Gustaf Retzius
Gustaf Retzius (1842–1919) var son till Emilia och Anders Retzius, som från 1830 till sin död 1860 var professor i anatomi och rektor vid KI. Gustaf var gift med Anna Hierta, dotter till Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta.
Utbildad till läkare vid KI och i Uppsala, blev Gustaf Retzius 1878 Sveriges förste professor i histologi. Han utnämndes 1888 till professor i anatomi men avgick 1890. Anna Hierta-Retzius förmögenhet tillät honom att fortsätta som fri forskare, tidningsman och publicist. Från 1884 till 1907 var ”Röde Retzius” skrivande chefredaktör på Aftonbladet, medan Anna var ledande inom tidens kvinnorörelse. Paret bedrev också filantropisk verksamhet bl.a. genom Stiftelsen Lars Johan Hiertas minne.
I sin samtid betraktades Gustaf Retzius som en framstående vetenskapsman och mikroskopist. Han publicerade bland annat jämförande studier av innerörats anatomi och det centrala nervsystemet. I sin far Anders efterföljd ägnade sig också Gustaf åt så kallad ”fysisk antropologi och kraniologi”, och bidrog till att bygga upp Karolinska Institutets historiska anatomiska samling. Gustaf Retzius blev en förgrundsgestalt inom den anatomiska forskningen om människans utveckling och geografiska variation. Den förutsatte att ras hade betydelse för historiens och samhällets utveckling, och forskarna hoppades kunna klassificera och rangordna mänskligheten i ett ”naturligt system”. Hans förhållningssätt till det vid sekelskiftet 1900 nya rasbiologiska projektet var tvetydigt. Gustaf Retzius erbjöds 1907 ordförandeskapet i Svenska sällskapet för rashygien, men tackade nej, och blev heller aldrig medlem. Däremot stöttade han tidigt Herman Lundborgs kliniska forskning om ärftlig epilepsi.
Mot slutet av sitt liv kom Retzius ändå att följa med i en tydligare aggressiv uppvärdering av det nordiska och germanska. Han ställde sig bakom idéer om att folken och raserna befann sig i ständig kamp och konflikt.
Gustaf Retzius livshistoria och vetenskapliga karriär är inte historien om en enskild vetenskapsman med tveksam etisk kompass. Tvärtom illustrerar hans vetenskapliga gärning att vetenskapen i sig inte är värderingsfri. Den kan bli både ett verktyg för förtryck och frigörelse.