När håret är huvudsaken

Enligt Lars Norlén, docent vid hudkliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Solna, talar det för att huvudhår och skägg har fyllt andra funktioner för oss, troligen signaleringsfunktioner.

– De funktionerna har sannolikt varit väldigt viktiga eftersom vi har bevarat långt hår på huvudet. Det förklarar också varför skalphåret är kopplat till vår identitet och varför en hårsjukdom kan vara så psykiskt belastande, säger Lars Norlén.

Det går såklart inte att säga vad våra förfäder har kommunicerat med sina hårmanar under de årmiljoner då vår nuvarande hårkostym putsades fram. Men under de senaste årtusendena har huvudhåret omgärdats av mängder med starka uppfattningar, ofta kopplade till föreställningar om sexualitet, religion och makt.

Inom judisk, muslimsk och kristen kultur har det ansetts viktigt att gifta, ibland även ogifta, kvinnor täcker sitt hår vid vistelse utanför hemmet. Inom katolicismen har nunnor burit nunnedok för att markera sitt äktenskap med Gud.

I Romarriket klipptes kvinnor som begått äktenskapsbrott korthåriga och detsamma skedde under andra världskriget med så kallade tysketöser, danska eller norska kvinnor som haft relationer med tyska militärer. Jeanne d’Arc dömdes till döden bland annat för sin kortklippta frisyr, som ansågs vara endast för män.

Buddistiska munkar och nunnor rakar sitt hår för att visa sig hängivna inför det heliga livet. Men inom sikhismen uttrycks samma sak precis tvärtom; vild hårväxt, där varken huvudhår eller skägg får klippas, symboliserar andlighet.

Det är i skuggan av dessa kulturella föreställningar som lidande vid ofrivillig hårförlust ska förstås, anser Lars Norlén.

Den vanligaste hårsjukdomen är alopecia areata, fläckvis håravfall, där hår faller av i runda fläckar som kan sitta över hela kroppen. Håravfallet kan i ovanliga fall bli mer omfattande, med förlust av allt huvudhår – eller allt hår på hela kroppen. Sjukdomen förekommer i alla åldrar och den tros vara ett autoimmunt angrepp på hårsäckarna. Sjukdomen verkar kunna triggas av emotionell stress.

Lars Norlén berättar att det är denna sjukdom som gett upphov till föreställningen om att hår kan ”vitna över en natt”. Håravfallet kan nämligen ske mycket plötsligt, inom några dagar, ibland efter en djupt stressande händelse och oftast utan förvarning. Märkligt nog blir ofta de hårstrån som hunnit förlora sitt pigment kvar, vilket kan ge ett vithårigt intryck, förutsatt att personen i fråga hunnit få vita eller gråa hår innan sjukdomen bröt ut.

Patienter med fläckvis håravfall är i majoritet bland de hårpatienter Lars Norlén tar emot på hudkliniken. En annan stor grupp är de med inflammatorisk hårsjukdom, där håret från skalpen faller av från smärtsamma och kliande områden, där det sedan bildas ärr.

– Hårsjukdomar är styvmoderligt behandlade och kopplas ofta till kosmetik. Det har påverkat synen på hårforskning och därför saknar vi många grundkunskaper om hår. Vi känner till exempel inte till mekanismerna vid hårtillväxt och håravfall, på molekylär nivå.

Det vet Henrik Druid, rättsmedicinare och professor vid institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet. Som den forskare han är kunde han inte låta bli att mäta sina barns hår under en period då hans familj bodde i Miami. Och – japp, de månatliga mätningarna visade att barnens hår växte fortare i det varmare klimatet.

– Tillväxttakten för hår på skalpen är relativt väl beskriven. Det innebär att vi ganska exakt kan säga när olika segment av ett hårstrå bildades. Det kan räcka med drygt tolv centimeter hår för att vi ska kunna säga något om hur en person har levt under det senaste året, säger Henrik Druid.

Väldigt mycket, i princip allt, av det vi får i oss lämnar spår i vårt hår. Via blod eller svett sker inlagringen i hårstrået i hårsäcken eller mycket nära skalpen. När hårstrået sedan växer följer inlagrade ämnen med.

Ett hårstrå kan därför berätta mycket om personen det har suttit på. Det går att se vilka proteinkällor kosten har haft och även bakgrundsstrålning lämnar spår, vilket ger en hint om var personen kan ha vistats rent geografiskt.

Hårceller har ingen blodcirkulation eller annan ämnesomsättning, så cellerna i ett hårstrå är att betrakta som döda när de har lämnat hårsäcken. Ett hårprov bryts därför ned mycket långsamt – och de är lika användbara oavsett om de kommer från en död eller en levande person.

– Vi har prover som har förvarats i rumstemperatur i över tjugo år. De skulle ge samma mätresultat i dag som när de togs, säger Henrik Druid.

Han arbetar med så kallad sekventiell håranalys, där man klipper en liten hårtofs i halvcentimeterlånga avsnitt. Sedan undersöks förekomsten av olika ämnen i respektive håravsnitt. Då kan man se till exempel om någon använt narkotika, konsumerat alkohol eller tagit läkemedel – och man kan säga när detta har skett och om intaget har varierat över tid. Ett blod- eller urinprov kan endast ge en ögonblicksbild från provtillfället.

Det finns exempel på rättsfall där kvinnor polisanmält att de har blivit drogade och våldtagna. En håranalys har kunnat stärka deras historia så att den har gått att bevisa i domstol. Och det finns studier som visar att nära åtta av tio narkomaner som dör av en överdos gör det vid ett återfall, där ett uppehåll har gett lägre tolerans för drogen. Även det har framgått av håranalyser, som har avslöjat ett uppehåll i drogmissbruket under en period före döden.

– Det är tragisk men viktig kunskap, säger Henrik Druid.

Ett hårprov kan alltså bekräfta att intag av olika substanser har skett och dessutom förlägga detta intag rätt i tiden. Men att dra slutsatser om hur stora de konsumerade mängderna har varit är svårare.

Många ämnen lagras i hårets melanin, alltså de ämnen som ger håret dess färg. Ljus-, mörk- och rödhåriga personer har olika slags melanin i olika mängder i sitt hår och därför skiljer sig inlagringen åt.

Det betyder att samma konsumerade mängd kan ge olika mycket inlagrad mängd, beroende på hårfärg. Även hårblekning påverkar mängden melanin i håret och därmed även de inlagrade spåren, något som gör arbetet svårare för en rättsmedicinare.

Dessutom har varje substans sitt eget bindningsmönster.

– Det finns många svårigheter med dessa mätningar, men om man jämför en individ med sig själv kan man dra slutsatser av halterna i olika segment. Då går det att se om en konsumtion ökat eller minskat, säger Henrik Druid.

Hårsäcken, eller hårfollikeln, är ett av få mänskliga organ som följer en cyklisk rytm. I tillväxtfasen gräver sig hårsäcken djupare ned i huden samtidigt som ett hårstrå skjuter fram. Tillväxten av hårstrået kan sedan pågå i två till åtta år, och ju längre tid det växer, desto längre kan det bli. Sedan följer en kortare fas, två till fyra veckor, då hårsäcken krymper. Slutligen följer en vilofas, där håret inte växer men vanligen sitter kvar i hårsäcken. När hårstrået till sist faller av går hårsäcken åter in i tillväxtfas och skapar ett nytt hårstrå. Enligt detta mönster tappar vi mellan 50 och 100 hårstrån per dag.

Vad som driver denna cykel intresserar Maria Kasper, forskare vid institutionen för biovetenskaper och näringslära vid Karolinska Institutet. Mest intresserad är hon av vad som händer rent konkret när ett hårstrå växer – eller när en hårsäck bildas i ett ofött embryo. Hårsäckar kan nämligen inte skapas efter fosterstadiet, utan de vi föds med är de vi får.

De celler hon främst undersöker är keratinocyter, en typ av hudcell som kan få flera olika slags roller. De kan till exempel ingå i vårt yttersta hudlager, det vi ser med ögat, eller ta plats i en hårsäck och så småningom ingå i ett hårstrå. Maria Kasper vill ta reda på vad som styr keratinocyterna i denna utveckling, vad som får dem att bli antingen en hud- eller en hårcell – och vad är det som händer när en sådan cell i stället omvandlas till en cancercell. Hur skiljer sig dessa utvecklingsmönster åt och vad styr dem på molekylär nivå?

Maria Kasper och hennes kollegor följer enskilda celler i hårsäckar hos möss som antingen är friska eller framavlade för att alltid utveckla hudcancer. Med en särskild teknik, enkelcellssekvensering, kan de se exakt vilka gener som är aktiva i enskilda keratinocyter. De kan sedan följa förloppet i musen; vad händer i hudceller som blir sjuka – och vad utmärker dem som håller sig friska?

– Vi undersöker mikromiljön för dessa celler. Med det menar vi till exempel närheten till blod- och lymfkärl, men också närhet till andra celler, som nervceller, fibroblaster eller immunceller. De är inte jämnt utspridda i huden utan förekommer ofta gruppvis. Vi vill ta reda på hur olika celler påverkar varandra. Syftet är att förstå vad som styr cellers förmåga att ersätta celler i frisk vävnad – och vad som får dem att bilda tumörer i stället. Vi vill också förstå vad som hjälper en nyetablerad tumör att växa sig större, säger hon.