Tidsserier och data

 

Här presenteras tidsserier av mätningar av hälsofarliga ämnen. Vissa av tidsserierna ingår i Sveriges Officiella Statistik.

Bly i blod hos barn 1978- 2015

Bly är en metall som finns naturligt i berggrund, mark och vatten, men bly är också en miljöförorening som förekommer i luft, mark, vatten och livsmedel. Bly har använts under mycket lång tid i en mängd olika produkter, till exempel i vattenledningssystem, konservburkar och som färgpigment. Bly har även använts som tillsatsämne i bensin, men denna användning har helt upphört i Sverige liksom i flera andra länder. Hushållsapparater, mobiltelefoner, datorer, surfplattor, tv-spel och andra elektriska apparater kan fortfarande innehålla bly. Varor som innehåller bly ska hanteras på ett sådant sätt att bly inte läcker ut i miljön. Bly är ett av de särskilt farliga ämnen som pekas ut inom ramen för miljökvalitetsmålet Giftfri miljö och som bör fasas ut.

Bly kan skada nervsystemet redan vid mycket låga doser. Foster och små barn är känsligast. Nedsatt intellektuell kapacitet (lägre IQ), fördröjd utveckling och beteendestörningar har kopplats till blyexponering under fosterstadiet och småbarnsåren. Bly kan även ge effekter på blodbildningen, njurfunktionen och hjärt–kärlsystemet. En person som är blyförgiftad får symtom från nervsystemet, såsom domningar, stickningar och balansrubbningar. Blyförgiftning kan även orsaka symtom från mag–tarmkanalen.

Åtgärderna för att minska spridningen av bly har varit framgångsrika. Därför har en nedåtgående trend av blyhalter i luft, livsmedel och blod observerats ända sedan slutet av 1970-talet. Sannolikt har utfasningen av bly i bensin haft störst effekt. År 1978 var den genomsnittliga blodblyhalten hos en grupp sydsvenska skolbarn 50–70 µg/l. År 2015 var den 9 µg/l. En liknande trend har observerats för den vuxna befolkningen. Blodblyhalterna hos svenska gravida kvinnor är i dag i genomsnitt runt 10 µg/l, och hos kvinnor i 50–60-årsåldern omkring 15–20 µg/l. Trenden är fortsatt minskande blyhalter i blod. 

Mer information om bly finns på Riskwebben.


Data

Referens

Kadmium i urin hos kvinnor 2002-2015

Kadmium är en metall som finns naturligt i berggrund, mark och vatten, men kadmium är också en miljöförorening som förekommer i luft, mark, vatten och livsmedel. Kadmium har tidigare använts i en rad produkter, bland annat i korrosionsskydd och färgpigment, men sedan 1982 är kadmium förbjudet i Sverige, med vissa undantag. Kadmium omfattas av Sveriges riksdags miljökvalitetsmål Giftfri miljö och räknas till de särskilt farliga ämnen som ska fasas ut. Målet är att exponeringen ska ner till en säker nivå ur ett folkhälsoperspektiv.

Människor exponeras för kadmium framförallt genom att äta olika grödor som spannmål, potatis, rotfrukter och grönsaker, men även andra livsmedel som inälvsmat och skaldjur. Detta kadmium kommer från nedfall från luften till mark och vatten, och från spridning av kadmiumhaltiga gödningsmedel till åkermark. Tobaksrökning medför också kadmiumexponering. Arbetet med att minska utsläpp till luft och tillförsel till mark har på många sätt varit framgångsrikt, men det kommer att ta tid att minska befolkningens exponering för kadmium i livsmedel på grund av att halveringstiden i miljön är mycket lång.

Kadmium ansamlas i njurarna, och halterna ökar med stigande ålder. Vid höga kadmiumnivåer försämras njurfunktionen men vi vet inte hur njurfunktionen påverkas vid lägre nivåer. Det är också sedan länge känt att exponering för kadmium under lång tid kan leda till att bentätheten minskar och risken för benskörhet och frakturer ökar. Kadmium misstänks också ha hormonstörande effekter.

Kadmiumhalter i urin (µg/g kreatinin) mäts regelbundet i urin hos två åldersgrupper av kvinnor (20-29 och 50-59 år) i Skåne, Västra Götaland, Stockholm och Norr- och Västerbotten, för att följa exponeringen över tid och bedöma risken för hälsoeffekter. Än finns inga tydliga tecken på att kadmiumhalterna har börjat sjunka. Undersökningarna visar att delar av befolkningen har halter av kadmium i urin som ligger vid eller över de nivåer som kan kopplas till påverkan på skelett och njurar.

Den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) har angett ett tolerabelt intag för kadmium som är 2,5 μg kadmium per kg kroppsvikt och vecka (TVI), och som är satt för att skydda mot njurskador. Det motsvarar en kadmiumhalt i urin på 1 μg/g kreatinin. Bland kvinnor i åldern 50–59 år överskrider 2 procent TVI. Ingen kvinna 20-29 år överskrider TVI. Men studierna av benskörhet talar för att risken för benskörhet ökar vid lägre urinnivåer än 1 μg kadmium/g kreatinin. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att kadmiumexponeringen bör minska för att minska riskerna för hälsoeffekter hos vuxna, och kanske även hos barn.

Mer information om kadmium finns på Riskwebben

Data

Referenser       
Barregård et al, 2003
Berglund och Åkesson, 2008
Sällsten et al, 2003
Wennberg et al, 2007 
Åkerström et al, 2010
Wilde et al, 2016

Kvicksilver i hår 1996-2016

Kvicksilver räknas till de särskilt farliga ämnen som fasas ut inom ramen för miljömålsarbetet och miljömålet Giftfri miljö. Åtgärder för att minska användningen av kvicksilver har kraftigt minskat utsläppen, men det kvicksilver som släppts ut i miljön finns kvar under mycket lång tid och kan omvandlas till metylkvicksilver, som ansamlas i fisk. Fisk är så gott som den enda exponeringskällan för metylkvicksilver hos människor. Metylkvicksilver kan skada det centrala nervsystemet, och foster är känsligast. För att skydda foster har Livsmedelsverket utfärdat kostrekommendationer för fiskkonsumtion (www.slv.se). Det är speciellt rovfisk i insjöar och hav som kan innehålla höga metylkvicksilverhalter och som man bör äta mindre av, t ex gädda, abborre, gös, lake, stor hälleflundra, tonfisk och svärdfisk. Studier av svenska gravida kvinnor visar att exponeringen generellt är lägre än de nivåer som förknippas med effekter på centrala nervsystemet hos foster.

Figuren ”Kvicksilver i hår” visar hur totalkvicksilverhalten i hår har förändrats hos förstföderskor i Uppsalaregionen mellan åren 1996 och 2016. Tendensen är oförändrade halter, men trenden är oklar. Figuren ”Fiskkonsumtion” visar fiskkonsumtionen hos kvinnorna, mätt som antal fiskmåltider per månad under samma period.

Mer information om kvicksilver finns att läsa på Riskwebben.

Data

Metaller i blod hos vuxna 1990-2009

Bly-, kadmium- och kvicksilverhalter i blod (medianer; µg/l) hos män och kvinnor, 25-35 och 50-60 år, i Norr- och Västerbotten 1990-2009. Bly och kadmium i blod från 1990, 1994 och 1999 är omräknade från halter i röda blodkroppar till helblod. Kvicksilverhalter visas både för röda blodkroppar och helblod eftersom de inte är direkt omräkningsbara.

Data

Referenser
Sundkvist et al 2011
Wennberg et al, 2007

Metaller i blod hos barn 

Kadmium i blod hos barn 1986-2015

Cd: kadmium

Referens

Kvicksilver i blod hos barn 2007-2015

THg: totalkvicksilver

Referens

Perfluorerade alkylsyror (PFAAS) i serum hos unga män, kvinnor och förstföderskor

 

PFOS i serum hos unga män och kvinnor 2010 och 2013

PFOS: perfluorooktansulfonat

Referens

PFOS i serum hos försföderskor 1996-2010

PFOS: perfluorooktansulfonat

Referens

PFOA i serum hos unga män och kvinnor 2010 och 2013

PFOA: perfluorooktanoat

Referens

PFOA i serum hos förstföderskor 1996-2010

PFOA: perfluorooktanoat

Referens

Miljöföroreningar i modersmjölk

Förändringar i halter av några långlivade organiska ämnen (PBDE, dioxiner, PCB 153 och DDE) i modersmjölk från förstföderskor från Uppsalaregionen i relation till 1996 års värde (procent av utgångshalterna). Miljöföroreningar i modersmjölk är en indikator för uppföljning av miljömålet Giftfri miljö och en del av Sveriges officiella statistik. Mer information om miljömålsindikatorer finns på Miljömålsportalen. Mer information om indikatorn Miljöföroreningar i modersmjölk hittas här.

PBDE tillhör gruppen bromerade flamskyddsmedel och i figuren visas summan av 4 olika kongener av de polybromerade difenyletrarna BDE-47, BDE-99, BDE-100 och BDE-153.

Dioxiner är ett samlingsnamn för polyklorerade dibenso-p-dioxiner (PCDD) och polyklorerade dibensofuraner (PCDF). I figuren visas halter av dessa omräknat till så kallade toxicitetsekvivalenter (TEQ).

PCB 153 tillhör gruppen polyklorerade bifenyler (PCB) som speglar summan av PCB-föroreningar.

DDE är en långlivad nedbrytningsprodukt till DDT, som är ett bekämpningsmedel.

PCB153 i bröstmjölk 1996-2012

Förändringar i halter av PCB 153 i modersmjölk (medianer, ng/g mjölkfett) från förstföderskor från Uppsalaregionen1996-2012.   

Data

Referenser