Ögonblicket: ”De hittade svagheterna och slog ner på dem”

Som ung forskare blev Liv Eidsmo först skrämd av den kritiska kulturen på sin nya arbetsplats – sedan lärde hon sig att uppskatta den.

Namn: Liv Eidsmo
Arbetar som: Docent vid Centrum för molekylär medicin, Karolinska Institutet, samt snart färdig hudspecialist vid Karolinska Universitetssjukhuset.

Liv Eidsmo. Foto: Mattias Ahlm

"Jag satt i ett hörn i ett mötesrum i Melbourne, Australien, och kände mig som en idiot. Försökte förstå diskussionen i rummet, men misslyckades helt. Jo, en sak förstod jag. Att den unge forskaren som redogjorde för sina resultat fick hård kritik av sina äldre kollegor på ett sätt som jag inte var van vid. De hittade svagheterna och slog ner på dem. Vi var ett tjugotal personer, de flesta av oss hopklämda längs väggarna, men de mest seniora forskarna satt precis framför föredragshållaren. Han var trängd mot väggen.

Jag visste att om tre veckor skulle jag själv stå där. Full av självförtroende, efter att både ha fått läkarlegitimation och doktorerat, hade jag lämnat Sverige för att forska ett par år utomlands. Att det skulle gå bra hade fram tills nu känts självklart. Nu var jag i chock. Jag insåg att här fanns bara två alternativ: att försvinna – eller att utsätta mig för samma sak och lära mig att hantera det. Jag valde att stanna. Kollegorna som verkat så skoningslösa vid det där mötet blev snart mina vänner – men fortsatte att ha ett kritiskt förhållningssätt till forskningen. Och jag började förstå varför: vi blev så mycket bättre forskare av det!

Sedan 2010 leder jag en forskargrupp vid Karolinska Institutet. Vi studerar orsakerna till hudsjukdomarna psoriasis och vitiligo och hoppas bidra till bättre behandlingar. Den där raka kritiken som först skrämde mig – den försöker jag nu odla i min egen forskargrupp. Och doktoranderna uppskattar det! Visst svider det, när man kämpat med något länge, att få svagheterna utpekade, men att en kollega letar efter felen i ditt resonemang är något att vara djupt tacksam för. Kritiken är inte riktad mot forskaren, utan mot forskningen. Vi går hem och slickar våra sår – och sedan kommer vi tillbaka med något ännu bättre.”

Berättat för: Anders Nilsson, först publicerad i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 2/2017.

CO
Innehållsgranskare:
Cecilia Odlind
2024-03-05