GISS

GISS projektet (Genetic Investigation of Suicide Attempt and Suicide) som bedrivs på NASP syftar till att ge oss mera kunskap på detta område, genom att studera en unik databas innehållande 660 intakta kärnfamiljer (s.k. ”trios”) där de unga vuxna barnen har begått medicinskt allvarliga självmordsförsök, samt 519 icke-suicidala och allmänt friska frivilliga försökspersoner. Det finns information om deras DNA samt psykometriska data för alla inblandade, samt familjestrukturen tillåter tillförlitliga statistiska nedärvningsanalyser. 

Genetiska undersökningar av självmordsförsök och självmord

Våra huvudsakliga fynd hittills handlar om genetiska olikheter som kan ses i s.k. kandidat-gener, gener som man vet är av viktig betydelse för hjärnans normala uppbyggnad och funktioner. Ett av målen i GISS är att undersöka hur stress i vår miljö kan orsaka akuta alternativt kroniska förändringar i våra biologiska stress-svar, samt hur detta följaktligen skulle kunna inverka på självmordsbenägenheten hos vissa (men inte andra) personer. Vi har visat att olika delar av den s.k. CRHR1 genen, som spelar en nyckelroll i vårt normala neuroendokrina stress-svar genom att driva på utsöndring av stress-hormonet kortisol, kan knytas samman med självmordsförsök genom gen-miljö interaktioner med t.ex. fysisk misshandel under uppväxtåren alternativt med ackumulerad stress sett över livet. Intressant nog så har även andra forskare kunnat observera förändringar i kortisol-svaret både före fullbordade självmord samt i samband med däri vanligen förekommande psykiatriska problem. I samstämmighet med en polygenetisk diates för komplexa sjukdomar/beteenden såsom ju självmordsbeteenden är, så har vi även observerat att flera andra gener tycks spela in, t.ex. SLIT2 som styr axonernas uppkopplingsprocesser till andra nervceller såväl som glutamat-receptorn GRIN2B med betydelse i bl.a. minnesprocesser. Vi analyserar för nuvarande data från en s.k. helgenomisk scan, vilket kommer att ge oss mera insyn i vilka olika gener som kan spela en roll i den polygenetiska etiologin, samt även betydelsen av gen-miljö interaktioner i detta sammanhang.

Dessa och andra fynd från GISS ökar vår förståelse om rollen av samspelet mellan grundläggande neurobiologiska hjärnfunktioner och miljöfaktorer i samband med självmordsbeteenden och däri vanligen förekommande psykiatriska problem; vissa samspel mellan gener och miljöpåverkan kan pekas ut för deras betydelse hos vissa självmordsbenägna personer. Sådan kunskap kan i framtiden komma att användas för att t.ex. förbättra specificiteten hos s.k. biomarkörer (t.ex. kortisol utsöndringen) som ännu endast delvis kan predicera självmordsbeteenden, alternativt för att bättre definiera en mera generell sannolikhetskurva för självmordsbeteenden. Sådan kunskap har således en potential att kunna bidra till en förbättring av förebyggande arbete mot självmord, både i klinisk verksamhet alternativt vid folkhälsoinsatser (mot t.ex. utpekade miljöfaktorer).