Jöns Jacob Berzelius

Jöns Jacob Berzelius (1779–1848) var en av Sveriges mest inflytelserika forskare genom tiderna. Han var professor i medicin och farmaci vid Karolinska Institutet och ständig sekreterare vid Kungliga Vetenskapsakademien. Mest känd är han för att ha infört atomvikterna i kemin och för upptäckten av grundämnena selen, kisel, cerium och torium.

Jöns Jacob Berzelius, porträtt.
Jöns Jacob Berzelius. Foto: N/A

Berzelius (1779–1848) kom från en prästsläkt i Östergötland och förväntades bli präst även han. Berzelius var dock mer intresserad av naturvetenskap och utbildade sig istället till läkare vid Uppsala universitet. Han disputerade i medicin 1802 och fick 1807 tjänst som professor i medicin och farmaci i vid Collegium Medicums kirurgiska skola i Stockholm. Tjänsten överfördes till Karolinska Institutet i och med dess bildande 1810.

Berzelius viktigaste vetenskapliga arbete bestod i att bestämma de vid tiden kända grundämnenas atomvikter, ett arbete som genomfördes med enkla vågar. Han gav också grundämnena bokstavsbeteckningar liknande dagens, och introducerade det viktiga begreppet katalys. Berzelius läroböcker i ”djurkemi” (organisk kemi) och allmän kemi gavs ut i många upplagor och översattes bland annat till tyska. Varje år skrev Berzelius rapporter över kemins utveckling under året, vilka utgavs av Vetenskapsakademien och fick stor spridning internationellt. Under en period av ungefär trettio år gjorde det honom till världens mest inflytelserike kemist.

Trots Berzelius till synes framgångsrika karriär blev inte kemiämnet ledande inom experimentell laboratorieforskning på KI. Svensk kemi hamnade under 1800-talet på efterkälken internationellt och på KI blev istället fysiologin den ledande experimentella forskningen. Berzelius historia illustrerar därmed ett välkänt vetenskapshistoriskt faktum: vetenskaplig utveckling är ett vågspel, beroende av långt fler faktorer än en framgångsrik utövare.

MJ
Innehållsgranskare:
Maria Josephson
2024-12-09