Porträtt av professor Lars-Erik Strender

Lars-Erik Strender är född 1949 i Borås. Han studerade medicin vid Karolinska Institutet och blev 1977 leg läkare. 1982 disputerade Lars-Erik Strender vid Radiumhemmet på en avhandling om behandling av bröstcancer.

Lars-Erik Strender har en bred bakgrund. Han har specialistkompetens inom tre områden: i allmän onkologi, i allmänmedicin samt i företagshälsovård. Han blev docent vid Karolinska Institutet i allmän onkologi (1986) och i allmänmedicin (1998). 2001 blev han studierektor och 2002 universitetslektor i allmänmedicin.

Under tio år tjänstgjorde Lars-Erik Strender som företagsläkare, men är sedan 1994 överläkare vid Allmänmedicin Stockholm, numera Centrum för Allmänmedicin. Han är ställföreträdande chef vid centret tillika chef för den kliniska forskningen.

2000-2003 deltog Lars-Erik Strender i SBUs expertkommitté om osteoporos. Lars-Erik Strender utnämndes den 1 april 2004 till professor i allmänmedicin vid Karolinska Institutet.

Om forskningsämnet

Lars-Erik Strender forskar på ortopedisk medicin, medicinsk informatik och beslutsanalys. Inom ämnet beslutsanalys studeras bland annat vad det beror på att läkare kan komma fram till så olika resultat vid utredning av patienter med likartade symtom. Detta trots att det finns riktlinjer för vilken behandling som är bäst eller om behandling överhuvudtaget är påkallad. Lars-Erik Strender hoppas med sin forskning kunna bidra till bättre utformning av bland annat kliniska beslutsstöd.

Stora olikheter i läkares bedömning

Det är inte ovanligt att patienter som uppvisar samma symtom ändå får olika diagnos och behandling beroende på vilken läkare patienten besöker.

- Det är ofta anmärkningsvärda skillnader, både mellan olika doktorer och geografiskt. De guidelines som finns publicerade och som talar om hur olika kliniska problem bör handläggas, utnyttjas generellt sett inte i den omfattning som vore önskvärt. Det säger professor Lars-Erik Strender, forskare och överläkare vid Centrum för Allmänmedicin. Centret drivs gemensamt av Karolinska Institutet och Stockholms läns landsting.

Lars-Erik Strender forskar bland annat på att kartlägga vilka faktorer som påverkar läkares beslut om diagnos och behandling och hur själva beslutsprocessen går till. Till frågeställningarna hör: vilken strategi tillämpas och vilka hänsyn tar läkare vid utredning av en patient, för att ställa diagnos och komma fram till val av behandling? Hur används de beslutsstöd och riktlinjer som finns? Hur kan man utnyttja medicinsk informatik för att skapa program med både text och bild som stegvis hjälper läkare att komma fram till beslut om behandling alternativt att avstå från behandling? För att få svar på detta samarbetar Lars-Erik Strender med både psykologer och statistiker.

Bättre beslutsstöd

I ett aktuellt tvärvetenskapligt projekt gör Lars-Erik Strender och hans forskarkolleger flera studier som syftar till att ge underlag för utformning av beslutsstöd.

Målet är att bättre kunna ta hand om patienter med hjärt-kärlproblem inom primärvården. Studierna är inriktade på två centrala kliniska områden: behandling av patienter med höga blodfetter och diagnostik av hjärtsvikt. Hur bedömer allmänläkaren dessa patienter och vilka beslut kommer läkaren fram till?

En utgångspunkt i studien om förhöjda blodfetter är att guidelines rekommenderar läkaren att göra en riskbedömning för patienter utan tidigare hjärt-kärlsjukdom eller diabetes. Till riskfaktorer hör till exempel om patienten röker, är överviktig etcetera.

- Individer med samma riskfaktormönster har olika förväntad risk i olika delar av Europa och de senaste guidelines skiljer mellan hög- och lågriskländer, säger Lars-Erik Strender. Vi vill undersöka om allmänläkare i ett högriskland som Sverige bedömer risken olika jämfört med allmänläkare i ett lågriskland som Italien.

I studien ingår ett par hundra läkare (framför allt allmänläkare) i Stockholmsområdet och lika många på Sicilien. De får var och en bedöma tio patientfall med höga blodfetter och olika mönster av andra riskfaktorer.

Behandling eller inte

Uppgiften är att bedöma risken för hjärtsjukdom inom tio år och att ange om blodfettssänkande läkemedel bör ges eller inte. För att undersöka sambandet mellan riskbedömning och behandlingsbeslut kommer tre undergrupper att jämföras: en som bara gör riskbedömningar, en som bara beslutar om behandling och en som avger bägge svaren.

- Man kan fråga sig vad som egentligen innebär en hög risk. Och när är det dags att sätta in behandling? Och vilken typ av behandling? Vi vet sedan tidigare att det är en mycket stor spridning bland läkarna hur de bedömer detta, säger Lars-Erik Strender.

Den andra studien, den om hjärtsvikt, syftar till att undersöka vilka strategier allmänläkare använder för utreda patienten och ställa diagnos och hur dessa förhåller sig till de rekommendationer som ges i guidelines. Det handlar om att förstå hela den process som inleds med första mötet med patienten fram till det är dags att besluta om eventuell behandling.

- Både mina egna och andra studier har tidigare visat att diagnosen hjärtsvikt ofta ställs på tveksamma grunder. I den aktuella studien kommer vi därför att använda oss av en så kallad tänka högt-metodik, som används inom kognitiv psykologi, berättar Lars-Erik Strender.

Den innebär i korthet att patientfall presenteras med uppgifter om tidigare sjukdomar, symtom och vissa kliniska fynd. Läkarna anger därefter om de anser sig behöva mer information för att kunna ställa diagnos. De får högt återge alla tankar om fallet och motivera den utredningsgång som föreslås. Allt som sägs spelas in, skrivs ut, kodas och analyseras. De diagnostiska strategierna mellan en försökssituation där man har respektive inte har tillgång till guidelines jämförs.

- Vi hoppas ha resultat framme nästa sommar och att de ska ge besked om vilka faktorer som påverkar vårt beslutsfattande. Vi hoppas också att i uppföljande studier kunna ta reda på varför läkare inte följer de riktlinjer och rekommendationer som finns.

Mer information

Till sektionen för allmänmedicin