Porträtt av professor Lars Agréus
Professor i allmänmedicinsk gastroenterologi vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle.
Lars Agréus föddes i Huddinge 1949 och tog läkarexamen vid Karolinska Institutet 1974. Han fick 1981 specialistkompetens i allmänmedicin och var fram till 1995 verksam som allmänläkare vid Östhammars sjukhus. 1995 blev han chef för primärvården i Öregrund.
Han utbildade sig i övre endoskopi 1988 och disputerade 1993 inom funktionella magbesvär vid Uppsala universitet. Åren 199697 vistades han som gästforskare vid University of Sydney, Australien. Han blev 1999 universitetslektor vid enheten för allmänmedicin, Uppsala universitet. År 2000 tillträdde han en forskartjänst vid Centrum för allmänmedicin vid Karolinska Institutet, där han 2003 blev docent i allmänmedicin.
Lars Agréus blev 2004 universitetslektor i allmänmedicin med inriktning mot primärvårdsgastroenterologi vid Karolinska Institutet. Han blev 2006 biträdande studierektor vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet.
Lars Agréus utnämndes den 6 november 2007 till professor i allmänmedicinsk gastroenterologi vid Karolinska Institutet.
Om forskningsämnet
Uppskattningsvis hälften av befolkningen har symtom från mag-tarmkanalen, och cirka 15 procent har påtagliga besvär. Till de vanligaste folkhälsoproblemen hör gastroesofageal reflux, dyspepsi och colon irritabile, så kallade funktionella diagnoser där man ofta inte hittar någon orsak. Flera stora befolkningsstudier har ökat kunskapen om dessa funktionella diagnoser. Bland annat den omfattande Kalixanda-studien "The Kalix Haparanda upper GI study", med sammanlagt över tusen slumpvis utvalda personer.
Oklara mag-tarmbesvär är vanligt i befolkningen
Vid så kallade funktionella diagnoser hittas ofta inte någon bakomliggande orsak. Till denna diagnosgrupp räknas några bland befolkningen mycket vanliga symtom från mag-tarmkanalen, som colon irritabile, dyspepsi och gastroesofageal reflux, ett tillstånd där den övre magmunnen inte sluter tätt, ofta på grund av ett diafragmabråck. Dyspepsi är ett samlingsnamn för allmänna besvär som smärta och uppkördhet från övre delen av mag-tarmkanalen, tolvfingertarmen och magsäcken. Colon irritabile, ett tillstånd som ibland också kallas IBS (irritable bowel syndrome), ger besvärande symtom från tjocktarmen som omväxlande diarré och förstoppning, gaser och buksmärta.
Flera stora befolkningsstudier har ökat kunskapen om funktionella diagnoser i magtarmkanalen. Lars Agréus har framför allt med hjälp av endoskopi studerat den övre och nedre gastrointestinala kanalen hos vuxna personer, det vill säga inte patienter.
Den så kallade "Ont i magen-studien" är ursprungligen hans doktorandprojekt, men projektet pågår fortfarande. Det är en longitudinell studie om bukbesvär i Östhammars kommun, där man för första gången beskrivit förloppet för dessa vanliga folkhälsoproblem hos 1 200 personer.
Åren 1999-2001 genomfördes den så kallade Kalixanda-studien - "The Kalix Haparanda upper GI study", där sammanlagt 1 001 slumpvis utvalda personer mellan 18 och 75 år fick genomgå en gastroskopi. De som angav att de hade gastrointestinala besvär, eller som upptäcktes ha besvär, gastroskoperades därefter ytterligare en gång.
Studien, som har tre huvudinriktningar, Helicobacter pylori-infektion, matstrupens sjukdomar samt "magsäckens epidemiologi", involverar ett nätverk av patologer och mikrobiologer från såväl Europa och USA som Australien. Den procentuella fördelningen i befolkningen mellan de olika diagnoserna överensstämmer relativt väl med resultaten från studier genomförda i de här världsdelarna.
- Om man frågar människor om de har besvär från mag-tarmkanalen, säger cirka 25 procent att de ibland har reflux, och sju procent av dessa att de har en uttalad reflux som kräver medicinering, cirka 25 procent uppger att de har dyspepsi och 12,5 procent att de har colon irritabile.
Sannolikt är den angivna förekomsten något högre än i befolkningen i stort, framförallt hos yngre personer. Det beror på en högre svarsbenägenhet vid enkätstudier från personer med besvär, menar Lars Agréus. Detta går dock att ta hänsyn till i så kallade bortfallsanalyser.
- Samtidigt har de förändringar vi sett vid gastroskopierna dålig överensstämmelse med hur personerna själva mår respektive svarar på medicinering. Exempelvis visade sig 152 personer ha inflammation i matstrupen, så kallad esofagit, medan bara hundra av dem hade några symtom.
Tarmfloran har betydelse
Av de tusen personerna i studien visade sig fyra procent ha magsår, vilket sannolikt är en minskning jämfört med tidigare snarlika studier.
- Vi kunde också för första gången hos en vuxen befolkning fastställa förekomsten av en pågående Helicobacter pylori-infektion respektive resistensläget för antibiotika mot denna bakterie. Dessutom kunde vi konstatera förekomsten av cellförändringar till följd av infektionen som ger en ökad risk för magsäckscancer.
För första gången i litteraturen kunde man även ange förekomsten av Barretts esofagus, ett tillstånd med cellförändringar i nedre delen av matstrupen som hänger samman med reflux och med en ökad risk för körtelcellscancer i matstrupen.
- Dessa data är särskilt intressanta i skenet av att den här cancerformen ökar drastiskt i västvärlden.
Forskargruppen har tidigare kunnat visa att patienter med dyspepsi har en betydande övervikt av eosinofilier i den övre delen av tolvfingertarmen, en celltyp som generellt har samband med atopiska besvär.
- Vår hypotes är därför att dessa patienter skulle kunna vara känsliga mot en viss typ av mat. Lars Agréus grupp har även studerat eventuella samband mellan snusning och sjuklighet i mag-tarmkanalen. Man fann inget samband med magsår; där verkar snuset närmast ha en skyddande inverkan jämfört med rökning. Snusare riskerar i stället att få motsvarande cellförändringar som vid kronisk inflammation i matstrupen, respektive som vid en ökad cancerrisk i magsäckens nedre del.
PopCol studien, "A population based colonoscopy study", har nyligen avslutats vid Ersta sjukhus. Data från koloskopier av 756 personer, ska nu analyseras mikrobiologiskt och histologiskt, det vill säga vävnadsmässigt, och tarmfloran studeras med hjälp av ny DNA-teknik. Det gör det möjligt att analysera hundra procent av tarmfloran, jämfört med cirka 30 procent med konventionell teknik.
Syftet med studien är framförallt att kartlägga förekomsten av subkliniska sjukdomar, det vill säga sjukdomar som man ofta inte tidigare sökt för, samt att klargöra vad som är normalt vad gäller tarmflora och tjocktarmshistologi.
Eftersom andra djurförsök kunnat visa att tarmfloran har stor betydelse för utvecklingen av övervikt, kan tarmproverna från Ersta-studien nu ge svar på om detta även gäller för människa. Ett annat mål är att få fram en kliniskt användbar diagnos för colon irritabile.
Mer information