"Hela det liv mina föräldrar byggt upp var raserat"

Berättat för: Cecilia Odlind, först publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nummer 1, 2017.

”Jag packade bara en liten väska när jag och mormor lämnade vår by. Jag skulle ju vara tillbaka om en vecka. Men snart stod det klart att fullt krig utbrutit. Under en tid visste jag inte om mina föräldrar levde. Inte ens när jag senare fick se de två gestalterna jag saknat så länge komma gående emot mig, med plastpåsar som enda bagage, vågade jag tro att det var på riktigt.

Så småningom kom familjen till Sverige, helt utan tillgångar. Första året var vi fortfarande lättade över att ha klarat oss från kriget med livet i behåll. Det var först när vi fått kommunplacering och skulle börja leva normalt, som många obearbetade minnen från hemlandet drabbade båda mina föräldrar. Då kunde de inte riktigt fungera. Känslan av tacksamhet blandades med svårigheter att acceptera att hela det liv som de byggt upp var raserat och aldrig skulle komma åter.

Varken mina föräldrar eller mina vänner, som suttit i koncentrationsläger och varit inlåsta, torterade och dagligen fruktade för sitt liv, har erbjudits samtalshjälp för att bearbeta sina traumatiska upplevelser. Hur är det möjligt? Att hjälpa dem skulle inte bara innebära en vinst för de enskilda individerna utan även för samhället i stort. Att förvänta sig att alla dessa människor ska fungera från dag ett, det tror jag är orealistiskt.

Under flera år arbetade jag som tolk i vården. Där såg jag många exempel på hur personer som inte kan tala för sig får sämre vård. Det är inte okej. Det behövs mer forskning för att undersöka vilka faktorer som leder till diskriminering i vården. Vi har vårt Sverige tillsammans. Då måste det vara så bra som möjligt för alla. Vi förlorar alla på ojämlikhet.”