Tre forskare berättar: De sprider kunskap

Att samverka med det omgivande samhället är en viktig del av en forskares arbetsuppgifter. Men det kan vara en utmaning: Hur lyckas man nå ut? Medicinsk Vetenskap har träffat tre inspiratörer.

”Det är en fråga om demokrati”

Namn: Armita Golkar
Titel: Forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet.
Forskar om: Rädsla.
Sätt att nå ut: Föreläser, deltar i paneldiskussioner, medverkar i tv och just nu i en ”Performance Lecture” på Dramaten.  
Bästa knep: Att ge en problembeskrivning människor kan känna igen sig i.

Armita Golkar”Jag drivs framför allt av att jag är nyfiken och älskar känslan av att närma mig ett svar. Jag hoppas att min forskning i förlängningen kan svara på frågor som bidrar till att det utvecklas nya och bättre behandlingar för människor med ångesttillstånd.

Men vid sidan av detta har jag också ett ansvar för undervisning och att kommunicera vetenskap i olika former utanför akademin. Att göra kunskap tillgänglig för medborgarna är en viktig del i demokratiseringen av samhället. En utmaning för oss forskare är att kommunicera vad vi vet, men också vad vi inte vet, utan att det leder till att förtroendet för vetenskapen och oss forskare minskar. Vi förväntas ofta vara en person som man kan dra enkla svar ur, men expertis handlar snarare om att kunna förstå komplexiteten, och utmaningen är att kommunicera den på ett begripligt sätt.

När jag deltar i tv-programmet Fråga Lund är det ett högt tempo med snabba och korta svar. Väldigt olikt den föreläsning på Dramaten som jag fått möjlighet att göra i samarbete med Nobel Center. Där har jag fått öva på att skapa dramaturgi i berättandet för att göra innehållet mer relevant för lyssnaren, något som borde finnas på alla forskares repertoar. För mig var det väldigt nyttigt att våga lyfta fram det personliga i berättandet och samtidigt känna att jag behåller objektivitet i det vetenskapliga. Att kommunicera med allmänheten är också roligt inte minst när människor berättar att de lär sig nya saker eller när ungdomar berättar att jag inspirerat dem till att börja studera psykologi.”

 

”Forskare behöver göra sin röst hörd”

Namn: Martin Forster
Titel: Adjunkt vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet och psykolog på digitala vårdgivaren Kry.
Forskar om: Psykologisk behandling av barn och insatser för familjer.
Sätt att nå ut: Skriver böcker, svarar på läsarfrågor i Dagens Nyheter.
Bästa knep för att nå ut: Att lära känna och förstå dem man vill nå.

Martin Forster”Jag har tidigare forskat om utveckling av föräldrastödsprogram som används på flera håll i dag. Men nu fokuserar jag mer på hur man kan nå ut med behandling på nya och enklare sätt, som via internet. Många barn med psykisk ohälsa får fortfarande ingen hjälp och väntetiderna är långa. Det finns också föräldrar som inte är motiverade att ta emot hjälp, så vi prövar olika sätt att få med oss även dem.

Det är en viktig uppgift att kommunicera forskningsresultat till samhället, eftersom beslut och utveckling annars riskerar att styras för mycket av politik eller ideologi. I dagens medielandskap finns det också risk för att fakta och kunskap från forskning drunknar i floden av åsikter, exempelvis om barnuppfostran. Som forskare behöver man göra sig hörd som motkraft men det krävs att man är mycket pedagogisk för att man ska nå fram.

För egen del tror jag att jag har haft stor nytta av mitt forskningsarbete med att ta fram insatser för familjer eftersom det hela tiden sker i dialog med socialtjänstpersonalen. Jag har därigenom lärt mig att lyssna, uttrycka mig tydligt och skapa intresse för vetenskapliga studier.

När jag uttalar mig i medier i egenskap av expert är jag noga med att poängtera att vi alla är människor, annars är risken att jag bidrar till ökade krav, dåligt samvete och ouppnåeliga ideal hos föräldrar. Jag svarar regelbundet på läsarfrågor i Dagens Nyheter och det svar som fått allra mest respons hittills var när jag skrev om min egen ilska mot mina barn. Många tyckte att det var skönt att läsa om expertens egna brister.”

 

”Det är roligt att få frågor”

Namn: Jessica Norrbom
Titel: Forskare vid institutionen för fysiologi och farmakologi, Karolinska Institutet.
Forskar om: Vad som händer i musklerna när man tränar.
Sätt att nå ut: Föreläser, skriver populärvetenskapliga böcker, driver podcasten Frisk utan flum med Maria Ahlsén.
Bästa knep: Försök att vara tydlig med budskapet utan att tumma på sanningen.

Jessica Norrbom”Som forskare vill jag lära mig mer och försöka förstå men också sprida kunskap. Det är viktigt att nya forskningsresultat lyfts fram, samtidigt som det finns en fara när media rapporterar enskilda mindre studier eller preliminära resultat. De är ju bara små bitar i ett jättestort pussel som vi försöker lägga. Forskare har ett ansvar att hjälpa till och ge den sammanlagda, mest sannolika bilden just nu. Det är svårt för allmänheten att värdera innehållet i enstaka forskningsstudier.

Möten med personer utanför forskarsamhället är betydelsefulla och det är extra roligt när jag får frågor. Nyligen pratade jag i min dotters lågstadieklass. De kunde mycket om kroppen och ställde fantastiskt intressanta frågor. Frågorna skiljer sig ofta åt beroende på åldersgrupp. Personer som befinner sig mitt i livet har ofta stressrelaterade frågor medan den äldre publiken undrar hur de kan minska risken för sjukdom och behålla muskelstyrkan.

Att bli tillfrågad som expert i tidningar, radio och tv är ett sätt för mig att jobba med samverkansuppdraget. Många som får uttala sig om träning är inte forskare och har varken tillgång till vetenskapliga publikationer eller kunskapen att tolka dem. Det kan i värsta fall leda till att en alltför stor andel av den populärvetenskap som sprids inte är faktabaserad.

Det finns många känslor kring hälsa, mat och träning. Ibland är vi inte helt rationella utan föredrar enkla levnadsregler. Sådana förenklade sanningar kan man inte leverera som forskare och kan därför lätt uppfattas som otydlig och lite tråkig när man beskriver forskningsläget. Mitt mål är att göra kunskap tillgänglig, utan att förenkla för mycket.”

Berättat för: Helena Mayer, först publicerad i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 1, 2019