De löser kalla fall

En isman, en isdalskvinna och tre polarfarare. Vad var det som hände dem? Möt forskarna som tar sig an medicinska mysterier och löser de riktigt kalla fallen.

Text: Ola Danielsson, först publicerad i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 1/2021 

”Vi vet inte vem som gjorde det” 

Namn: Lars Engstrand

Titel: Professor i smittskydd vid institutionen för mikrobiologi, tumör- och cellbiologi, Karolinska Institutet.  

Forskar om: Tarmflorans betydelse för vår hälsa samt pandemiberedskap. 

Kallt fall: Ismannen Ötzi. 

Bild på Lars Engstrand som står ute i snön vid ett berg.
Lars Engstrand. Foto: Alexander Donka.

”Det var två vandrare som hittade kroppen på ett berg i Tyrolen 1991. Den hade legat skyddad i en klippskreva under ett istäcke som nu töat. Men vem var det?  

Först startades en brottsplatsutredning. Men kroppen hade konstiga pälskläder och några meter bredvid låg en gammal yxa. Snart insåg man att det rörde sig om ett mycket gammalt fynd. Med hjälp av kol-14-metoden fastställdes åldern till 5 300 år. 

År 2010 tinades han upp under åtta timmar så att forskare kunde ta prover och jag ledde magteamet. Det var ett väldigt speciellt tillfälle och har lett till mycket intressant forskning.   

Vi har till exempel analyserat hans sista måltid: Kryddad stenget som såg ut som barbecue-kött – han verkar ha grillat eller torkat det. I magen hittade vi en asiatisk variant av bakterien Helicobacter pylori, vilket innebar att man fick senarelägga tidpunkten för när en av de stora utvandringarna från Afrika anses ha ägt rum. Vi har också visat att hans tarmflora bar på gener för antibiotikaresistens.  

Tack vare Ötzi kan vi studera hur mikroorganismer har förändrats över tid, vilket kan öka förståelsen av aktuella hälsofrågor. Om till exempel en tarmbakterie har blivit mer sjukdomsframkallande eller resistent mot antibiotika är det viktigt att kunna studera detta. 

Nu ska vi utvidga forskningen och studera tarmfloran hos fler mumier, bland annat från barn som offrats på bergstoppar i Peru och isprinsessan i Sibiren.  

När Ötzi magnetröntgades hittades en pilspets i ett av de större blodkärlen. Caset är alltså löst när gäller dödsorsaken – allt pekar på att han blev mördad där i bergen. Däremot vet vi inte vem som gjorde det. 

Ötzi är en människa som kanske borde få blir begraven. Samtidigt är han den i särklass mest välbevarade mumien i världen och det är av stort värde för många människor att vi kan studera honom och ta reda på hur livet var på hans tid.  

Men det är lite otäckt att av de som var på fyndplatsen har fem avlidit. En av upptäckarna föll från ett stup. En annan person dog i en lavin och en tredje blev överkörd. Det har vi som jobbar med Ötzi i bakhuvudet – kanske vill någon däruppe säga oss något?” 

”Ingen förklaring stämmer riktigt” 

Namn: Kanar Alkass 

Titel: Forskare vid Rätts­medicinalverket och institutionen för onkologi-patologi, Karolinska Institutet. 

Forskar om: Förbättrade identifieringsmöjligheter av avlidna. 

Kallt fall: Isdalskvinnan. 

Tips: Lyssna på BBC:s podcast om isdalskvinnan, Death in the ice valley som i avsnitt nio hälsar på hos Kanar Alkass på Karolinska Institutet.

Bild på Kanar Alkass utomhus bredvid ett träd.
Kanar Alkass. Foto: Alexander Donka.

”Jag hade aldrig hört talas om Isdalskvinnan när den norska polisen kontaktade mig 2018. De sa att de hade läst om min forskning om åldersbedömning och undrade om jag kunde analysera några tänder. Ja absolut, svarade jag. Men istället för att skicka hit tänderna ville de komma personligen. Och både den norska TV-kanalen NRK och BBC ville vara med när jag gjorde analysen. 

Tänderna kom från en kvinna som hittades död under mystiska omständigheter 1970 i en tätbevuxen sluttning i Isdalen, nära Bergen i Norge. Ingen har kunnat lösa gåtan om vem hon var och nu hade NRK börjat nysta i fallet igen. 

Polisen har trott att kvinnan var 30 år gammal. Men genom att mäta omvandlingen av en molekyl, asparaginsyra, i hennes tänder kunde vi slå fast att hon var mellan 36 och 44 år gammal när hon dog, alltså ungefär 10 år äldre. Eftersom vi kände till dödsåret kunde vi också räkna ut när hon var född: 1930 plus minus fyra år.  

I magen fanns sömntabletter men kroppen var också svårt bränd. Hennes smycken var inte stulna, utan låg utspridda bredvid kroppen. Alla etiketter som skulle kunna spåras var bortskrapade och på en tågstation hittades hennes väska full med bland annat peruker.  

Jag tycker ingen förklaring av hur hon kan ha dött riktigt stämmer. En del misstänker att hon kanske var en agent eller spion – ingen aning!  

Att slå fast en individs ålder kan vara till stor hjälp när man försöker identifiera en avliden. Det mest spännande med mitt jobb är när polisen hör av sig efter en analys och berättar att det har hjälpt dem att lösa fallet.  

Jag frågar den norska polisen då och då om de har hört något, men inget än så länge. Det skulle verkligen vara spännande om fallet får en lösning. Nu har det gått lång tid men jag hoppas att någon, kanske en släkting till henne, en dag lyfter på luren och säger: ”jag vet allt om Isdalsvinnan”. 

”Om någon ska lösa gåtan, så är det jag” 

Namn: Bea Uusma

Titel: Författare och läkare, anknuten till Medicinens historia och kulturarv, Karolinska Institutet. 

Kallt fall: Andrée-expeditionens dödsorsak. 

Tips: Lyssna på en intervju med Bea Uusma i #60 av podcasten Medicinvetarna.

Bild på Bea Uusma utomhus i snön sittandes på ett berg.
Bea Uusma. Foto: Alexander Donka.

”I hela mitt vuxna liv har jag försökt lösa den medicinska deckargåtan om vad som hände med Andrée-expeditionen, som försvann i Arktis år 1897. Trettiotre år senare hittades resterna av deras sista läger, infruset på en öde ö, mitt i ishavet. När de tar sig iland på Vitön har de alla förutsättningar att klara en övervintring. Men trots varma kläder, proviant och fungerande gevär dör de på ön, en efter en. Vad var det som hände? 

Ända sedan resterna av Andrée-expeditionens sista läger hittades år 1930 har läkare och polarhistoriker försökt ta reda på det. För mig började det som ett vanligt intresse. Det växte. Sex gånger har jag försökt komma fram till Vitön, men det är alltid för mycket drivis. En gång har jag kommit fram. Till slut kom jag till en punkt där jag insåg – är det någon som ska lösa gåtan om varför de dog, så är det jag. Men det går inte att göra en sådan sak utan medicinsk bakgrund, så jag pluggade till läkare på Karolinska Institutet. Sedan skrev jag boken Expeditionen: Min kärlekshistoria. Men det var bara början.  

I Andrées innerficka hittades en dagbok. Efter bara några dagar på ön slutar han plötsligt skriva, mitt på en sida. Det är det sista som skrivs, innan de dör. Men eftersom texten är täckt med mögel har ungefär bara vart tredje ord gått att läsa, och kunskapen om vad som hände på Vitön är baserad på den lilla mängden text. Nu håller jag på att analysera dagboken, i samarbete med Riksantikvarieämbetet. Vi har undersökt den med en mängd olika metoder, och vi får fram ny text! Vi lägger ett extremt stort digitalt pussel, för att förstå vad som står. Och nu läser vi saker, som ingen har läst tidigare, förutom han som skrev det, år 1897.  

Jag är anknuten till Medicinens historia och kulturarv vid Karolinska Institutet i de projekt jag gör, men min förhoppning är att så småningom även disputera vid Karolinska Institutet, i ett tvärvetenskapligt projekt. Ämnet för min avhandling? Andrée-expeditionens dödsorsak.”