för att kunna leva sitt liv liksom på det sätt som man vill leva. Och sen att man får en chans då både när man jobbar med minnet på det här sättet och när man utmanar sig i vardagen på det här sättet, att man liksom får en chans att lite vrida och vända på de här, ofta felaktiga föreställningarna man har om sig själv och traumat och det som hände, att det kanske var något fel på mig och att man får utmana de här tankarna om att världen är farlig och det finns ingen att lita på och så. Så det är oftast det som är det gemensamma kan man säga för de här behandlingarna.

ANDREAS - 00:41:38

EMDR sa du, vad är det för någonting?

MARIA - 00:41:40

Ibland så pratar man lite slarvigt och säger ögonrörelsebehandling, så det är det som det syftar på då. Och även det är ju en behandlingsmetod där man jobbar med att möta traumaminnet och där man jobbar med någonting som man kallar bilateral stimulering. Man tänker sig då att man ska aktivera båda hjärnhalvorna i den här känslomässiga bearbetningen. Och då gör man ofta det, men inte alltid med hjälp av att man ber patienten följa liksom terapeutens fingrar och få titta då och följa då fram och tillbaka medans man tänker på det här traumat då som man har varit utsatt för.

ANDREAS - 00:42:20

Nu när du berättade om det här så liksom förde du fram dina fingrar och jag började följa dem med blicken och jag kände direkt att någonting började hända så att det är spännande. Ofta så framställs det som en väldigt hård gräns mellan KBT och mer klassisk liksom psykoanalys, liksom prata länge, ligga på soffan och Freud och allt det där. Men det här låter nästan lite som att man använder element från båda eller?

MARIA - 00:42:45

Alltså, jag tror den stora skillnaden är att man är mycket, mycket mer strukturerad här. Så att i mer klassisk psykoanalys och så, då jobbar man ju mer med fria associationer, att man lite mer så här, okej, jag är tyst som behandlare. Jag väntar in dig lite, ser vad som händer. Här är det mycket, mycket mer liksom att vi kommer överens om att vi har en överenskommelse om att okej, du och jag nu ska jobba med ditt trauma. Var är startpunkten på traumat? Var är slutpunkten för traumat? Nu kommer du få beskriva det här i detalj för mig. Jag kommer be dig att blunda, föreställa dig det här för ditt inre öga. Vi kommer göra det här många gånger. Jag kommer förklara varför vi gör det. Jag kommer vara mycket mer aktiv som behandlare. Så det blir en ganska stor skillnad ändå i praktiken. Men likheten är väl mer bara att vi ser ett värde i att man pratar om det som hände. Men sen gör man det på ett lite annorlunda sätt.

ANDREAS - 00:43:45

Just det, jag ska inte beskylla dig för att vara freudian. Nej, men annars kommer jag lite grann att tänka på sån här klassisk fobi-KBT när folk lider av, ska vi se om jag säger rätt ord nu, men agorafobi, torgskräck. Och att man då utmanar det genom att gradvis kanske tillsammans våga sig ut på större och större öppna platser och att just konfrontera den här irrationella skräcken man har. Det låter lite likt ändå.

MARIA - 00:44:10

Det är väldigt likt. Så man kan ju se det på ett sätt som att PTSD är ett slags specifik fobi för traumat och traumarelaterad stimuli, kan man säga då. Och att det vi jobbar med är ju att konfrontera, utmana såna här situationer som man nu tycker känns jättefarliga eller jobbiga för att det påminner om traumat och ta tillbaka dem och lite få lära sig igen, lära sin hjärna då att här behöver jag inte vara rädd. Här kan jag faktiskt vara trygg och jag kan vara i de här situationerna. Och att man får en chans också att bearbeta känslomässigt det som har hänt och lite sortera in traumat i minnet där det hör hemma.

ANDREAS - 00:44:47

Det pratas ibland om överdrivet ältande, människor som har väldigt svårt att släppa, vad det nu kan vara, oförrätter eller sådär. Att man kan gå och idissla det där i flera år efteråt trots att det rent objektivt borde ha försvunnit bort i glömskans brunn.

MARIA - 00:45:03

Vid PTSD är det lite mera att det som kännetecknar är snarare den här ofrivilligheten i att det liksom ramlar över en. Så det som är typiskt PTSD är snarare att det kommer helt ofrivilliga, oönskade minnesbilder. Jag har inte alls en lust att tänka på det här just nu. Men det liksom bara ramlar över mig i massa olika situationer. Och att jag kämpar snarare för att jag vill inte tänka på det. Jag gör allt jag kan för att slippa känna de här känslorna. Och jag undviker allting som skulle kunna sätta igång att jag tänker på det.

ANDREAS - 00:45:42

Medan ältare kanske snarare någonstans finner njutning i det också.

MARIA - 00:45:46

Ja, och man känner mer en lättnad i att man plockar fram det och sen känns det lite skönare. För nu har jag liksom hållit på och ältat här och jag ska lösa den här situationen. Och så får jag en liten lättnad i stunden och det gör att jag fortsätter. Här är liksom en annan process där jag snarare så här, åh, det här vill jag inte kännas vid. Så får jag också en lättnad. Men det är inte det här medvetna, utan snarare är det det man behöver göra i behandlingen att faktiskt plocka fram det och våga prata om det.

ANDREAS - 00:46:15

Du pratar om det här med långvarigheten som ett kriterium. Men händer det ändå så vitt vetenskapen vet att folk typ självläker från PTSD?

MARIA - 00:46:24

Ja, absolut. Och det man också kommer ihåg är att PTSD kan fluktuera också i svårighetsgrad. Så att man kan ha mer eller mindre PTSD-symptom i olika perioder av livet. Men på gruppnivå i alla fall så ser man att har det gått mer än ungefär ett år efter händelsen och du liksom uppfyller diagnosen PTSD och inte har hämtat dig då, då behöver du oftast ha någon form av hjälp för att bli av med symptomen då eller att kunna gå vidare.

ANDREAS - 00:46:59

En lyssnarfråga som jag fått in. Om MDMA-assisterad terapi. MDMA är ju en psykoaktiv substans som bland annat finns i det som populärt kallas ecstasy. Och det är ju en drog som utlöser väldigt hög grad av empati och positiva känslor. Har jag hört och läst om. Enligt dig är det en lovande behandlingsform just i PTSD-fallet.

MARIA - 00:47:29

Det finns väldigt mycket ny spännande forskning på MDMA-assisterad behandling på PTSD. Det man ska komma ihåg då är ju bara då att det inte bara är själva läkemedlet eller, man får ändå tänka så, det är en drog men läkemedlet då. Utan att det är, att det ges tillsammans liksom med en psykologisk behandling. Så man ger inte bara läkemedlet utan det finns också en behandlare med, eller snarare två behandlare till och med, som är med patienten som tar det här och det finns ett speciellt liksom behandlingsprotokoll som man följer då som utbildad behandlare när man jobbar med det här. Men de studier som jag har sett då som kommer från USA då visar ju på att det här ser ut att vara ett lovande behandlingsalternativ. Och framförallt så verkar man ju ha lyckats liksom fånga amerikanska veteraner som verkar bli bättre av det här och också tycka att det här är en väldigt, ja, appellerande eller trovärdig behandling då som oftast är en grupp som är svårbehandlad och som kan vara ganska svåra att få, eller hålla kvar i en behandling kan man säga rent ut sagt liksom.

ANDREAS - 00:48:39

Just det, för att det vill till att patienten själv inser problemet och vill vara med om det här för att det ska funka antar jag. 

MARIA - 00:48:48

Ja. Alltså vill och vill, det är ju liksom att man inte vågar, det blir för jobbigt. Så att det är ju ett problem som vi har liksom i PTSD-behandling att det är ganska många patienter som hoppar av behandling. Så i genomsnitt så brukar en av fem hoppa av behandling. Och tittar man på amerikanska veteraner så ser man ju i vissa studier att det kan vara upp till 50 procent av de här patienterna som ska behandlas som hoppar av behandlingsstudier. Så där tror jag också då att allting vi kan göra för att minska avhopp och hålla kvar patienter i behandling är ju till nytta.

ANDREAS - 00:49:26

Och det pågår ju försök när det gäller psilocybin som behandling mot framförallt tror jag depression. Är det tror du en substans som skulle kunna användas även i behandling av PTSD-patienter? Det kanske inte har varit aktuellt alls?

MARIA - 00:40:41

Jo men jag tror att även det har varit uppe liksom så att man har pratat om det som att det skulle kunna vara någonting man skulle kunna testa vid PTSD. Men de studierna som är gjorda nu, de är gjorda liksom på MDMA och det är där vi har liksom mest stöd hittills då. Och jag skulle tycka det var jättespännande om det blev en MDMA-studie även i Sverige. Kanske på KI? 

ANDREAS - 00:50:09

Tiderna förändras. 

… Har PTSD ökat över tid? Och om ja, varför?

MARIA - 00:50:19

Det finns faktiskt en svensk studie nu som har tittat på, alltså en registerstudie där man har dragit ut data från våra journalsystem. Och det är ju verkligen en fördel här i Sverige eftersom vi registrerar väldigt mycket. Och där ser man ju en tydlig ökning i PTSD då och i andelen registrerade diagnoser kan man säga då. Sen om det är liksom en sann ökning eller om det är liksom mer en högre medvetenhet eller inte. Det är ju väldigt svårt att värdera. Men om man tittar på i alla fall antalet iklickade diagnoser eller vad man ska säga då i svensk vård så har det skett en ökning under de senaste tio åren, definitivt.

ANDREAS - 00:51:06

Har du någon teori om varför? Är det bara för att ni inom professionen har blivit duktigare på att ställa diagnosen eller finns det liksom något, ett faktiskt ökande antal fall där ute?

MARIA - 00:51:16

Alltså, jag tror faktiskt att det handlar mer om det, att vi har blivit lite bättre på att uppmärksamma det och nästan då att det ibland stjälper över åt andra hållet. För det finns också en hel del som tyder på att vi ibland överdiagnostiserar PTSD också. Och då blir det lite som att vi tänker att om man har varit med om en potentiell traumatisk händelse så har man automatiskt PTSD. Och då vips har man ju fått diagnosen PTSD i journalsystemet. Men du har egentligen inte de symtomen, för PTSD är fortfarande en symptomdiagnos. Så diagnosen är ju inte bara att du ska ha varit med om en potentiellt traumatisk händelse. Och där ser man att vi liksom slarvar lite i vården. Så där finns det också faktiskt en svensk studie som är gjord där man tittade på, jag kommer inte ihåg hur många det var nu, men om det var kanske 200 patienter som hade diagnos PTSD i journalen. Och sen så lät man några oberoende psykiatriker gå in och titta i journalerna och så letade man efter, vad har man baserat själva diagnosen på? Och då kunde man se att i 80 procent av fallen så verkar det ju stämma. Det fanns både beskrivet en potentiell traumatisk händelse, det fanns beskrivet de här symtomen som man ska ha, påträngande symptom och undvikanden och så vidare. Men i 20 procent av fallen så kunde man inte hitta det. Man kunde ofta hitta att det fanns ett trauma eller en potentiell traumatisk händelse, men man kunde inte hitta att de här symtomen var beskrivna eller att man hade liksom fallit ut på någon intervju eller någonting sånt då. Så det här var ju en studie då, men där var det ungefär 20 procent av diagnoserna som man då inte tyckte stämde. Och då är ju det så här, är glaset halvfullt eller halvtomt? Skulle vi acceptera att vi hade en femtedel feldiagnostiserade med cancer till exempel, kan man ju liksom, om man bara leker lite i huvudet så här, då kanske det är ganska mycket.

ANDREAS - 00:53:21

Det låter ganska mycket. Även om de där 20 procenten säkert också har ett lidande?

MARIA - 00:53:26

Ja, precis, men de kanske har en annan form av lidande och det är väl det som är också då det här vi pratade också om förut, att det går lite inflation liksom i trauma och PTSD, att det kan vara lite så här, alltså mer häftigare, lite mer attraktivt, eller vad man ska kalla det.

ANDREAS - 00:53:45

Lite mode-diagnos?

MARIA - 00:53:46

Ja, alltså det är lite roligt. Jag går i behandling för min PTSD, det är lite mer accepterat kanske då, än att gå i behandling för att jag har personlighetssyndrom eller att jag har depression eller att jag har, och framför allt anpassningsstörning är ju en sån här jätte-icke-sexig diagnos, som är ju liksom lite liknande besvär som vid PTSD, men det då är mera att man har svårt, precis som det låter då, man har svårt att anpassa sig till en ny livssituation på något sätt liksom, så till exempel då att så här, ja, men jag går igenom en skilsmässa nu eller jag har kämpigt på jobbet eller jag har svårt, nu har jag fått en ny chef eller någonting sånt där och så har jag svårt att hantera den situationen då.

ANDREAS - 00:54:39

Det kanske är lite närmare släkt med det där ältandet som vi pratade lite om tidigare?

MARIA - 00:54:44

Ja, det är det. Mycket, mycket mer likheter med det faktiskt, men jag tycker mig i alla fall kliniskt kunna se att det är vissa diagnoser som man lättare accepterar som patient.

ANDREAS - 00:54:53

Ett begrepp som är ganska vanligt förekommande nu, det är komplex PTSD. Hur vanligt är det och hur mycket skiljer det sig från bara vanlig PTSD?

MARIA - 00:55:10

Alltså, det jag tror först och främst man måste tänka på, det är ju att det är ju en kompis till PTSD-diagnosen, eller det är ju som en systerdiagnos eller så, vilket betyder att du först måste uppfylla själva PTSD-diagnosen för att kunna ha komplex PTSD och det missar många. Så först så har man de här klassiska PTSD-symptomen, sen ska man ha svårigheter i någonting som man kallar självdysreglering då, liksom i sättet som man är som person. Så dels ska man ha svårt att ta hand om sina känslor, reglera sina känslor. Man ska ha svårt i relation till andra människor som är genomgripande och man ska också ha en genomgripande negativ bild av sig själv. Så det är fortfarande en symptomdiagnos, som kräver att du först har klassisk PTSD och sen ska du ha de här tre svårigheterna då, som ska vara genomgripande. Och det betyder att du kan utveckla den här typen då, av PTSD, om vi ska se det som en speciell typ då, med vissa typer av tilläggsproblem, utifrån vilken händelse som helst. Det betyder inte att du har varit med om någon speciell sorts händelse. Sen vet vi att det är en sårbarhet om du har varit med om krig, tortyr, sexuella övergrepp i barndomen, av situationer där du har hållits fången eller liksom inte kunnat ta dig därifrån, liksom saker som har hänt under lång tid då. Men det är liksom inte ett kriterium för att uppfylla diagnosen och där finns det ofta ett missförstånd. Så ibland så tror jag när man hör om komplex PTSD att många menar mer komplex trauma, det vill säga då att man har varit med om kanske upprepade traumatiska händelser. Men det här är liksom en diagnos som går på symptom som kan oftare inträffa när du varit med om upprepade trauman och vissa typer av trauman, men som också kan uppstå efter en enstaka bilolycka i vuxen ålder.

ANDREAS - 00:57:16

Är det en diagnos som det har gått lite inflation i?

MARIA - 00:57:18

Alltså det är ju en diagnos som jag tycker många av mina patienter i alla fall kommer och säger att de har och att de har fått höra inom vården och att de har läst på nätet om att de har. Och ibland så kan det vara så absolut att jag håller med och ibland så är det mer liksom ett utslag av att de har varit med om upprepade traumatiska händelser och då har man fått höra att det här är komplex PTSD när det inte stämmer. Så det är väl också en sån här diagnos som lite överanvänds kanske då i sättet som man pratar om det. Sen är det också så att den finns inte med i DSM-systemet utan den finns bara med i Världshälsoorganisationens diagnossystem som kallas ICD. Och då använder vi oss av ICD-10 just nu, men ICD-11 är på väg så det finns en översättning och så, men det kommer säkert inte implementeras i Sverige förrän tidigast 2025. Och det är först då den här diagnosen kommer in. Så vi har egentligen inte heller möjlighet att sätta den här diagnosen ännu i vården, men jag märker av liksom att det finns ett tryck från patienter på att man ska sätta den här diagnosen och att det är någonting som gör att man känner sig mer validerad och då är det framför allt faktiskt utifrån att man tänker att man ska ha en annan typ av behandling än traumafokuserad KBT till exempel. Men där har vi liksom ännu inte data som visar att det är någon annan form av behandling utan man rekommenderar fortfarande samma typ av behandling vid komplex PTSD som vid klassisk PTSD. Sen ser man då att det är lite lägre andel som blir bättre med komplex PTSD, men det är fortfarande väldigt bra behandlingar och framför allt för att komma åt de här kärnsymptomen som är PTSD, dvs jobbiga minnesbilder, undvikanden, negativa tankar om sig själv och världen och överspändhet.

ANDREAS - 00:59:26

Berätta, hur kom du själv in på att liksom börja forska på och jobba med det här?

MARIA - 00:59:31

Det var lite av ett bananskal. Jag började forska sent i livet. Jag hade ju jobbat mer än 15 år som psykolog och kliniker innan jag gav mig in i forskarvärlden och det var ju lite med skräckblandad förtjusning kan man säga som jag registrerade mig som doktorand. Och hade ju en ganska stabil grund att stå på då för jag hade jobbat länge. Jag visste vad jag kunde. Sen var det nog mer bara liksom som livet är ibland att det är massa slumpar som inträffar. Så dels så då jobbade jag i psykiatrin och var lite, ja, men lite less på det här att patienterna kom efter 10, 20, 30 år. Det hade gått så väldigt lång tid efter traumat till att de kom till behandling och då började jag tänka, man skulle ju vilja göra någonting lite mer tidigare. Och då blev jag uppringd faktiskt från Karolinska universitetssjukhuset i Solna och det som hette då psykologmottagningen då, men som nu är medicinsk psykologi. Och då berättade de att de hade lite planer på att liksom starta upp ett tydligare traumaflöde med också då psykologiska insatser. För man såg att av de patienter som kom in på den somatiska akuten på sjukhuset så var det en ganska stor andel patienter, kanske 20 procent ungefär, som hade PTSD-liknande symptom eller ganska svår depression när man följde upp dem efter ett halvår. Och då hade liksom de mer somatiska avdelningarna börjat lite så här, ja, men önska lite mer psykologkompetens i det. Så då fick jag en fråga om jag kunde tänka mig att börja där och se om jag kunde bygga upp någonting. Så att då började jag först jobba där en dag i veckan och sen så blev det då att jag bytte jobb liksom och gav mig in och blev psykolog i somatiken. Och då är det så att nu har vi pratat mycket om liksom att det finns väldigt mycket gott forskningsstöd för behandling av PTSD, men vid tidiga insatser så är liksom evidensen mycket skralare. Och då för att bygga upp någonting så var vi ju tvungna, då fanns det liksom inte så här, det här ska vi göra i det här tidiga skedet, för då pratade vi ju om då att möta personer som kanske för ett par timmar sen eller kanske för ett par dagar sen har varit med om en bilolycka till exempel eller en misshandel. Och då var det inte lika självklart vad man skulle göra och då blev ju det ett forskningsprojekt så klart. Och lite på den vägen är det. Så min avhandling kom ju då att handla om tidiga insatser efter trauma och sen efter disputationen då så har jag mer gått tillbaka till ja men psykiatrin och nu jobbar jag då på Traumaprogrammet på Psykiatri Sydväst där jag är psykologisk ledningsansvarig psykolog och jobbar med behandlingsforskning nu igen då för personer som har mer diagnosen PTSD också och komplex PTSD och har fortsatt med det. Och sen fortsätter vi utvärdera de här tidiga insatserna som jag tog fram då under avhandlingsarbetet då som är en digital insats då och testar den då i reguljär vård.

ANDREAS - 01:02:42

Och vad var det för insats?

MARIA - 01:02:45

Det var den bygger på samma behandlingsprinciper som vi använde då vid behandling vid PTSD. Men att den är lite kondenserad då. Så jag var inne på det här att oftast är det några månaders behandling. Här gjorde vi en digital behandling med behandlarstöd, klassisk i KBT som var tre veckor lång då, men som innefattade samma komponenter att man fick lära sig återbesöka minnet av traumat och lite motverka att man skulle hamna i undvikanden i vardagen. Så lite så här “upp på hästen igen”. Och sen var vi också väldigt noga med att prata om att det finns en väldigt god förmåga till naturlig läkning. Så att en lärdom som man ska göra generellt då utifrån det här med tidiga insatser, det är ju någonting som heter debriefing som jag tror många känner igen kanske namnet på. Att det såg man inte var effektivt att förebygga PTSD plus att det var en del personer som faktiskt mådde ganska dåligt efter debriefing. Och det man gjorde när man gav den insatsen var ju ofta att man sa så här, nu måste du ösa ur dig allt det här supersvåra, annars kommer du må jättedåligt längre fram. Och så är det ju inte, utan vi vet ju att med största sannolikhet så kommer man ju hämta sig på egen hand. Så det var någonting som också väldigt mycket var inbyggt i den här interventionen, att vi tryckte på att nu kanske vi kan snabba på den här naturliga läkningen. Och i de studierna vi gjorde så såg vi just det. I den större studien så hade vi över 100 deltagare och så jämförde vi interventionen mot just naturlig läkning, det vill säga en väntelista då på sju veckor. Så interventionen var tre veckor lång och så hade vi en enmånadersuppföljning då. Så under den perioden så fick hälften av personerna vänta på interventionen då. Och då såg vi ju att interventionen verkligen lyckades få ner symptomen på PTSD. Och det var en väldigt, väldigt stor skillnad där mot de som fick vänta. Och i mitt huvud så hade jag nog ändå tänkt att ganska många av dem då som fick vänta, att de skulle bli förbättrade av sig själva. Vilket då är ju förväntat, eftersom vi tänker då att ganska många kommer att återhämta sig av sig själva. Men så var faktiskt inte fallet här. Och det tror jag hade att göra med att vi jobbade med självrekrytering. Så jag tror att vi lyckades fånga personer som själva identifierade ju att de inte klarade av att gå vidare på egen hand, utan behövde ha liksom professionell hjälp. Så jag tror också att det var ett tecken på att vi lyckades fånga rätt grupp, kan man säga då. För det är ju annars väldigt svårt när man jobbar med tidiga insatser eftersom så här, om vi har 100 personer nu som var med om någon jättestor olycka till exempel, så är det ju, ja men kanske 5 av dem då som vi behöver vara mera oroliga för. Men vet inte riktigt vilka 5.

ANDREAS - 01:05:49

Just det, just det.

MARIA - 01:05:50

Och det blir aldrig liksom kostnadseffektivt att ge alla intervention.

ANDREAS - 01:05:56

Men om man kunde identifiera de här individerna som riskerar och utveckla det, då skulle man kunna minska lidandet och kanske sjukskrivningstider och så vidare?

MARIA - 01:06:04

Definitivt, så det är ju ett stort förbättrings, ja det finns mycket förbättringspotential där. Sen finns det ju mycket spännande saker nu också som innefattar också så här machine learning och vi har mer avancerade sätt att modellera på. Men då är det ofta så att man, för att kunna göra de här studierna så måste du ha tillgång till många drabbade eller det måste finnas ett rekryteringsunderlag och så. Vilket gör att det nästan bara går att göra på antingen somatisk akutmottagning eller på mottagningar som till exempel tar emot personer som blir våldtagna eller att den typen av mottagningar. Det är väldigt svårt att förutsäga, om vi tänker attentatet på d Drottninggatan till exempel. Då var det väl många som hade önskat att så här, nu skulle man gjort en etikansökan och förutsett det här så att vi kunde testa någon intervention. Men det är det som blir, då hinner ju tiden gå för långt om man ska vänta tre månader på att få etikansökan godkänd och då hinner ju det här tidiga skedet gå över.

ANDREAS - 01:07:13

Har du någon drömstudie som du skulle vilja göra?

MARIA - 01:07:16

Åh, drömstudien. Det finns ju mycket hål så klart i PTSD-forskning, men någonting som jag kämpar mycket med som kliniker är att jag verkligen skulle vilja bli bättre på att förutsäga också vem som har nytta av behandlingen som jag ger. Till exempel det här att vi har olika former av traumafokuserad KBT, vi har EMDR till exempel. Då hade det ju varit fantastiskt om jag kunde säga att EMDR är mycket bättre för dig. Eller du ska prova prolonged exposure eller så där. Så det skulle ju vara fantastiskt om vi kunde besvara den frågan och det har vi liksom inte riktigt lyckats med. Och då tror jag att man behöver ha kanske ännu mer variabler. Jag tror vi skulle behöva vända mer in och ut på våra patienter. Och man behöver också kombinera tror jag, biologiska data. För ofta blir det så att när vi gör behandlingsstudier så har vi mer bara tillgång till självskattningsformulär eller vi har lite demografiska data och så där. Men en drömstudie skulle ju vara en studie där jag också har tillgång till MR-röntgen, att vi tar genetiska test, vi tar blodprov, vi kollar stressnivåer i blodet, vi tittar på massa olika biologiska markörer, alltså hela rubbet. Så det skulle vara en jättedyr studie som skulle vara jättesvårt att få finansiering för. Men det är liksom lite det som man egentligen skulle behöva. Och samtidigt så måste man ju hitta någonting sen som kan vara användbart på kliniken. För i kliniken så kan vi ju inte lägga alla i MR-kamera till exempel. Så det kommer inte heller vara hjälpsamt. Så det är ju liksom balansen då. Men större studier där vi liksom mer kombinerar tror jag, liksom mer psykologiska mått med olika typer av kroppsliga biologiska markörer tror jag att vi behöver.