Jan Albert: ”Hiv är en infektion som andra”

Text: Cecilia Odlind, först publicerad i Medicinsk Vetenskap nummer 4, 2018.

I början av 1980-talet rapporterades de första aids-fallen i media. Att smittas av hiv innebar på den tiden en dödsdom. Kunskapen om viruset var mycket låg. I samma veva, år 1985, hamnade nyblivne läkaren Jan Albert lite av en slump på Statens Bakteriologiska laboratorium (numera Folkhälsomyndigheten) för att göra en så kallad randutbildning. Han blev en av dem som startade upp kartläggningsarbetet med hiv.

– Forskningsmässigt var det en väldig pionjäranda eftersom det var så mycket man inte visste samtidigt som konsekvenserna var extremt allvarliga och uppmärksammade. Jag arbetade även en tid på Roslagstulls sjukhus där jag var med om svåra möten med de första patienterna som dog utan att vi kunde göra något. De upplevelserna har jag burit med mig. Patienten och människan bakom prover och forskning är alltid det viktiga, säger Jan Albert. Sedan dess har förutsättningarna för de som drabbas av hiv ändrats dramatiskt tack vare forskningen.

Idag innebär hivinfektion visserligen livslång medicinering men hivsmittade kan i övrigt leva ett liv som liknar de flesta andras. Jan Albert har främst intresserat sig för hur viruset fungerar och hur det förändras över tid. Hivviruset har en inneboende egenskap att hela tiden ändra skepnad. Det är en viktig orsak till att det fortfarande saknas ett vaccin. Det förklarar också varför det tog lång tid att hitta fungerande läkemedel: När viruset ändrade skepnad undkom det behandlingen, det utvecklade resistens.

Idag består behandlingen av en kombination av flera olika läkemedel, oftast tre sorter. Viruset finns kvar i kroppen men behandlingen hindrar nya partiklar från att produceras. Det faktum att viruset så ofta förändras innebär också att det är unikt för varje patient.

– Det blir som ett fingeravtryck. Genom att undersöka förekomsten av olika biomarkörer på det enskilda viruset har vi utvecklat ett sätt att följa hur det sprids och har spritts, säger Jan Albert.

Angelägen fråga

En angelägen fråga har varit att ta reda på hur många personer det finns i Sverige som bär på hiv men som inte vet om det. Vad är det som gör att vissa inte blir diagnostiserade? De utgör ju en viktig grupp eftersom de inte får behandling och därmed riskerar att smitta andra och sprida smittan vidare utan att de själva vet om det.

– Vår forskning siktar på att kunna säga när en smitta skett vilket ger information om hur länge just den personen varit ett mörkertal. Vi försöker också uppskatta hur många individer det rör sig om, säger Jan Albert.

Genom att ta reda på mer om dessa personer vill forskarna förstå varför de lever odiagnostiserade. Förhoppningen är att kunna hitta dem och erbjuda behandling. Att kartlägga virusets spridningsvägar på detta vis kallas molekylärepidemiologi och är ett underutnyttjat verktyg för att begränsa epidemin, menar Jan Albert.

– Men för att kunna spåra dessa personer i högre utsträckning skulle det krävas en ändrad inställning i samhället och rättsväsendet till att se på hiv som en infektionssjukdom som alla andra, säger Jan Albert.

Jan Alberts aktuella forskning handlar också om ett betydligt mindre känt virus, enterovirus D68. – Detta virus har vid två tillfällen, år 2014 och år 2016, orsakat stora globala utbrott av luftvägsinfektioner. Men hos ett mindre antal personer har det uppstått förlamningstillstånd liknande polio och även dödsfall, säger Jan Albert.

För att förstå virusets spridning och förändring använder forskargruppen snarlika tekniker som de utvecklat i sin forskning om hiv. Ett annat område som Jan Albert är med och utvecklar tillsammans med forskare vid forskningscentret SciLifeLab är diagnostiken.

– Idag beställer läkaren vissa tester utifrån vad man misstänker för sjukdom. Men med framtidens metodik, så kallad metagenomik, kommer vi att kunna få fram all information i ett enda test. Det ökar möjligheten att ställa rätt diagnos, till exempel vid fall där man misstänker infektionssjukdom men man inte lyckats komma fram till vilken. Med den nya diagnostiken kommer vi att få svar direkt, säger Jan Albert.

Forskning nära den kliniska vardagen

Han gillar att jobba med forskning nära den kliniska vardagen. Att Jan Albert är involverad i patienternas verklighet märks också genom att han engagerat sig aktivt i samhällsdebatten kring flera viktiga hiv-frågor, till exempel om hur hiv smittar vid sex. Idag är det väldokumenterat att smittrisken är obefintlig vid välinställd hiv-behandling. Kunskapen om att det är riskfritt att ha oskyddad sex om man tar sina mediciner har kommit gradvis men redan 2011 visade en studie så tydliga resultat kring detta att man var tvungen att avbryta den i förtid av etiska skäl.

– Samma år utsågs upptäckten av tidskriften Science till årets viktigaste vetenskapliga fynd. I somras kom ytterligare en studie som visade att smittrisken är så nära noll som man kan komma. Men ändå är denna kunskap inte särskilt väl spridd bland allmänheten, säger Jan Albert.

Och trots att man vet detta finns det fortfarande oklarheter kring vad man som hivsmittad har för skyldigheter. Nyligen gick ett fall ända upp i högstadomstolen där en person med välinställd behandling hade haft sex med en annan person utan att hen hade meddelat sin smitta. Den andra personen blev inte smittad. Den åtalade blev frikänd. Därmed är det utrett att detta inte är en brottslig handling. Men i kommentarer och bilagor i Smittskyddslagen, som inte har någon straffande funktion, finns fortfarande formuleringar som gör det oklart vad en läkare ska meddela sin patient i frågan, enligt Jan Albert.

Men om man har en väl inställd behandling så finns ingen smittrisk, så vad ska man då informera om?

– Helt klart är att man är skyldig att informera en sexualpartner ifall man har en obehandlad hiv. Men om man har en välinställd behandling så finns ingen smittrisk, så vad ska man då informera om?

Frågan om kriminalisering har särskilt engagerat Jan Albert. Han har genom åren varit expertvittne och gjort många rättsmedicinska utredningar kring sannolikheten att en viss smitta har uppstått vid ett visst tillfälle. Han är tydlig med sin egen hållning i frågan.

– Det är såklart inte okej att utsätta andra för smitta ur moralisk och medmänsklig synvinkel. Men detta handlar ju inte om förhärdade brottslingar. Visst kan de ha agerat egoistiskt eller slarvigt men framförallt har dessa personer levt i förnekelse. Och vi hanterar ju inga andra infektionssjukdomar på detta vis, till exempel så skickar vi inte någon i fängelse för att hen smittat åldringar med influensa, som ju också kan vara dödligt. Därför tycker jag inte heller att oavsiktlig spridning av hiv ska betraktas som ett brott, menar han.

Sverige har också kritiserats av UNAIDS, Förenta Nationernas samlade program mot hiv/aids, för det stora antalet rättsmål, speciellt i proportion till hur få hivsmittade vi har i vårt land. Ett viktigt mål för Jan Albert har varit att minska hivsmittades sociala utsatthet.

– Det som patienterna anger som det svåraste idag är inte det medicinska, utan reaktioner från omgivningen. Genom att ha rättegångar och särbehandla hiv från andra infektioner så spär vi på det stigmat. Det har jag länge ansett att vi måste arbeta emot, säger han.

Text: Cecilia Odlind, först publicerad i Medicinsk Vetenskap nummer 4, 2018.