Mot sämre vetande – tre forskare som tar debatten

”Jag ser hur tufft mina adhd-patienter har det, så jag känner ett ansvar att stå upp för dem. Det är därför jag finns där ute och sprider kunskap och ger svar på tal. Nyligen kom en välgjord liten studie, som visade på förändringar i hjärnans vita substans hos barn som fått adhd-läkemedel. Nyheten skrämde upp eftersom det stod att läkemedlet förändrat hjärnan. Då gick jag ut och försökte nyansera och beskrev att fyndet lika gärna kunde vara en önskad behandlingseffekt.

Att vetenskapligt svagt underbyggda argument kan få stor plats i media gör mig bedrövad. Och när folk uttrycker sig bagatelliserande om adhd blir jag arg. Jag hör själv av mig om jag läser något som jag tycker är fel. Den vanligaste missuppfattningen i media är att alla skulle ha en släng av adhd. Så är det naturligtvis inte, och det är fortfarande underdiagnostik som är det allvarligaste problemet.

Vi missar stora grupper av flickor, som varken får diagnos eller behandling. Det är till exempel ovanligt med tonårsgraviditeter i Sverige, men adhd-tjejernas risk för detta är ändå hög. En diagnos är en viktig riskfaktor för nästan alla folkhälsomarkörer som vi försöker förebygga, i snitt lever man 13 år kortare. Jag skrev en avhandling 2015 om samsjukligheten mellan adhd och beroendesjukdom. De som har svårast att sluta röka, dricker för mycket, kör ihjäl sig på moppe eller trillar ut genom fönstret kan vara samma barn och vuxna som har adhd.

Att vara ute och debattera anses inte så kreddigt, snarare skämmigt. Det är inget jag gör för att bli poppis, utan det är för att jag brinner för patientgruppen och inte kan hålla käften."

”Det är helt galet hur många missuppfattningar som finns om mens och preventivmedel. En stor, högljudd grupp på nätet driver uppfattningen att preventivmedel skulle göra att man blir deprimerad. Det är också mycket mensromantik just nu, där man förknippar mens med att vara kvinna, trots att många kvinnor mår dåligt av att ha mens.

Min forskning handlar om hur vi kan använda preventivmedel på nya och bättre sätt, men också om nya behandlingar för PMS, riklig mens och myom. Jag vill att kvinnor ska kunna uppnå sin fulla potential, utan att begränsas av det faktum att de är kvinnor – eller av andras fördomar om vad det handlar om att vara kvinna.

Jag försöker bemöta de största avarterna av den självutnämnda expertisen och ifrågasätta dem. Och man måste ta debatten där den pågår och idag är det både i traditionella och sociala medier. Förutom support möter jag ändå ganska mycket vetenskapsförakt. Men vi kan inte låta missuppfattningar och fördomar ta över. Som forskare har vi ett ansvar här. Jag tror på att vara tydlig.

Det kan vara svårt att säga emot utan att förringa, det är ett stort bekymmer. Jag försöker fortfarande lära mig hur jag kan säga att någon har fel men ändå formulera mig så att individen känner sig sedd. Jag har alltid haft svårt att inte säga emot när någon säger totala tokigheter, det är en del av min personlighet – men man får välja sina strider. Jag anser att striden på sociala medier är värd att ta om vi vill nå ut med vår forskning och våra budskap.”

”De senaste tio åren har jag skrivit ett hundratal debattartiklar. Jag blir engagerad av orättvisor i samhället, när svaga människor drabbas, av barnfrågor, politik – och av fake news. Jag drivs av viljan att förbättra världen och när jag har ett viktigt forskningsfynd försöker jag nå ut till allmänheten, ofta via pressen.

När vår forskargrupp visat att svininfluensavaccin under graviditet inte är farligt för fostret skrev jag på DN Debatt. Fast ska man bemöta vaccinationsmotstånd är inte alltid morgontidningen bäst, de flesta som läser de stora tidningarna vaccinerar redan sina barn. Huvudskälet till att jag nu har tagit på mig att vara husdoktor i TV4 är att jag vill nå ut även till de som kanske inte läser tidningar.

Det kan blåsa rätt hårt när man tar ställning. Efter en debattartikel om förlossningsvården begärde en person ut all min e-post. Och när jag föreslog att den akuta barnsjukvården skulle avgiftsbeläggas fick jag höra att jag borde hamna på en soptipp. Men jag tänker att man har två vägar att välja på; antingen kapitulera inför hatet och sluta skriva om sådant som engagerar eller acceptera att man kommer att råka ut för påhopp och att det är ett pris som är värt att betala för att kunna förändra i viktiga frågor.

Under årens lopp har jag lärt mig att lyssna på motståndarsidan. En fråga där jag har svängt med tiden handlar om åldersbedömningar av ensamkommande. Jag tog först ställning emot den här typen av bedömningar, men efter att jag hört många synpunkter och åsikter har jag delvis ändrat mig.”

Berättat för: Maja Lundbäck, först publicerat i Medicinsk Vetenskap nr 4/2019