”Larmen i mobilen är min räddning”

Namn: Jannika Kauppi.  

Ålder: 31 år.  

Gör: Socialsekreterare och egenföretagare, har en webbshop för att sälja egen konst. 

En kvinna som bär glasögon och sitter med telefonen.
Jannika Kauppi. Foto: Oskar Omne.

”Redan när jag var liten fick jag höra att jag antagligen har adhd, men det utreddes inte då. Jag fick diagnosen när jag var 27 år. Då hade jag börjat plugga till socionom, men studierna gick trögt, så jag behövde få min diagnos för att kunna ta del av anpassningar och stöd. 

Jag fick mitt första barn när jag var 20 år. I dag har jag tre biologiska barn och två bonusbarn. Jag tror att ytterst få skulle gissa att jag har adhd. Vi kommer alltid i tid och alla har rätt saker med sig.  

Tricket för mig är att sätta enormt många larm i mobilen. Jag har till exempel åtta larm bara för att vakna, det första går i gång 40 minuter innan jag ska upp. Sedan har jag två larm för varje moment – ett som säger att jag strax ska göra något och ett som säger när det verkligen är dags. Det larmar hela vägen – från att väcka barnen, till att göra frukost, till att alla ska klä sig, gå till badrummet och komma i väg. På jobbet påminner kalendern i Outlook mig om allt. Efter jobbet kommer kvällslarmen.  

Larmen har olika ljud och det står vad det gäller i mobilen. Barnen har också mängder av larm för olika moment. Det här hjälper mig som har dålig tidsuppfattning. Jag skulle kunna sminka mig i 20 minuter och tro att det har gått fem.  

De tidshjälpmedel som brukar ges till personer med adhd, som en whiteboard och en timstock, har inte alls funkat för mig. Jag tycker det är typiskt för hela problematiken kring adhd. Man förstår att det krävs anpassningar, men man tror att alla kan hjälpas på samma sätt. Men hela grejen med adhd är att man tenderar att gå utanför boxen. Hela tanken med standardlösningar är omöjlig. 

Som förälder med adhd har jag god förståelse när mina barn uppvisar till exempel glömska eller tankspriddhet. Vi är bra på kluriga vardagslösningar. Inget av mina biologiska barn har diagnosen, men ibland tror jag att det beror på att vi är så bra på att bemöta problemen så att symtomen inte märks.”   

Berättat för: Annika Lund, först publicerat i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 2/2021