Nya coronaviruset blev hans fulla fokus

Virusforskaren Ali Mirazimi har ägnat sig helt åt corona sedan pandemin slog till i början av 2020. Men mitt i arbetet med att hitta nya mediciner och vaccin drabbades han själv av covid-19. Nu är han i full gång igen – och hoppas på genombrott.

Porträtt av professor Ali Mirazimi. Foto: Martin Stenmark.
Professor Ali Mirazimi. Foto: Martin Stenmark.

När Ali Mirazimi i april gick på högvarv för att styra upp flera stora forskningsprojekt kring nya coronaviruset och var ett eftertraktat intervjuobjekt av media drabbades han själv av covid-19.

– Jag var mycket sjuk men ville inte söka vård. Det är nog för att jag är lite macho, säger Ali Mirazimi.

Men sjukvård blev det – i fyra dygn. Han hade drabbats av så kallad cytokinstorm, när immunförsvaret överreagerar på virusinfektionen och börjar angripa den egna kroppen okontrollerat. Tack vare kortisonbehandling som sattes in i ett senare skede av infektionen, när immunsystemet hunnit bilda specifika försvarsceller, dämpades reaktionen.

– Det hade omedelbart effekt och jag blev bättre. Tredje dagen hemma igen kände jag mig redo för min vanliga promenad. Men jag kom bara till Coop. Jag blev sittande där på en bänk, helt slut, berättar Ali Mirazimi

Nu har han återhämtat sig. Hur han smittats intresserar honom inte alls, ”jag tittar framåt, inte bakåt”. Däremot intresserar det honom varför just han blev så pass sjuk.

– Det är ju ingen som vet varför olika personer reagerar så olika på coronaviruset. Men det kommer framtida forskning kunna ge svar på, säger han. 

Intresserad av dödligt virus

Innan coronapandemin kom var Ali Mirazimis huvudfokus Krim-Kongovirus. Det är ett ovanligt virus som kan orsaka allvarlig sjukdom där den smittade blöder ur alla kroppsöppningar. Dödligheten varierar men kan vara så hög som 30 procent. 

– Det är mitt favoritvirus. När jag började forska om det i början av 2000-talet var jag nästan ensam om det. Inte många brydde sig om att forska om det. Eftersom det är mycket farligt och smittsamt krävdes det att arbetet skedde i säkerhetslaboratorium. Det gjorde uppdraget mycket svårt. Och när folk säger att något är omöjligt, då triggas jag, säger han.

Sedan 2002 har han arbetat i säkerhetslaboratoriet, som är unikt för hela norra Skandinavien, vid det som i  dag kallas Folkhälsomyndigheten. När ebolaviruset slog till i flera afrikanska länder 2014-2016 ställde sig EU frågan om det fanns liknande sjukdomar i Europa. En analys pekade just på Krim-Kongo blödarfeber som drabbar cirka 1 000 personer årligen i framförallt Turkiet. Den fästingsort som sprider sjukdomen har också brett ut sig i takt med klimatförändringarna och hittades nyligen även i norra Europa. Så kom det sig att Ali Mirazimi fick leda arbetet med att ta fram ett vaccin mot Krim-Kongo blödarfeber. Projektet pågår till 2023.

– Just nu planeras för att testa vaccinet i en första klinisk fas, säger han.

Parallellt pågår också forskning som ska förenkla diagnostiken av hemorragiska febrar förknippade med blödningar, som ebola och Krim-Kongo blödarfeber, för att möjliggöra snabb behandling.

Med sin bakgrund av arbete med vaccin och smittsamma virus var Ali Mirazimi redo att ta sig an det nya coronaviruset när det slog till. Men han hade ingen föraning.

– Vi var beredda på en influensapandemi. Men inte på sars-cov-2. Det är ju ett helt nytt virus så ingen hade kunnat lista ut i förväg att det skulle komma, säger han.

Han har hittills involverats i tre stora coronaprojekt som just nu tar större delen av hans vakna tid. Det första handlar om ett läkemedel som kan ges även i det senare skedet av sjukdomen. Det finns en mottagarmolekyl, ACE-2-receptorn, som sitter på cellytor i exempelvis lungor och njurar och hjälper till att reglera blodtrycket. Sedan tidigare vet man att sars-virus kan binda till denna receptor för att infektera celler.

– Genom att ge den fria receptorn som ett läkemedel lurar vi viruset att binda till den i stället och på så vis minskar invasionen i cellerna, förklarar Ali Mirazimi.

Läkemedlet testas i flera europeiska länder. En första rapport från Österrike visar positiva resultat.

– Vi hoppas mycket på det. Samtidigt är vi beredda på att det kanske inte fungerar. Det är så det är med läkemedelsutveckling. Men projektet kan ge utdelning på andra sätt också, vi letar samtidigt efter nya målmolekyler med hjälp av artificiell intelligens, säger han.

Porträtt av professor Ali Mirazimi. Foto: Martin Stenmark.
Professor Ali Mirazimi. Foto: Martin Stenmark.

Försöker ta fram vaccin

Samtidigt jagar Ali Mirazimi också ett förebyggande vaccin mot nya coronavirus, tillsammans med professor Matti Sällberg vid samma institution. Även här finns medvetenheten om att målet kanske aldrig nås.

– Det pågår över hundra vaccinprojekt i världen. Ett fåtal kommer att lyckas. Men ingen vet vilka och alla projekten kommer att bidra med ökad förståelse och kunskap. Kanske kan vi också hitta vaccin mot andra coronavirus som kan dyka upp i framtiden, om inte annat är vi betydligt bättre förberedda då, säger han.

Mångfalden av projekt kan också förklaras av det faktum att det finns många olika angreppssätt för den som vill hitta ett vaccin.

– Tanken är ju att förbereda immunförsvaret att känna igen viruset. Då kan man använda sig av hela eller delar av dödat eller försvagat virus. Eller så använder man protein som finns på viruset. Ytterligare en variant är att använda DNA eller RNA som kodar för virusproteiner, förklarar han.   

I just deras fall har de valt att använda DNA men inte från det ”givna” proteinet på virusets yta utan från andra proteiner. De testas ensamma och tillsammans i olika kombinationer.

– Det gäller att förstå att majoriteten av all läkemedels- och vaccinforskning inte leder till en produkt. Därför är det bra att det pågår många olika projekt samtidigt, så att vi inte satsar allt på ett kort.

I ett tredje projekt har de tagit fram snabbtest för corona som är i bruk i Belgien. Samtliga projekt är internationella samarbeten och Ali Mirazimi har i flera fall haft den koordinerande rollen. Det verkar passa honom, enligt en medarbetare är han ”en genomtrevlig person som är lysande på att skapa nätverk”.

– Det är roligt att komma i kontakt med olika typer av människor och få dem att arbeta tillsammans. Att utnyttja deras olika styrkor för att få maskineriet att fungera så bra som möjligt, det slår allt. Jag använder ofta mina fördomar. Men jag älskar att få dem motbevisade. Och får det ju hela tiden, skrattar han.

Fördomen om iranier, som han själv, är att alla vill att deras barn ska bli tandläkare eller läkare. Men själv hade han inte tålamod att plugga i sju år.

– Biomedicinarprogrammet var en snabbare väg ut i forskarvärlden och det var ju dit jag ville.

Utmaning att upptäcka nytt

Ali Mirazimi var 18 år när han kom till ett kallt Stockholm från Teheran. Han kunde inte språket och såg annorlunda ut. Det som kunde varit en skrämmande svårighet blev i hans ögon en sporrande utmaning.

– För mig var det mycket spännande att upptäcka ett nytt land och nya människor. Det är roligare att gå dit du inte varit förut än att stanna i det redan kända. Det är samma sak med forskningen. Det är som att gå in i ett mörkt rum och försöka orientera sig. Det är svårt och det är också det som är det intressanta, säger han.

Namn: Ali Mirazimi.

Titel: Adjungerad professor vid institutionen för laboratoriemedicin, Karolinska Institutet. Han jobbar även vid Statens veterinärmedicinska anstalt och Folkhälsomyndigheten.

Ålder: 52 år.

Familj: Sambo.

Motto: Inget är omöjligt.

Så kopplar jag av: Sover – det fungerar alltid när jag behöver det. Tränar karate när jag hinner.

Inspireras av: Min tjej, hon tänker i andra banor och är mer i nuet. Min karatetränare är också en förebild, han är snart pensionär och fortfarande bättre än mig.

Mest oväntade forskningsfynd: Allt är lika oväntat! Det man redan vet behöver man inte forska om.

Bästa forskaregenskap: Jag är extremt flexibel.

Ali Mirazimi om…

… hårtofsen:

Jo, styrkan sitter absolut i håret! Med min frisyr sticker jag ut i forskarsammanhang. ”Är han rockartist?” undrar folk. Syns man, då blir man också lyssnad på.

… att vara forskare:

Jag gillar att bestämma själv vad jag ska göra, när jag ska göra det och hur jag ska göra det. Därför skulle jag nog ha svårt för att ha ett ”vanligt” jobb.

… forskarsamhället och corona:

Redan när sars-epidemin slog till 2002 visade forskare världen över att man kan sätta prestige och karriär åt sidan när det behövs. Ett liknande öppet samarbetsklimat har rått under pandemin.

… coronaläget i höst:

Jag tror att vi kommer att se utbrott här och där i Sverige. I allra bästa fall finns ett vaccin för riskgrupper i början av nästa år, samma sak med mediciner. Vården har också lärt sig mycket så jag är hoppfull inför hösten.

Text: Cecilia Odlind. Tidigare publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 3/2020.