Vägval och forskningslinjer inom SFO-V vid Karolinska institutet
– ett diskussionsunderlag inför framtiden
Rapporten färdigställdes i december 2024.
Rapportens författare: Jesper Meijling, fil.dr i vårdorganisering och M. Arch vid Kungliga Tekniska högskolan.
Textbearbetning: Jenny Ryltenius.
1. Bakgrund SFO-V
Forskningspropositionen ”Ett lyft för forskning och innovation” kom i en tid då man trodde mycket på forskningens och högskolornas direkta betydelse för Sveriges ekonomiska utveckling och konkurrenskraft som kunskapsnation. I propositionen, som verkställdes 2009, hade regeringen valt ut 24 strategiska forskningsområden (SFO i förkortning) utifrån tre kriterier. Forskningen skulle vara av högsta internationella kvalitet, kunna tillgodose stora strategiska samhällsbehov samt ha en strategisk anknytning till näringslivet. En av dessa SFO:er var vårdvetenskap, som i denna rapport benämns med förkortningen SFO-V.
Utlysningar till de olika SFO:erna skulle administrerades av tre forskningsråd; Vetenskapsrådet (VR), Formas och Vinnova. För vårdforskningens del var det VR som skötte utlysningen.
Vetenskapsrådets ursprungliga utlysning
I forskningsutlysningen från VR ställs de tre ovan nämnda kriterierna sida vid sida. Vårdforskningen hade valts ut för att den hade möjlighet att uppnå högsta kvalitet vid en internationell jämförelse och samtidigt ha strategisk betydelse för samhället och näringslivet. Det akademiska och forskningsmässiga kvalitetskravet kan uppfattas som givet och grundläggande, medan det överordnade motivet för SFO var samhällsbehoven utanför forskningssfären. Betydelsen för samhälle och näringsliv var vad som definierade det strategiska utifrån regeringens proposition.
Vetenskapsrådet beskrev en samhällskontext där kraven på hälso- och sjukvården förändras i framtiden, bland annat på grund av stigande andel äldre. En central utmaning var därför är att utveckla preventiv vård av olika slag. Utvecklingen som förutsågs var att sjukhusvård skulle flytta till miljöer utanför sjukhusen med hjälp av IT-stödda vårdtjänster och hemsjukvård. Utlysningstexten refererade alltså till det fenomen som senare kommit att benämnas ”omställning till nära vård”. I förhållande till denna omvärldsbeskrivning och framåtblick lyfts just vårdforskningen fram, med dess forskningsfrågor som kretsar kring preventiva, omvårdande och rehabiliterande inriktningar, liksom att vårdforskning kan bidra till övergripande frågor om vårdens organisation, utförande och ekonomi med betydelse för vårdens kostnader och resultat.
För denna utredning är det av väsentligt intresse att sätta utlysningstexten från VR i relation till den ansökan KI satte samman, men också till de bedrivna forskningsaktiviteterna under hela perioden från 2009.
Oklarheter i utlysningen
Det fanns en tvetydighet i Vetenskapsrådets utlysning. Det förklarades inte hur det samhällsstrategiska å ena sidan, och det vetenskapligt excellenta å den andra, skulle förhållas till varandra. Det var oklart hur de skulle rangordnas mellan varandra med sina skilda bedömningssfärer och värdesystem. Å ena sidan nationell politik, förvaltning och demokratiskt förankrad samhällsutveckling, å andra sidan internationellt vetenskapssamhälle och forskningspublikationer. I utlysningen sattes de båda bedömningssfärerna sida vid sida, som jämbördiga eller eventuellt till och med utbytbara. En delförklaring till detta kan finnas i tidsandan vid 2000-talets första årtionde. Då fanns en stark uppfattning om att högskolornas/forskningens, näringslivets och samhällsutvecklingens intressen och målsättningar sammanföll. Man trodde att det var möjligt med strategiska satsningar där alla samhällsfärer gynnades samtidigt som om de vore en helhet.5(5 Se t.ex. Sörlin, Sverker & Gunnar Törnqvist, Kunskap för välstånd: universiteten och omvandlingen av Sverige. Stockholm: SNS, 2000.)
Dessa tre samhällssfärer har dock olika sätt och kriterier att bedöma om saker är värdefulla eller inte. Att bedömningskriterierna inte rangordnades i steget från politisk föresats till forskningsorganisering kom att få återverkningar längre fram, både i ansökningar och senare i bedömningar. 3(Jfr ESO-rapporten I samhällets tjänst, 2024)
Hur skulle dessa syften och kriterier vägas mot varandra i förslagen som utformades hos de sökande? Det skulle också visa sig svårt att ge uttryck för
forskningens samhällsnytta i utvärderingssvaren till VR. Deras svarsalternativ är högt formaliserade och kvantifierande och tycks inte designade för att kunna fånga de komplexa effekter som forskningen har på vården och samhället.
2. Förord
SFO, Strategiska forskningsområden, är en nationell forskningssatsning som initierades av regeringen 2009. Forskningsområdena handlar om saker som har stor betydelse för samhället, och ett sådant område är vård. Dessa områden betecknas förkortat för SFO-V, och kom efter ett ansökningsförfarande att etableras i Göteborg, Uppsala, Umeå och Stockholm (KI). Var befinner sig SFO-V vid KI idag efter ett drygt decennium av omfattande forskningsaktivitet och vilka är utmaningarna framöver?
Syftet med denna rapport är att dra slutsatser om de erfarenheter som gjorts hittills, men också att beskriva vilka vägval som gjorts, bakgrunden till dem och vad det inneburit för vårdforskningens inriktning och aktiviteter vid Karolinska institutet. Slutsatserna är dragna utifrån tillgänglig dokumentation och – inte minst – intervjuer med forskare som på olika sätt är knutna till SFO-V vid KI. Under utredningsarbetet har författaren varit stationerad på Avdelningen för arbetsterapi vid KI:s vårdforskningscampus i Huddinge för att komma närmare dokumentation och forskningsmiljö.
Denna rapport är inte en officiell "utsaga" från SFO-V, och den är inte en forskningsrapport. Endast författaren svarar för innehållet. På grund av den mänskliga faktorn kan det inte uteslutas att rapporten innehåller missuppfattningar och fel – dock inte sådana som skulle kunna påverka slutsatserna. Rapporten är först och främst avsedd som underlag till diskussion. Förhoppningen är den ger både fakta och perspektiv som kan leda närmare svaret på frågan: ”Hur vi kan jobba vidare för att utveckla vårdvetenskapen och förlänga SFO-V?”
I den fas där SFO-V befinner sig just är det riskabelt att planera för framtiden utan att förhålla sig till vad som hittills gjorts. Att "fortsätta som vanligt för att det har gått bra hittills" är inte vägen framåt. Dels finns många tecken i tiden på att det inte är en bra idé att förhålla sig så; dels är det generellt en dålig idé i alla verksamheter att inte analysera de val som gjorts och därefter överväga eventuella – kloka eller till och med nödvändiga – revideringar.
Jesper Meijling
3. Sammanfattning
Här följer en sammanfattning av utredningens viktigaste iakttagelser och slutsatser om SFO-V:s framgångar och utmaningar. Förslag på åtgärder och diskussionsfrågor tas upp i kapitalet ”Avslutande reflektioner”.
Vinster med SFO-V-satsningen
SFO-V har haft sin möjligen största enskilda betydelse som fortsättning av etableringen av vårdvetenskap och vårdforskning inom KI och framför allt konsoliderat vårdforskningen i Stockholm i hela sin bredd. Sammanfattningsvis en mycket stor framgång.
SFO-V har bidragit till en mycket solid och omfattande vårdforskning som inte lämnar några frågetecken när det gäller förmågan att producera studier och publiceringar. SFO-V har gett de vårdvetenskapliga institutionerna en vetenskaplig höjd och ett stort trovärdighetskapital. En faktor i detta har varit SFO-V:s styrgrupp som, under hela perioden, har hanterat ansökningar på ett gediget och professionellt sätt.
SFO-V-satsningen har även gjort mycket för en internationalisering av vårdforskningsmiljön. Forskarna har kunnat utnyttja KI:s institutionella möjligheter och nätverk och forskningsaktiviteterna som SFO-V möjliggjort har varit omfattande. En viktig fråga är hur internationaliseringen bäst kan utvecklas vidare och vilken plats den ska ha i förhållande till andra prioriteringar framåt.
Framtidsutmaningar
Den strategiska dimensionen i relation till omvärld och samhällskontext har saknats både i organiseringen av SFO-V-miljön och bedömningen av arbetet och framtida satsningar. En framtida utmaning är att använda sig av den pågående reformagendan för omställning till God och nära vård, som indikerades redan i Vetenskapsrådets utlysning till SFO-V-medel 2009. Denna pågående, och i praktiken ännu inte genomförda, reform ställer tydliga frågor till vårdforskningen och sätter fokus på vårdområden som prevention, rehabilitering och vård utanför sjukhus.
En annan framtida utmaning är att arbeta mer konsekvent med kommunikationen utåt. Idag sker det i stort sett inte alls. Att kommunicera forskningsresultat kan ske på olika sätt och till olika mottagargrupper. Centralt är att placera forskningen i en större kontext där det blir lättare att se vilken nytta den har för vården och samhället.
En utmaning är att utveckla formerna för närmare, ömsesidiga, samarbeten med partners som vårdgivare, vårdhuvudmän och andra universitet. Dessa former behöver bli mer konkreta, kontinuerliga och fokuserade.
Identifierade problem
De bevarade gränsdragningarna mellan ämnesområden i uppbyggnaden av SFO-V ("kontraktsmodellen") har hindrat den strategiska omvärldsdimensionen från att få genomslag. Detta eftersom det har saknats ett samlat forskningsfokus som skulle kunna fånga upp och hantera en definierad omvärldsfråga.
Diskussioner om framgångskriterier och gränsdragningar mellan ingående discipliner i SFO-V har slösat tid och energi. De ställer sig i vägen för att i stället se olikheterna som tillgångar som kan mötas och samverka. För att som bäst kunna bidra till den samlade vårdforskningen behöver disciplinerna utveckla sina egna teoretiska kontexter och sina egna utvärderingskriterier.
Kärnområdesförändringen 2016 har inte fungerat som styrning för verksamheten och har flyttat fokus från vårdtematik till forskningstematik. SFO-V:s riktning har blivit alltmer svårläst. Avgörande vägval har gjorts ända sedan starten, men de är otydligt kommunicerade och stämmer ofta inte med de uttalade avsikterna. SFO-V-styrningen blir också sämre av att den inte har ett eget aktivt arbete med att läsa av omvärlden och revidera forskningsriktningen.
Trots en stor vilja att forskningen ska få genomslag i kliniska riktlinjer och vårdpraxis har clinical impact en osäker plats inom SFO-V. En del av problemet är att frågan inte getts ett tydligt utrymme bland övriga aktiviteter och satsningar. Till det som skulle behöva uppmärksammas och arbetas konkret med hör svårigheter att redovisa och mäta clinical impact, samt samarbetsformerna med externa aktörer.
4. Vårdforskningens historia
Vårdforskning är en ung vetenskap som genomgått en betydande utveckling under de senaste fyra decennierna. Från en handfull personer räknas idag de disputerade vårdforskarna från landets universitet och högskolor i tusental. För att kunna bedöma och diskutera SFO-V-satsningen är det nödvändigt att ha med sig perspektivet hur vårdforskningen kom in i de “fina akademiska salongerna”.
Vårdforskningen har i stor utsträckning sin utgångspunkt i flera distinkta vårdvetenskapliga discipliner: omvårdnad, arbetsterapi, fysioterapi och logopedi. Disciplinerna har i sin tur ursprung i motsvarande yrkesutbildningar, som växte fram i samspel med yrkespraktiker vilka steg för steg hade integrerats i den etablerade och behöriga vårdapparaten. Delvis utvecklades de här utbildningarna i lokala kontexter med egna institutionella mönster, som skiftade från utbildning till utbildning och ort till ort. Trots lokala skillnader var utbildningarna samtidigt del av en större gemensam utveckling av denna typ av vårdyrkesutbildningar.
Denna bakgrund gör att vårdforskning inte svävar i en abstrakt rymd. Den har ett djupt kunskaps- och erfarenhetskapital som är avgörande för högskoleutbildningen, yrkespraktiken och vårdforskningen. Det har skapat möjligheter, men kanske också problem i mötet med andra perspektiv och traditioner i vården. Därför är det väldigt viktigt att ha med sig bakgrundshistorien och känna till förutsättningarna när man planerar för framtiden.
Högskolereformen 1977
En annan betydelsefull milstolpe för att förstå vårdforskningens framväxt är den politiska vision som började få genomslag på 60-talet och som handlade om att bredda och demokratisera tillgången till kunskap och utbildning. Visionen blev del av ett övergripande politiskt mål; att lyfta hela samhällssektorer till en högre standard. Fler utbildningar skulle bedrivas på en högre nivå och med det följde också önskemålet att dessa skulle få forskningsanknytning, det vill säga lärare med forskarutbildning och egen forskning inom området.
Högskolereformen 1977 medförde en ombildning av flera vårdyrkesutbildningar som nu skulle bedrivas på vårdhögskolor. Reformen innebar att dessa utbildningar, med sina skiftande utseenden och traditioner, tvingades bli formaliserade i ett vedertaget mönster för högre utbildning. De dåvarande landstingen fick dessutom själva, för första gången, vara huvudmän för högre utbildning, under det statliga Universitets- och högskoleämbetets (UHÄ) normer och insyn.
Att de nya vårdhögskolorna var inbäddade i landstingens förvaltningssfär innebar att de fick en viss självständighet kring sin utbildningsuppgift i förhållande till det övriga högre, statligt kontrollerade utbildningssystemet. De kunde på många sätt behålla sina utvecklade identiteter trots att de fått en ny huvudman. Detta förändrades först två decennier senare när vårdhögskolorna skulle integreras i det statliga universitets- och högskoleväsendet.
Vägen in på KI
Det fanns olika möjliga varianter på hur detta skulle organiseras, bland annat att göra Hälsohögskolan (som Vårdhögskolan hade bytt namn till i Stockholm) till en del av Södertörns högskolas organisation och campus. Vägvalet blev i stället, att som första steg i processen, inordna den landstingsdrivna Hälsohögskolan under Karolinska institutet från 1998, till att börja med som uppdragsutbildningar beställda av KI. År 2002 förstatligades Hälsohögskolan, och den redan upprättade relationen med KI som "beställare" ledde till att Hälsohögskolan blev en integrerad del av Karolinska institutet.
Ett viktigt motiv för KI att släppa in Hälsohögskolan var att man ville bredda sig med fler utbildningar och bygga ut forskningen inom fler områden än den strikt medicinska. Den förstorade basen av grundutbildning, som integreringen av vårdutbildningarna medförde, skulle ge ett större rekryteringsunderlag till forskningen.
Satsningen på att inkorporera vårdutbildningar och vårdforskning hade på så vis även ett "internt" KI-strategiskt motiv. Man ville samla styrningen av dessa nytillkomna vidgade resurser så långt som möjligt. Därför lades alla gamla och nya ämnen och discipliner in under en enda fakultet, med följden att alla forskare skulle disputera i medicin oavsett inriktning. Ur denna överordnade KI-synvinkel var alltså de faktiska skillnaderna mellan olika forskningsgrenar mindre viktig än den nytta man såg för universitetet som helhet. Den processen fick negativa effekter för sjuksköterskeutbildningen som fick sin examinationsrätt indragen eftersom anknytningen till det relevanta forskningsämnet omvårdnad blivit för svag i KI:s nya förvaltning.
Den omgivning där vårdforskningen befinner sig härbärgerar olösta motsättningar mellan skilda ämnesbakgrunders olika ideal och perspektiv som den gemensamma KI-organisationen inte har kunnat trolla bort. Den stora medicinska organisationsramen ger inte mycket vägledning om de olika ingående kunskapstraditionernas värde, men de är trots det en fortsatt viktig tillgång.
Inbyggd förhandling
För vårdutbildningarna blev integrationen i det större forskningssammanhanget på KI ett slags förhandlingsprocess. Det handlade både om att kunna bibehålla och avgränsa vårdämnena och om chansen att få etablera sig i forskningsvärlden i stort. Man behövde både "hålla på sin särart" och "spela med". Avgränsningsfrågan kom inte minst att handla om gränsen mellan medicin och vård, och därmed också vilken roll vårdforskningens utgångspunkter i olika vårdpraktiker, vårdprofessioner och vårdteoretiska traditioner skulle få lov att spela. Den kom också att beröra mötet inom vårdforskningen mellan å ena sidan den professionella och utbildningsrelaterade bakgrunden i vårdyrken och å andra sidan den organisations- och managementbetonade inriktningen utan vårdyrkesförankring.
Viljan att etablera vårdvetenskap och vårdforskning i det akademiska systemet har spelat en stor roll såväl i "förhandlingen" med KI-omgivningen som i förhållande till forskningssystemet i stort. Att döma av tillgänglig dokumentation ser själva etableringsviljan ut att ha tagit mycket fokus under lång tid. En informant med god insikt i den vårdvetenskapliga miljön uttrycker det så här i en tidigare undersökning:
"Under en period använde vi ordet forskning lite väl mycket i våra beskrivningar […] för att vi visste att vi var tvungna att lyfta fram och hävda det för att bli godkända som högskoleutbildning och akademisk utbildning. (22 Björkman et al., red., 2010, s. 50)
Denna drivkraft verkar ha skapat en viss upptagenhet med "forskning" som ett tema i sig, och en ängslighet inför att råka kliva utanför det som ses som forskningens vedertagna råmärken. Idag står vårdforskningen stark som akademiskt fält, både i svensk och internationell jämförelse. Ett stort antal vårdforskare är verksamma. Hur många beror på sättet att räkna eftersom det finns forskare som är verksamma över disciplingränserna.
5. Ursprungsansökan till Vetenskapsrådet
KI:s ansökan gjordes i samarbete med Umeå universitet (UMU). I ansökan lyfte man fram två huvudkomponenter. Den ena var den samlade bredden och djupet i redan befintlig vårdforskningsexpertis vid KI och UMU. Den andra komponenten var att lyfta fram toppforskare och deras "track record". Tanken var att det skulle ge en stark ansökan med hög sannolikhet för beviljande. (UMU hanterade sin andel av ansökan och vad den innebar för vårdforskningsmiljön i Umeå ligger utanför denna undersökning.)
Överenskommelser gav otydlig identitet
De som satte ihop ansökningstexten prioriterade därför att "samla styrkorna" maximalt i fråga om vad som visades upp och presenterades som mål. Det innebar att man i ansökan länkade ihop forskargrupper med skilda forskningsagendor och intressen. Samtidigt kunde inte det gemensamma rationella syftet – att få SFO-medel – sudda bort de enskilda ämnesområdenas intressen och utgångspunkter. Ansökan fick därmed en karaktär av överenskommelse snarare än en sammansmält tydlig identitet.
KI:s ansökan till hade titeln Bridging Research and Practice for Better Health: The Comprehensive Care Sciences Centre, förkortat CCSC. Som titeln anger var avsikten att etablera ett särskilt centrum för vårdforskning. På svenska fanns benämningen Vårdforskningscentrum: vetenskap för god hälsa.
I ansökans inledande stycken gavs allmänna kommentarer kring nya medicinska kunskaper och växande krav på vården. Efter det riktade ansökansförfattarna tämligen omgående in fokus på att beskriva ett program för högkvalitativ vårdforskning som skulle generera vård av högsta kvalitet.
Fem kärnområden
Forskningsprogrammet formulerades utifrån fem kärnområden, eller core areas. Varje kärnområde beskrevs med uttömmande exempel från pågående forskning där aktiva forskare, som visat hög vetenskaplig kvalitet och många publiceringar, presenterades som blivande ansvariga för respektive kärnområde. De fem kärnområdena var:
- ”Kvinnor och barns hälsa”, där forskning om kvinnors upplevelser av födande lyfts fram.
- ”Människor som lever med kroniska sjukdomar”, om ”patient empowerment” med involvering av patienter i beslut och planering av vård.
- ”Äldre med nedsatt aktivitet och delaktighet”, om åldrande och deltagande i förhållande till anpassning av hemmiljön, vardagsteknologi och IT.
- ”Cancer- och palliativ vård och omsorg”, om symtomupplevelser för tidig upptäckt av cancer.
- ”Vårdsystem, management, informatik, hälsoekonomi”, om kunskapsstyrning i klinik och management i samarbete med Region Stockholm.
I ett anslutande avsnitt, "Strategic importance for the business sector and for society", beskrivs hur forskningen behövde bidra till att utveckla hälso- och sjukvård som växande ekonomisk sektor, med sikte på produktivitet och bättre ”health outcomes”. Forskningen skulle ”tillförsäkra vårdtjänster värde och effektivitet” och resultatet skulle kunna omvandlas till produkter och tjänster. Här kan således observeras en parallell väg till implementering i vården genom att produktifiera och marknadisera forskningsresultat, till skillnad från en akademisk och didaktisk spridningsmodell. I den del av ansökan där effekter och vinster bortom forskningen förutsågs låg fokus på möjligheterna i näringslivet, snarare än på själva vårdutmaningarna som utlysningstexten berörde. I enlighet med utlysningen hade aktiviteterna ett avgränsat tidsperspektiv på fem år för att nå resultat. Som avgörande betydelse för denna måluppfyllelse lyfte ansökan fram vårdforskningscentret CCSC.
Vårdforskningscentrum utan beskrivning
Det övergripande motivet för att skapa en centrumbildning var att sammanlänka och integrera forskning och praktik genom ökat samarbetet med vårdhuvudmän, vårdgivare och näringsliv. Det var vårdforskningscentret CCSC som skulle förverkliga visionen om integrerad forskarutbildning, forskning och implementering i klinisk praktik. Det fanns dock ingen plan för hur CCSC skulle byggas upp och drivas i praktiken. Vårdforskningscentret beskrevs endast översiktligt tillsammans med de fem kärnområdena i ett organisationsschema, vilket står i stor kontrast mot omfånget och detaljrikedomen som ansökan redovisade för de fem kärnområdenas forskning.
I relation till skrivningarna om den större samhällskontexten finns ett förhållande värt att notera. Ansökan redovisar forskarkompetens och arbeten på högsta vetenskapliga nivå som i utomordentlig grad motsvarade det som utlysningen efterfrågade. Däremot saknar ansökan en omvärldsanalys som svarar upp till utlysningens formuleringar om de strategiska behoven för samhället. Det finns ingen redovisning för hur de fem kärnområdena är kopplade till samhällsbehov. På så vis står den redovisade forskningen utan inramning och de få formuleringar som finns framstår som kompletterande, inte vägledande.
Förskjutning av begreppet ”strategisk”
Det finns en betydelseförskjutning av begreppet ”strategisk”. I forskningspropositionen och VR:s utlysning kopplades detta begrepp till lösandet av kritiska samhällsbehov. Det strategiska skulle utgöra en större inramning och riktningsbestämning åt den planerade forskningen. I KI:s ansökan hade innebörden av samma begrepp blivit mer internt forskningsrelaterad, som något som betecknade själva forskningen snarare än vad den skulle leda till. Begreppsförskjutningen av "strategisk" och den begränsade omvärldsanalysen framstår som en distansering från den större VR-inramningen, en tendens att begränsa sig till det direkt forskningsrelaterade eller det som innebär specifika produktmöjligheter.
Ansökan var framgångsrik och beviljades ansökta medel. Troligtvis har såväl den redovisade forskningen, samarbetet med UMU som de redovisade målen med överbryggandet forskning-praktik och den nya centrumbildningen CCSC spelat in i den positiva bedömningen.
6. Vägval och framgångsbedömning
Vårdforskning innehåller ett brett fält av kunskapsmodeller och traditioner. Denna bredd ger vårdforskare möjlighet att välja olika riktningar och fokus. I VR-utlysningen 2009 tilldelades fyra universitet SFO-medel för vårdforskning: KI, Umeå, Uppsala och Göteborg. Eftersom KI och Umeå presenterade en gemensam ansökan kan denna grupp ses som tre alternativa bud på vårdforskning, där varje enhet gjorde sitt eget vägval i förhållande till den statliga SFO-V-satsningen.
En jämförelse med Göteborgs SFO-V-satsning kan vara av intresse för att belysa frågan om vägval. Göteborgs universitet valde att satsa helt på personcentrerad vård som organisatoriskt tema. Forskning och aktiviteter skulle genomföras i den fasta centrumbildningen Gothenburg Person-centered Care Centre, förkortat GPCC, där en central målbild var nyttiggörandet av forskningsaktiviteterna. Göteborg valde därmed ett perspektiv som var orienterat mot vårdens praktik, logik och etik i den stora och aktuella frågeställningen: Vad innebär personcentrerad vård?
Breddmodellen
Det kan kontrasteras mot KI:s vägval, som inte hade ett problem- och frågeställningsorienterat fokus utan höll fast vid de egna befintliga strukturerna med mer konventionellt data- och undersökningsfokus. Det betydde att en centrumbildning kring det aviserade temat forskning-till-praktik i realiteten inte kunde bli satsningens inriktning.
KI valde en "breddmodell" där i princip inga upparbetade teman eller områden valdes bort, och där man räknade med att kunna "svara på allt". Göteborgs modell skapade förutsättningar för en mer samlad kunskapsmiljö. Vidare skilde sig Göteborg och KI i fråga om val av agenda. Med GPCC riktade man sig utanför den egna miljön från början. På så vis kunde det bli möjligt att integrera olika typer av allianser och samarbeten i verksamheten. KI höll sig kvar inom sina tidigare gränser. När man ville betona förbindelsen forskning-praktik var det snarare som en dörr som bara ibland öppnades på glänt in till en svåröverskådlig forskarvärld. I Göteborgs agenda ingick ett mer fördelat aktörskap.
Jämförelsen visar också att Göteborgs vägval var strategiskt på ett sätt som KI:s inte var. GPCC siktade på en fråga som tydligt hade räckvidd och betydelse för vården och samhället i stort. Därför skapades också långsiktiga förutsättningar för centrets uppgifter. KI siktade i realiteten på det strikt forskningsorienterade, som inte sattes i klar och tydlig relation till större, långsiktiga frågor för vård och samhälle. KI:s svårigheter att bygga allianser mellan SFO-V och aktörer utanför forskarvärlden skapade inte optimala förutsättningar för långsiktighet och uppbackning.
I flera kommentarer från informanter framkommer kritiska reflektioner kring KI:s vägval för SFO-V, en person säger till exempel:
"Kanske hade det varit bättre med ett enda kärnområde, som exempelvis self management, och så utveckla det området, i stället för att bara utveckla forskning, för att bättre kunna beskriva vad man åstadkommit.[JR1] I stället har det spretat, miljön har inte hittat ihop – även om vi har gjort bra forskning och varit produktiva och många forskare har haft nytta av SFO-V."
Strategiskt för vem?
KI:s val att satsa på det forskningsinterna har likväl haft en strategisk betydelse, men då inte i förhållande till samhällsbehoven, utan i förhållande till vårdforskningen själv och dess etablering i forskarsamhället. Ur det perspektivet blev SFO-V en lyckad fortsättning på etableringen. Men avsaknaden av ett nytt fokus, som exempelvis personcentrerad vård eller egenvård, och bristen på varaktiga allianser utanför forskarsamhället, betyder att vårdforskningen vid KI inte har tagit tydliga kliv bortom den akademiska etableringsfasen. Denna fas har kommit att bli mycket utdragen – kanske utan slut, om ingen ny riktning tas.
Genom åren har SFO-V:s fokus på egna utlysningar av interna forskningsmedel skapat en typ av praxis och styrning för verksamheten. Denna har varit långt mer bestämmande för hur aktiviteter och projekt sett ut än de i början uttalade ambitionerna om centrumbildning och forskning-till-praktik. Det kan verka som en svår situation att påverka. Det finns dock en möjlighet att använda den rådande ordningen som utgångspunkt till nya lösningar för en bättre styrning. De etablerade SFO-V-formerna med parallella projekt och aktiviteter skulle kunna täcka färre och/eller andra uppgifter för verksamheten. Här finns möjligheten att använda samma organisationsram för att bli mindre intern och mer strategisk.
Förnyelser har förekommit tidigare, till exempel i den nya utlysningen 2017/2018 för core facilities (något som hade saknats för vårdforskningen vid KI), eller förslaget att med bidrag av SFO-V-medel inrätta en professur (som tyvärr fick nej från KI-ledningen). En förnyelse i en nära framtid skulle kunna handla om att dedikera ett väl tilltaget budgetutrymme för målinriktat arbete kring exempelvis omvärldsanalys, utvärderingsfrågor, former för forskning-till-praktik eller ett utvalt vårdtematiskt fokus.
Vägval som grund för framgångsbedömning
Vägvalet för forskningssatsningen påverkar också hur framgång och värdeskapande beskrivs och mäts. Det finns en intern vårdvetenskaplig kritik mot ett vetenskapligt publicerande som premierar kvantifiering, mätning och standardiserade interventioner. Det sägs påverka vårdforskningens utformning eftersom den driver den mot en anpassning till andras vetenskapliga ideal, och i värsta fall, förenkling och fördumning. Ur vårdvetenskaplig synvinkel framträder bilden av en dominant "apparat" som styr mot en viss evidensbaseringsmodell och en hårt formaliserad typ av papers som, trots publicerings- och meriteringsmöjligheterna, riskerar att göra vårdvetenskapen och vårdforskningen en otjänst.
En uppfattning som många för fram är att man måste differentiera bedömningskriterierna tydligare för forskning med omvårdnadsperspektiv respektive medicinskt-positivistiskt perspektiv, eftersom det handlar om olika kunskapsmodeller. Då får det också betydelse vilken typ av skolning de bedömare har som får möjlighet att ge utlåtanden om vårdforskning. En informant uttrycker det så här:
"Det bör vara vårdforskningskunniga personer som bedömer, vårdforskningsrepresentanter måste finnas med. Det innehåller sina särskilda svårigheter, som bedömning av implementering, kopplingen forskning-praktik, preventiva insatser. Risken är att man i stället hamnar i de saker som är lättare att mäta, det vill säga en egentligen helt bakvänd logik."
Mätmetoderna måste i så fall förstås mot bakgrund av de val som görs från början angående forskningens form och förutsättningar. Här finns inget absolut generellt, det är olika bedömningskriterier och -metoder beroende på forskningstradition, syften och kontexter.
Men att man upplever sig hamna i ett sämre läge i fråga om bedömningskriterier och mätande av framgång är delvis en konsekvens av vägvalet att placera SFO-V helt inom en intern KI-fåra. Kanske har man på förhandlingsvägen in i KI-miljön tagit sin vårdprofessionella bakgrund och kunskapsmodell alltför given och outtalad – med risk för att det till slut blir en tappad resurs? Alternativa vägval för SFO-V hade kunnat involvera fler relevanta röster och värdeskalor i bedömandet av resultaten, med både akademisk excellens och strategiska samhällsbehov som avgörande kriterier.
Att ta tag i frågan om vårdforskningens värdering och framgångsbegrepp kan, tillsammans med att revidera vägvalet, ha stor strategisk betydelse för SFO-V:s fortsatta existens vid KI. Vill man göra något åt saken, kräver det aktivitet inom SFO-V. Och det finns handlingsutrymme. Om vi nu tänker oss att den långa etableringsfasen är färdig – hur ska då den fortsatta framgången räknas, mätas och byggas vidare? Dessa frågor är möjliga att rikta fokus mot inom ramen för SFO-V:s verksamhetspraxis.
7. Organisation och genomförande
Den första organiseringen av KI:s SFO-V-verksamheter följde den modell som tidigare hade beskrivits i ansökan till VR. Denna innebar en inkluderande och bred definition av vårdforskning. Men snarare än en sammansmältning kan organiseringen liknas vid ett pragmatiskt "kontrakt" mellan olika institutioner, kunskapsmodeller och målformuleringar. Det var detta kontrakt för att få ihop en forskningsmässigt stark ansökan som också kom att prägla hur verksamheten lades upp. Det temaövergripande och utåtriktade vårdforskningscentret CCSC, som stått som rubrik till ansökan, blev inte förverkligat när verksamheten sattes i gång.
SFO-V blev en utlysningsorganisation
Från start tillsattes en styrgrupp, med Lena Borell som direktor och två representanter från vart och ett av de 5 kärnområdena som beskrivits i ansökan. Därtill fanns en representant för Umeå universitet och en handläggare. Styrgruppens första större aktivitet var att utlysa medel inom KI, med de fem kärnområdena som utgångspunkt. Den form som sjösattes kan således karaktäriseras som en organisation för utlysning av medel, snarare än en centrumbildning. "Det som skulle varit den övergripande, samlande vårdvetenskapliga strukturen blev inte till", som en informant konstaterar.
I ansökan var samarbetet med Umeå en grundkomponent, men en mer djupgående samordning med Umeå blev inte av. Umeå hanterade sin andel av medlen inom sin egen organisation, inte genom den gemensamma styrgruppen. Strategi och forskningsaktiviteter utvecklades gemensamt bara genom dem som redan hade samarbete med Umeå (det gällde framförallt Lena Borell och Carol Tishelman). Interaktionen ökades senare, med gemensamma konferenser från 2015.
Nya kärnområden 2016
Grundformen för SFO-V vid KI – att rikta in sig på att vara en organisation för utlysningar och ansökningar – har i stort sett bestått tills idag. En förändring av kärnområden och beteckningar som genomfördes 2016 påverkade inte detta. I samband med att Christina Opava det året efterträdde Lena Borell som direktor ändrades till att börja med uttydningen av förkortningen SFO-V från vårdforskning till vårdvetenskap. En av de delaktiga sade om beslutet:
"Vi ändrade beteckningen på forskningsområdet från vårdforskning till vårdvetenskap när nya styrgruppen och nya kärnområdena tillkom 2016, utifrån en tanke om vårdforskning som det man gör och vårdvetenskap som det vi är."
Vidare ändrades de dittillsvarande fem kärnområdena till fyra, med nya rubriker och en ny typ av forskningsteman. De fyra nya områdena var:
- ”Co-creation”, samskapande av tjänster, processer, produkter.
- ”Self-management”, en persons förmåga att för egen del hantera symtom, behandlingar och konsekvenser.
- ”eHealth”, användning av ICT och AI utformningen av behandlingar och processer.
- ”Bio-behavioral”, knyta ihop vårdvetenskap med biologi och beteendevetenskap.
Denna indelning innebar ett nytt sätt att tematiskt rama in, som på ytan såg ut som en radikal förändring. Om den tidigare indelningen var mer kliniskt relaterad och beskrev tillstånd och arbetsuppgifter i vården, beskrev den nya indelningen snarare forskningsapproacher och metoder. De nya rubrikerna motsvarade trender som inte var etablerade i forskningen vid tiden för den första organiseringen 2009, men som hade fått alltmer uppmärksamhet i forskarvärlden. Förutom en ny sorts tematik innebar den nya indelningen också att organiserings- och styrningsdimensionen, som funnits i det tidigare femte kärnområdet, nu blev osynlig.
Vilka skäl uttalades för förändringen? Den ursprungliga indelningen sägs ha skapat en del omotiverade gränser för vissa typer av projekt, där frågor och ämnen inte kunde följa kärnområdesgränserna. Då speglade de nya kärnområdena en öppning mot att kunna ha mer blandade kombinationer av forskarbakgrunder och ämneskompetenser. Ett exempel på det är kärnområdet, ”bio-behavioural”, vilket avsåg att mer knyta ihop vårdforskning med medicin. I exempelvis projekt om rörlighet kunde fysioterapiforskning få bättre möjlighet att samarbeta med laboratorieforskning och i projekt om neonatalvård skulle en vårdpraktisk approach kunna förenas med ”hårda” medicinska data. De ursprungliga fyra områdena sades även ha blivit ”daterade”, så att de inte motsvarade aktuella forskningsperspektiv, vilket föranledde ett behov att använda ord som var mer aktuella och därmed gjorde det lättare att "paketera" forskningen.
En ytterligare bild som förmedlats är att man tittade på den vårdforskning som faktiskt bedrevs inom ramen för SFO-V och försökte "klustra om" den genom att hitta andra gemensamma nämnare än de dittillsvarande kärnområdena. Tanken skulle då ha varit att skapa en indelning och rubricering gjord mer ”bottom-up” från den pågående forskningen, att så att säga låta forskningsaktiviteten själv bestämma, i stället för att från styrgruppens sida peka ut riktningar och uppgifter.
Någon utredande diskussion om de nya kärnområdenas innehåll och organisering eller om motiveringen till bytet finns dock inte dokumenterad. Mer konkreta spår av just de teman som kom att väljas som nya kärnområdesrubriker återfinns enbart i diskussioner under de första workshoparna inom Stockholmsbron (2014-2016), där medskapande, egenvård och e-hälsa var med som rubriker. Det antyder att det kan ha funnits tankar om att just dessa teman skulle skapa bättre möjlighet att nå ut till vårdpraktik och aktörer. Men det är alltså osäkert vilken typ av diskussion och analys som egentligen genomförts inför förändringen.
Core-leaders avskaffades
Det finns heller inte beskrivet hur de nya områdena skulle styras eller följas upp. De fick inte någon arvoderad core leader med ämnesmässigt ansvar, som man tidigare hade haft i de ursprungliga områdena. De nya områdena har heller inte på något annat sätt knutits till ämneskompetens, till exempel hos någon viss forskare. Kärnområden eller core areas kan därför sägas bli en missvisande beteckning så som de ser ut idag. Områdena styr en tematik i själva utlysningarna, men utgör inte någon kärna i forskningen. Risken finns att dessa områdesbeteckningar, om de ligger kvar utan översyn, påverkar styrbarheten för SFO-V och tar bort möjligheten att använda kärnområdesinriktningar mer aktivt och responsivt.
En effekt av denna nya typ av inriktningsbegrepp i kärnområdena, särskilt när de inte bevakas och följs upp aktivt, kan vara förändrade förutsättningar för att synliggöra kunskapsackumulationen i vårdforskningen. Denna kan ju inte beskrivas enbart med hänvisning till publikationer om exempelvis co-creation eller e-hälsa, utan behöver knytas till de tillstånd och behandlingssyften där dessa metoder och tekniker kommer till användning (till exempel "hur mycket vet vi om en viss förlossningsproblematik?" snarare än "hur mycket har skrivits på temat co-creation inom förlossning?".
Ändringen av kärnområden 2016 verkar intressant nog inte ha påverkat forskningens huvudsakliga inriktningar i realiteten, såsom de vuxit fram sedan starten av SFO-V. Mer styrande för utvecklingen än dessa indelningar under hela perioden från 2009 har sannolikt varit det som en informant betecknar som:
"logiken att stödja framgångsrika, självformerade grupper – vissa forskningslinjer har då utvecklats och fått framgång och inflytande över tid, oavsett rubriker och kärnområden."
Det vill säga, en logik som handlar om att bygga vidare på det som har visat sin styrka forskningsmässigt, och som då av egen kraft kan bilda linjer eller till och med forskningsmiljöer.
Svag organisation – starka vårdforskare
Etableringen av SFO-V har varit mycket viktig för vårdforskningen som sådan, oavsett skiftningar i organisation och samarbeten. Det gäller både den forskning som möjliggjorts och fältet som helhet vid KI. Utöver möjligheterna till forskning och publiceringar har SFO-V haft betydelse för den fortsatta organiseringen och stabiliseringen av vårdforskningens strukturer. Denna syn delas av flera informanter. En av dem uttryckte det så här:
"SFO-V har gjort mycket för vårdforskningens långsiktighet. Förutsättningarna har inte ändrats i grunden, inget stort riktningsbyte – det som har gjorts har kunnat fortsätta, med samma sökande forskare och grupper oavsett etiketter och kategorier."
En viktig aspekt av detta, som upprepas återkommande av informanter, är att en stor del av stödet till vårdforskningen, just genom koncentrationen på utlysningar, kommit att ligga i stödet till enskilda forskare och deras karriärer. En informant uttrycker följande:
"SFO-V är i mycket ett slags karriärsatsning, genom fellowskapet har det gett en möjlighet för juniora forskare att få forska sammanhängande, att etablera sig och sin forskning, som inte hade kunnat erbjudas eller uppnås på annat sätt; också genom medel till att anställa doktorander som kan bygga upp egna forskningsprojekt och grupper."
Även om en särskild miljö alltså inte skapades runt satsningen, ökade SFO-V:s etablering likväl känslan av samhörighet i vårdforskningen genom att man fick stöd att företräda och profilera sitt forskningsområde. Satsningen innebar ett direktstöd utifrån (från VR) och gav "råg i ryggen" till vårdforskning och det icke-biomedicinska inom KI på ett sätt som KI-ledningen själv inte var motiverad att göra. Som en informant uttryckte det blev SFO-V-medlen och aktiviteterna som ”en boost i förhållande till molekyler och möss”. Etableringen kunde på så vis bidra till att stärka identifikationen med KI, även om hjälpen till detta kom utifrån.
8. Linjer i forskningen
En av frågorna utredningen försökt ge svar på är vilka linjer man kan iaktta i forskningen som gjorts inom ramen för SFO-V. Det är nämligen inte givet att forskningslinjerna sammanfaller med de ursprungliga fem kärnområdena eller de reviderade fyra kärnområdena från 2016. En annan fråga är om, och hur, den publicerade forskningen i dessa linjer relaterar till de övergripande målen i forskningspropositionen och VR-utlysningen. Slutligen finns frågan ifall SFO-V har någon uttalad syn på om forskningslinjerna överensstämmer med SFO-V:s ambitioner och avsikter.
Bakgrund till forskningslinjer
SFO-V vid KI har från början organiserats som en "linjeformering" och format verksamheten runt ett antal vårdforskningslinjer som redan var etablerade vid tiden för ansökan. Resonemanget bakom detta val blir belyst i en KI-intern utvärdering, där SFO-V:s representant återger hur man valde att:
"… använda SFO som ett övergripande organisatoriskt ramverk för all vårdforskning vid institutet. För detta stödde sig KI på tidigare framgångsrika samarbeten, nämligen Nationella forskarskolan i vårdvetenskap (startad 2001) och Centrum för vårdvetenskap (verksamt 2002-2011) liksom flera ämnesspecifika forskningsnätverk. Denna strategiska approach byggde på en formering av vårdvetenskaplig forskning i fem kärnområden."6(6 Self-evaluation report: Care sciences, KI, odaterad, trol. 2012)
I klartext valde man att i första hand använda SFO-V för att stärka vårdvetenskapen vid KI. Forskningspropositionen och VR-utlysningens utmaningar gällande strategiska samhällsbehov var kanske inte alldeles förbisedda, men däremot sekundära redan från början i fråga om hur man från KI:s sida såg på satsningens syfte.
Vilka linjer kan iakttas?
En genomgång av en redovisning av publicerade vetenskapliga artiklar anknutna till SFO-V visar att det idag finns ungefär fem huvudlinjer i forskningen. Det är avsiktligt som de inte slås fast hårdare än så, eftersom de inte är officiella, och beror på olika sätt att räkna. Till exempel är det inte här helt klart hur gränsen dragits för vilka publicerade studier som räknats in i SFO-V:s forskning och därmed hamnat i artikelredovisningen som denna ”syntetisering” av forskningslinjer bygger på. Syntetiseringen utgår från högt räknat åtta linjer som i varierande grad går att följa tillbaka till starten av SFO-V-satsningen och som kan sammanfattas av följande rubriker:
Äldre, Rörelse,Funktionsnedsättning och rehabilitering, Cancervård, Reproduktion och sexuell hälsa, Utvecklingsländer, Psykiska tillstånd samt Management, folkhälsa och sjukfrånvaro.
I stor utsträckning kan dessa åtta spåras i de första kärnområdena (2010-2016).
Längs de åtta linjerna har omfattande forskning bedrivits i olika grupper och varierade konstellationer. Framförallt är det Äldre–Rörelse–Funktionsnedsättning–Rehabilitering som överlappar i olika kombinationer. Vi har här valt att renodla dem ett steg till, där vi bara klustrar dem som är verkligt framträdande i forskningsproduktionen, och då får vi fem linjer som översiktligt ser ut på detta sätt:
Tema Rörelse
Fysisk träning och aktivitet. Exempelvis om gång och fallprevention. Problematiker och tillstånd som reumatiska, muskelatrofiska, CP, sedentariska. Tekniker och metoder som acceleromteriska.
Tema Äldre
Geriatrik, vardagsfunktion. Exempelvis om äldreboendemiljöer, interaktion, prevention, livets slutskede. Problematiker och tillstånd som demens och kognitiva svårigheter.
Tema Funktion och rehab
Funktionsnedsättningar och rehabiliteringsmetoder. Problematiker och tillstånd som postoperativa, arbetsrelaterade, kroniska, diabetes.
Tema Cancervård
Canceromvårdnad, cancerdiagnostik.
Exempelvis om canceromvårdnad i olika situationer, palliativ vård, diagnostiska metoder. Problematiker och tillstånd som bröstcancer. Tekniker och metoder som interaktionsstöd, screening.
Tema Reproduktion och sexuell hälsa
Havandeskap, natal, sjukdomar. Exempelvis om perinatal, HIV, roller kring födsel. Problematiker och tillstånd som för tidigt födda, föräldraskap, stigma. Tekniker och metoder som skin-to-skin contact.
Speglar SFO-V:s ambitioner mer än kärnområdena?
En särskild observation är att det inte syns något påtagligt genomslag för den nya kärnområdesindelningen 2016. Det tillkommer visserligen vinklar och rubriceringar i somliga studier utifrån de nya kärnområdena, men de är på marginalen. Man kan dock inte utesluta att den nya kärnområdesindelningen ka ha fått större genomslag på exempelvis SFO-V-fellows och andra aktiviteter. Intrycket är likväl att de nya kärnområdena har saknat genomslag i forskningslinjerna inom SFO-V, och därmed framstår deras funktion och roll något oklar idag.
Denna observation reser frågor om vad avsikten var och vad ville man uppnå med områdesförändringen 2016. Observationen ger samtidigt delvis svar på frågan om det finns någon uttalad syn på forskningslinjerna från SFO-V:s sida, alltså om deras inriktning och resultat överenstämmer med SFO-V:s ambitioner och avsikter. Det svaga genomslaget för nuvarande fyra kärnområden är en indikation om att dessa inte är något viktigt uttryck för ambitioner och avsikter, medan den vetenskapliga produktionen i de här beskrivna forskningslinjerna har SFO-V:s "tysta" uppbackning. Man måste konstatera att kärnområdena inte fungerar eller inte används som styrningsinstrument.
Breddmodellen i relation till målen
KI:s approach var således en "breddmodell" vars bärande tanke var att kunna "täcka in alla grundläggande inriktningar inom vårdvetenskap".7(7 ibid.) med hjälp av de existerande linjerna i KI:s vårdforskning. Forskningspropositionens utmaningar skulle således kunna besvaras genom att KI potentiellt hade svar på alla tänkbara vårdvetenskapliga uppgifter. Forskningen skulle genom sin bredd "automatiskt" kunna lösa behoven och möta utmaningarna, vilka de än var.
Hur påverkade denna breddmodell den viktiga ambitionen med "forskning-till-praktik", alltså att föra ut och implementera forskningsresultat i vården och den kliniska praktiken – det som ibland också kallas clinical impact?
Utredningens slutsats är att det blev en utmaning att driva kopplingen "forskning-till-praktik" i satsningen till stor del på grund av breddmodellen. Denna modell har gjort det svårare att spåra och belysa sådana resultat när de återfinns i forskningsprojekt inom ganska många skilda specialiteter och miljöer. "Forskning-till-praktik"-effekter och clinical impact beskrivs och redovisas då olikartat, och ibland inte alls. Det innebär att praktiköverföring kan ha förekommit, utan att det är spårbart i forskningsredovisningen.
I detta breda och disparata omfång av projekt och projektredovisningar har det varit svårt för SFO-V att skapa de nödvändiga strukturer som behövs för att hantera "forskning-till-praktik”-uppgiften. Det har då också blivit svårare synliggöra "forskning-till-praktik"-kopplingen och skapa uppmärksamhet utåt. SFO-V:s breda "linjeformering" tycks vara det verkliga problemet för "forskning-till-praktik", snarare än en bristande uppmärksamhet eller en "missad ambition".
Ett annat exempel på svårigheten med att kombinera "breddmodell" och "forskning-till-praktik" kan ges av samarbetsprojektet Stockholmsbron (2014-2016), där Region Stockholm och KTH deltog i en serie ambitiösa workshops. Det är SFO-V:s mest konkreta satsning på att överföra kunskap från forskning till praktik. Som upplägget verkar ha fungerat skulle frågorna komma från partnern Region Stockholm och fångas upp av SFO-V i hela sin bredd. Den valda workshopformen var av det mycket öppna och associativa slaget i avsikt att fånga upp partnerns frågor och behov. Men upplägget verkar ha bidragit till att uppkomna teman och idéer togs in i gemensamma avsiktsförklaringar som i realiteten inte kunde hanteras och drivas med erforderlig tyngd av SFO-V. Det blev då också mycket svårt att bedöma graden av intresse, och om det var ett förankrat commitment mellan parterna eller bara ett engagemang i stunden.
I denna workshopserie tycks det inte ha funnits en systematisk form för att föra ut intressanta resultat från vårdforskningen och arbeta tillsammans med mottagaren. Sammantaget verkar workshopserien ha tagit fasta på just bredden och kapaciteten bland SFO-V:s linjer vilket gjorde överföringen forskning till praktik svårare. Stockholmsbron försökte hantera så många skiftande, både tunga och lätta frågor, att det var omöjligt att driva dem var för sig. Den öppna och associativa workshopformen tog uppenbarligen fasta på SFO-V:s breddmodell, och försökte till och med öka den. Genom denna bredd blev kopplingen till faktiska forskningsresultat och kärnområdena svagare.
9. Avslutande reflektioner
När det gäller forskningsnivån, i termer av forskningsaktivitet och antal publiceringar är den mycket väl uppfylld i SFO-V. Det finns inget som skiljer sig på något negativt sätt från annan jämförbar forskning. Även ledningsgruppens hantering av utlysningar och ansökningar har fungerat bra. Därför berör reflektionerna och förslagen i denna rapport i första hand SFO-V-forskningens uppdrag och sammanhang i en större kontext. Man kan sammanfattningsvis konstatera att det finns en väl uppbyggd grund att stå på inför framtiden – men också många viktiga steg att ta.
Detta kapitel diskuterar tio lärdomar som har framkommit och ger förslag på lösningar och diskussionsfrågor. De presenteras i en ordning som belyser vilken specifik roll de spelar i diskussionen. Till att börja med själva uppdraget, där Forskning-till-praktik hänger ihop med det uppdrag KI:s SFO-V har åtagit sig själv, och Samhällsbehov och nära vård hänger ihop med uppdraget från staten och VR. Dessa första två är kopplade direkt till frågan om SFO-V:s vägval. Därefter om hur man arbetar inom SFO-V: om arbetsformerna i Former, aktiviteter, och om vad som ger riktning för arbetet i Omvärldsanalys. Vidare om SFO-V:s feedbacksystem i Mäta framgång och i Erfarenhetsåterföring. Hanteringen av forskarmiljön och ämnet berörs i Gränsdragning eller utgångspunkter och i Management och organisation. Slutligen tittar vi på SFO-V:s utåtriktning i Profil och kommunikation och i Samarbeten och allianser – vilket knyter ihop med de två första lärdomarna eftersom det handlar om en av grunderna i uppdraget, att nå ut till vårdens och samhällets utmaningar.
Om uppdraget
1. Forskning-till-praktik
En central föresats i ursprungsansökan till Vetenskapsrådet var ”forskning till praktik”, det vill säga uppgiften att föra ut och nyttiggöra forskningsresultat i vården och samhället. Genom dokumentationen och samtalen med informanter visar det sig att denna fråga har diskuterats mycket i miljön runt SFO-V. Här framträder en känsla av otillräcklighet, att ”forskning-till-praktik” kunde ha varit bättre. Rapporten visar också att konkreta försök har gjorts, men att dessa till följd av angreppssätt som inte fungerat inte har nått upp till förväntningarna (som i Stockholmsbron). Problemet med ”forskning-till-praktik” ser också ut att hänga samman med det stora antalet utlysningar och projekt som SFO-V administrerat. Detta har gjort det svårt att systematisera och följa upp vilken effekt forskningsprojekten har haft i vårdpraktiken.
Förslag: Det behövs ett avdelat aktivitetsutrymme i SFO-V med ett nytt aktivitetfokus på forskning-till-praktik. Det vill säga mer kontinuerligt än bara en specifik projektfinansiering.
En sådan ny SFO-V-aktivitet bör arbeta med att den praktiköverföring som redan görs i olika forskningsprojekt blir mycket synligare i olika typer av redovisningar. Frågan om forskning-till-praktik och synliggörande kan också ställas mer villkorat till mottagarna av forskningsmedel, där det kan vara ett krav att kvalitativt beskriva praktiköverföringen.
Det behövs en modell med förankring i klinisk miljö, som når praktiken via så kallade forskningsbärare. En möjlig förebild för detta kan vara kliniska lektorat, där heltidsforskare blir en del av den kliniska miljön. En annan modell är förenade anställningar som forskare och kliniker. Det viktiga är att hitta en modell som är personberoende och kontinuerlig (d.v.s. inte modell "workshop").
Diskussionsfråga: Vilka tänkbara former för överföringen forskning-till-praktik ser vårdforskarna själva utifrån egna projekt som skulle kunna göra skillnad?
2. Samhällsbehov och nära vård
Den större utvecklingskontext som skisserades redan i forskningspropositionen 2008, och som låg till grund för Vetenskapsrådets utlysning av SFO-V-medel, har nu blivit tydligare i konturerna. En gemensam bild av vårdens förändringsbehov till ”God och nära vård” har vuxit fram och idag finns till och med en lagstiftning som slår fast att primärvård skall vara navet i omställningen och nivåstruktureringen av vården. Omställningens genomförande har dock inte kommit så långt. Mycket av arbetet med omställning ligger således fortfarande i framtiden. Det innebär en stor uppgift och möjlighet för vårdperspektiv och vårdforskning. Medvetenheten om dessa möjligheter ryms som det ser ut idag inte inom SFO-V:s utlysningar.
Förslag: Att arrangera ett kontinuerligt utrymme inom SFO-V för diskussion om vårdens omställning och förändrade behov, och hur detta relaterar till konkreta vårdforskningsuppgifter.
Att skapa en ny återkommande SFO-V-utlysning med fokus på omställning till nära vård, som kan revideras med ledning av en kontinuerlig omvärldsanalys.
Diskussionsfrågor: På vilka sätt kan SFO-V engagera sina forskningskrafter i omställning till nära vård? På vilka sätt kan denna samhällsagenda vara till nytta för forskningen? Vad är viktigt att forskningen definierar och löser, i stället för att politiker och vårdkonsulter gör det?
Arbetets former och riktning
3. Former och aktiviteter
KI:s ansökansförfattare satsade på ett SFO-V med maximal bredd. I stället för en viss angiven riktning som sammanhållande kitt för nya grupper och projekt, fick SFO-V en form som kan liknas vid ett kontrakt mellan existerande forskargrupper, inriktningar och projekt. SFO-V blev en utlysningsorganisation för de grupper som räknades in i kontraktet. Kontraktsformen har varit fruktbar i vårdforskningens fortsatta etableringsfas, men den har inte kunnat skapa fokus eller ta ut en riktning. Kontraktsformen bibehåller i stället interna motsättningar, och är inte ett stöd för att följa upp och vara aktiv när det gäller föresatsen ”forskning-till-praktik”.
De kärnområden som SFO-V:s utlysningar organiseras genom genererades först ur den existerande forskningen (2010-2016) och därefter ur forskningsinterna trendbegrepp (2016-). De första kärnområdena hade en förankring i kliniska områden. De nuvarande kärnområdesrubrikerna har ingen koppling till områdesansvar och expertis, och ger därmed ingen översyn av aktualiteten. Det har också visat sig att de nuvarande kärnområdena har en begränsad inverkan på den forskning som utförs. Slutsatsen är att de står i vägen för revideringar och nya behov.
Förslag: Avskaffa kärnområdena i sin nuvarande form. Skapa i stället en form med årliga (kanske varvat med fleråriga) utlysningar. Dessa bör föregås av en beredning kring tänkbara riktningar och forskningsområdets state of the art. På så vis kan utlysningarna hållas relevanta. Dessutom kan en fördelning ske över tid mellan vårdforskningens olika intresseriktningar. Detta kan göras utan att man behöver ändra SFO-V-organisationen i grunden, då den redan bygger på möjligheten att addera och ta bort utlysningar och aktiviteter. Det öppnar för att gå pragmatiskt fram och göra en omprioritering bland befintliga aktiviteter och på så vis skapa utrymme för exempelvis forskning-till-praktik och clinical impact. Avskaffandet av kärnområden skulle vidare medge en ny övergripande balansering av vilka forskningsaktiviteter som täcks in av utlysningarna, exempelvis enligt: [juniora forskare] – [seniora forskare] – [kliniskt/utåtriktat fokus].
Diskussionsfrågor: Skulle ett nytt tydligare fokus för SFO-V:s verksamhet kunna etableras, exempelvis omställning till nära vård? Skulle det då kunna ske utifrån aktiviteter i en utlysningsorganisation (som idag), eller skulle det kräva en större nyordning?
4. Omvärldsanalys
Ursprungsutlysningen från VR beskrev forskningssatsningens utgångspunkt i vad som betecknades som strategiska samhällsbehov. Huvudsyftet var att satsa medel i forskning som hade hög relevans, högsta nivå och särskilda möjligheter att möta de strategiska behoven i olika samhällssektorer, bland annat inom högteknologi och vård. KI:s ansökan innehöll ett svar på detta i form av en centrumbildning och en inriktning mot överbryggning "forskning-till-praktik” som central ambition. Centret kunde inte förverkligas, och den större samhällskontext som utlysningen pekade på är inte längre tydligt närvarande i SFO-V. Kontexten runt satsningen är därför något som måste adresseras på nytt inför framtiden, för att behålla och skärpa relevansen.
Ett hinder är att det tycks finnas en omedvetenhet om att forskningsexcellens varken har någon rak koppling till samhällsrelevans eller till vården som verksamhet: ungefär att "om vi får bra forskningsmöjligheter blir det automatiskt bättre vård i slutändan”. Men detta är inte en process som går av sig själv, den kräver ett aktivt förhållningssätt och en aktiv styrning. En viktig del av det är att inte bara hålla sig à jour med forskningsfronten utan också med samhällsbehoven och forskningens bredare syften. Ett alltför fritt förhållningssätt till den statliga SFO-satsningens utgångspunkter är riskabelt ur SFO-V:s egna strategiska perspektiv.
Förslag: Om frågan om omvärldsanalys adresseras, blir den en styrningsfråga mer än en enskild aktivitet. En stor del av det bör handla om etablera ett kontinuerligt arbetet i SFO-V med egen orientering och omvärldsanalys. Det kan vara fråga om att rekontextualisera den forskning som redan bedrivs genom att helt enkelt förse den med en ny, mer medveten inramning i en kontext om samhällsbehov. Ett sannolikt fokus är att rikta blicken mot den stora vårdfrågan i en större kontext, nämligen vårdens förändrade former inom ramen för reformen "omställning till nära vård". Som riktning framåt för SFO-V har den legitimitet och kan generera stor goodwill hos uppdragsgivaren.
Diskussionsfrågor: Vem ska göra omvärldsanalys? Finns det idag en tanke hos vårdforskare att omvärldsanalysen görs någon annanstans av någon annan? Vilka olika typer av risker tar den som varken gör någon omvärldsanalys eller kontextualiserar sin forskning?
Feedbacksystem
5. Mäta framgång
Mätande av framgång har varit ett återkommande ämne i kommentarer. Här speglas bland annat ett missnöje med hårt formaterade papers och värderingssystem som följer normer som inte alltid framstår som adekvata för vårdvetenskap och vårdforskning. Det uttrycks en önskan om att kunna mäta vårdvetenskapens och vårdforskningens framgångar på ett relevantare och mer uppbyggligt sätt. Förslagsvis skulle det vara en mätmetod som har bättre koppling till utgångspunkter, syften och förutsättningar – exempelvis det platsberoende (situerade) i den vårdande situationen till skillnad från det biomedicinska eller terapeutiska (d.v.s. att applicera en generaliserad metod, t.ex. intervention eller läkemedel).
Förslag: Lägg ett faktiskt aktivitetsfokus på "bedömningsmiljön" inom SFO-V som en egen aktivitet, t.ex. en seminarieserie med en uttalad målsättning (ej "workshop"!). Det skulle kunna adressera bedömningskriterier i relation till hur undersökningar designas, frågor om implementering och clinical impact. Även ett arbete med vårdvetenskapens teoretiska kontext och "inbäddning" skulle vara ett viktigt tillskott i ett sådant nytt fokus. För att hävda och utveckla sina kvalitetsnormer och framgångskriterier behövs en stärkt medvetenhet om vilka teoribildningar man då kan luta sig mot. Men också samhällsrelevansen och responsen utifrån utgör mått på framgång och vårdforskningens status.
Diskussionsfrågor: Finns det bara ett sätt att mäta? Kan sättet att mäta framgång påverka vilken forskning som görs och hur den utformas? Vilken påverkan på bedömningskriterier kan skillnader mellan situerat och generellt få ha?
6. Erfarenhetsåterföring
De utvärderingar som görs, både från VR:s sida och internt inom KI, aktualiserar frågor om hur underlagen utformas, hur responsen hanteras, och hur feedbacken används. Handen på hjärtat: handlar det i vissa fall om att få det att se bra ut i svarsformuläret? I SFO-V-dokumentationen syns tendenser att upprepa positiva omdömen selektivt (ibland även omdömen av gammalt datum). De officiella utvärderingarna från VR och Vinnova, samt vissa av KI:s egna, har sina syften och sin typ av formalisering som tycks inbjuda till "mimetiska"snarare än kritiska reflexer (att "låta" likadant som formuläret, snarare än att ta tillfället i akt att reflektera – självkritiskt.)
Från hela SFO-V-perioden finns dokumentation i form av anteckningar från workshops, temadagar och liknande aktiviteter. Dessa verkar dock inte ha använts för att utveckla verksamheten i någon större utsträckning.
När erfarenheter inte hämtas in riskerar möjligheter att missas. Om de däremot inhämtas kan de vara en rik källa till konstruktiva tankar om SFO-V:s fortsättning.
Förslag: Se till att reflektion och erfarenhetsåterföring byggs in som en naturlig del i varje projekt och aktivitet. D.v.s., undvik workshopformer och liknande där kopplingen till faktiska SFO-V-projekt/aktiviteter är oklar och där uppföljningen hänger löst.
Diskussionsfrågor: Kan de formaliserade utvärderingarna användas till något mer reflekterande? Kan utrymme skapas för mer konstruktiv reflektion över den feedback som ges?
Hantering av forskarmiljön och ämnet
7. Gränsdragning eller utgångspunkter
Återkommande, slitsamma diskussioner om definitioner och gränsdragningar inom vårdforskningen har tagit stort utrymme i SFO-V, närapå som en egen aktivitet. I stora drag handlar det om vad och vem som ska/kan räknas in i vårdforskningen och därmed SFO-V. Det har skapat frågor om vilka normer som ska vara definierande och utifrån vilken forskningstradition och kunskapsmodell forskningen ska bedrivas. Men en sådan stabil vetenskaplig gräns låter sig aldrig dras – det ligger i den vetenskapliga verksamhetens natur. Man kan inte heller "räkna fram" någon definitionsrätt genom antal publiceringar eller rankning, då detta saknar relevans och tillförlitlighet för de olika syften och forskningsspår det handlar om. Diskuterandet av gränser inom SFO-V tar energi och tid som kan användas bättre till annat.
Förslag: Färre konflikter och fler möjligheter skulle genereras genom att i stället tänka i termer av de utgångspunkter som är företrädda inom områdets olika forskningsspår och -traditioner. Dessa bör ses som komplementära i förhållande till varandra. Ingen behöver avgränsas, frågeställningarna styr, metoderna kan vara alternativa och parallella. Det förutsätter att man också accepterar variationer i värderingssystem och bedömningskulturer inom miljön. Detta kan sannolikt bidra till en bättre samverkande SFO-V-miljö, något som många har saknat.
Diskussionsfrågor: Vad är det som skiljer de olika kunskapstraditionerna och -modellerna inom vårdforskningsområdet i stort i hur man angriper ett fält som (exempelvis) omställning till nära vård? Hur skulle ett betonande av utgångspunkter kunna realiseras, till att börja med som ett tankeexperiment?
8. Management/organisation
Man skulle kunna få för sig att bristerna i samhällskontext och omvärldsanalys runt SFO-V-aktiviteterna beror på att kärnområdet management/organisation försvann 2016. Men det finns ingen sådan rak koppling. Management/organisationsfältets intresseområden inbegriper förvisso sådant som policy och styrning, men management/organisation som ämne "representerar" inte samhällskontexten. Vad de i SFO-V ingående vårdforskningsämnena representerar är skilda utgångspunkter, kunskapsmodeller och vetenskapliga stilar. De omvårdnads- och behandlingsinriktade ämnena har vårdvetenskapliga, praxisbaserade och handlingsteoretiska utgångspunkter, medan management/organisation har samhällsvetenskapliga och ekonomiska utgångspunkter. Från dessa skilda utgångspunkter ägnar sig samtliga åt vårdforskning och hur den kan bli relevant i en större kontext.
Därför är det av värde för vårdforskningen att ha med management/organisation som ett av perspektiven i hur man hittar forskningsapproacher som möter samhällsbehoven och vårdens förändringar.
Förslag: Låt management/organisation på nytt få ett aktivitetsfokus i någon form – men inte ett kärnområde. Det kan vara någon typ av aktivitet, till exempel i enåterkommande utlysning (dock inte kontinuerlig), och/eller kopplat till själva arbetet med att formulera utlysningarna.
Diskussionsfrågor: Hur kan de vårdbetonade och de management/organisation-betonade kopplas samman i gemensamma frågor och uppgifter som rör den större vårdkontexten?
Utåtriktade arbetet
9. Profil och kommunikation
Det finns stora möjligheter att stärka SFO-V:s profil genom att kommunicera utanför forskarsamhället. En ny, yttre inramning av som berättar varför en viss SFO-V-forskning är relevant kan vara ett led i att skapa större synlighet. Det finns ett samband: höjs profilen markant utåt, höjs den sannolikt också i forskarsamhället. Anseende och goodwill "utåt" ger poäng också "inåt" i de interna processerna inom forskarsamhället.
Förslag: Kommunicera utåt på olika nivåer och till olika mottagare. Konkret kan det betyda att arrangera publika konferenser och workshops som är utformade och publikanpassade för att skapa intresse. (Man får inte blanda ihop detta med implementeringsprocesser!) Rikta dem medvetet till publiker som politiska beslutsfattare, vårdorganisatörer, forskningsfinansiärer, kommunikatörer, intresserad allmänhet och civilsamhälle.
Diskussionsfrågor: Vad betyder det för kommunikationen att SFO-V inte har en egen identitet, utan har behållit den byråkratiska etiketten "SFO-V" från VR helt oförändrad?
Hur synliggörs all den excellenta SFO-V-forskningen idag? För vilka grupper och med vilka syften?
10. Samarbeten och allianser
Samarbeten med utomstående aktörer i aktivitetsfältet ”forskning-till-praktik” har uppvisat en del svårigheter, enligt uppgift från dem som deltagit i och drivit dem. Det har handlat om problem med att uppnå en tillräcklig nivå av "commitment" och att hitta rätt frågor och rätt sätt att binda samman utbytena. Här finns viktiga möjligheter till förbättring som är centrala för SFO-V:s mål och uppdrag.
Lärdomen blir att mottagaren/partnern inte kan tillåtas vara för "sval". Engagemanget måste vara ömsesidigt och tydligt fokuserat. Det kan ligga en risk i att försöka erbjuda för mycket från SFO-V:s sida. Med en tydlig "spets" i samarbetet går det bättre att förutse möjligheter och att respondera på mottagaren/partnerns input. Lika viktigt är troligen att utveckla en ”modus operandi" som kan upprepas – och då undvika alltför öppna former (som t.ex. workshops) där beroendet av partnern blir för stort.
Förslag: För att höja graden av commitment och att säkra att samarbetena blir så relevanta och to the point som möjligt bör samarbeten med utomstående mottagare/partners upprättas på konkret forskarnivå, inte på ledningsnivå.
Diskussionsfrågor: Vilka partners är det mest meningsfullt att möta och involvera? Var, på vilken nivå, i vilken omgivning finns de? Vad kan utbytet bestå av?