Konsten att känna med andra

– Att identifiera oss med en grupp är väldigt naturligt för oss. Evolutionärt sett har det varit avgörande att inom en grupp knytas samman för att kunna samarbeta och försvara sig mot yttre hot. Men idag är den här tendensen också ett stort samhällsproblem, säger han.

Forskningen visar att vi på många sätt positivt särbehandlar medlemmar som tillhör det forskarna kallar ”ingruppen”, den grupp som en individ upplever som sin egen. De utomstående, ”utgruppen”, känner vi ofta mindre empati för och till dem associerar vi lättare obehagliga upplevelser som kan göra oss rädda. Den psykologiska positioneringen sker snabbt och omedvetet, och påverkas inte sällan av faktorer som etnicitet eller social klass. Men även godtyckliga gruppindelningar, som när vi i skolan eller på jobbet slumpmässigt delas in i olika grupper, kan påverka vår empati.

I ett klassiskt experiment lät empatiforskaren Tania Singer, professor vid Max Planckinstitutet, fotbollsfans bevittna när andra fans fick smärtsamma elchocker. Starkast empati kände de när smärtan drabbade någon som hejade på samma lag. När elchockerna istället riktades mot fans av ett rivaliserande lag minskade empatin. Samtidigt kunde forskarna notera en minskad aktivitet i främre insula, en hjärnregion som är förknippad med empati. Det var till och med så att det även började sprudla i hjärnans belöningssystem – de njöt av de andras smärta!

Att empatin kan slå över i ren skadeglädje ses också i spelbaserade experiment där fuskare ges elchocker som straff. Det låter hemskt. Men framför allt verkar det vara hälften av mänskligheten som har anledning att skämmas på den punkten, skadeglädje är nämligen ett fenomen som tydligast har observerats hos män.

Andreas Olsson menar att gruppindelningar är svåra att rucka på när de väl uppstått. Det gör att det är svårare än man kan tro att lyckas med insatser för att nå ökad förståelse mellan grupper. Som exempel nämner han integrationsprojekt där barn har fått besöka marginaliserade miljöer.

– Det räcker inte med att låta grupper möta varandra, några dagar senare har de lika lite förståelse för varandra som innan. Det krävs att man aktivt försöker sätta sig in i andras perspektiv. Det har också visat sig vara betydelsefullt att arbeta för samma mål, till exempel att spela i samma fotbollslag, säger Andreas Olsson.

För att inte tala om situationen i krig, där empatin för andra grupper tycks ha gått helt förlorad.

– I krig blir fienden en extrem utgrupp som dehumaniseras fullständigt. En annan förklaring är att människor som upplever mycket lidande blir avtrubbade och förlorar förmågan att ta in andras känslor, säger han.

Andreas Olsson är egentligen inte så förtjust i ordet empati, eftersom det i själva verket handlar om flera förmågor som fångas dåligt av begreppet. En primitiv del är att kopiera andras känslor, som när en bebis hör ett annat barn gråta och själv blir ledsen. Detta utan att ens ha hunnit utveckla något begrepp om någon annan än sig själv. Känslor är bland det mest smittsamma som finns, men att två människor har samma känsla samtidigt räcker inte. Empatiska är vi först när vi har en förståelse för den andres perspektiv och när känslan skiljs från jaget, så att vi känner med någon annan.

Empatin kan också skiljas från sin mer sofistikerade kusin medkänslan, vilket kan beskrivas som att känna för någon utan att dela dennes känsla. Studier med hjärnavbildning visar att medkännande personer inte hamnar i ett liknande tillstånd som den som lider, i stället aktiveras andra hjärnområden som är kopplade till positiva känslor. Det handlar då om något helt annat än skadeglädje, medkännande personer brukar beskriva sina känslor för den andre som värme och omtanke.

Liksom andra egenskaper varierar den empatiska förmågan i befolkningen. Viss forskning tyder på att kvinnor överlag är mer empatiska än män. Skillnaden är som störst tidigt i livet, hos barn, och minskar högre upp i åldrarna. Men variationen inom grupperna är stor, många män är känsligare än den genomsnittliga kvinnan.

– På ena extremen finns människor med hög empatisk känslighet som mår väldigt dåligt av andras lidande. På den andra finns till exempel personer med psykopatiska personlighetsdrag, som har svårt att påverkas av andras känslor, säger Andreas Olsson.

Men empati handlar inte bara om att bry sig om andra. Andras upplevelser är också en användbar kompass för den egna individen.

– Det finns mycket forskning om hur det går till när vi lär oss av egna erfarenheter. Men vi lär oss också i hög grad av andra människor, och då spelar det roll hur vi uppfattar den andres perspektiv. Men hur det går till och vilken roll empati spelar vet vi inte så mycket om, vilket egentligen är rätt konstigt, säger Andreas Olsson.

Han försöker med sin forskning besvara en grundläggande fråga – hur lär vi oss vad vi ska vara rädda för? Särskilt intresserad är han av hur vi bär oss åt när vi lär oss av andras erfarenheter, något som alltså kan involvera mer eller mindre empati.

I sina experiment låter han ofta en försöksperson få se en serie bilder, till exempel ansikten eller geometriska former. I samband med vissa bilder delas en obehaglig elchock ut, så att personen efterhand lär sig vilka stimuli som är ”farliga” och reagerar på dessa med rädsla. Ibland observeras hela förloppet av ytterligare en försöksperson, som då lär sig samma sak indirekt genom den andres reaktioner.

– Ett återkommande mönster är att den upplevda grupptillhörigheten hos deltagarna påverkar resultatet. Observatören lär sig exempelvis inte lika lätt om personen som får elchockerna har en annan hudfärg, säger Andreas Olsson.

I en ny studie delade Andreas Olsson in observatörer av ett elchocksexperiment i olika grupper. Några fick instruktionen att försöka sätta sig in i den andres upplevelser av de smärtsamma elchockerna. Andra fick höra att personen bara låtsades plågas av stötarna, som i själva verket knappt var kännbara. En tredje grupp fick ingen instruktion alls. Ytterligare en indelning gjordes efter deltagarnas allmänna empatiska förmåga. Det visade sig att förmågan att ta lärdom av den andres upplevelser var direkt kopplad till graden av empati – de som var mest empatiska under experimentet utvecklade den starkaste rädslan för de bilder som var ”farliga”.

– Det talar för att vi gör mer än att bara observera regelbundenheter när vi lär oss av andra, ju mer vi träder in i andras perspektiv, ju starkare intryck tar vi av deras beteende, säger han.

Men hur är det ens möjligt att dela någon annans upplevelser? Det är en fråga som Predrag Petrovic, forskare vid institiutionen för klinisk neurovetenskap, söker svar på i sin forskning. Han förklarar att när vi ser en annan människa uppleva någonting, såsom smärta, är det delvis samma delar av hjärnan som aktiveras som när vi upplever det själva. Det tyder på att empatisk smärta bokstavligen är en form av smärta. Men det skulle kunna vara ett missförstånd. 

– Att empatisk smärta och egen smärta involverar samma områden i hjärnan behöver inte betyda att det är samma sak. Det skulle kunna vara helt andra funktioner som råkar finnas på samma plats i hjärnan, säger Predrag Petrovic.

För att avgöra frågan har Predrag Petrovic och hans medarbetare konstruerat ett snillrikt experiment. Över hundra försökspersoner placerades i funktionella magnetkameror och fick en smärtsam behandling. Samtidigt observerade de en annan person i rummet som utsattes för smärta och ombads att försöka beskriva dennes smärta.

Efter att ha fått ett placebopiller, alltså ett kemiskt verkningslöst piller som presenterades som en värktablett, minskade den egna smärtan som förväntat. Men det gjorde även försökspersonernas empati för den andra personen i rummet. Samtidigt syntes en minskad aktivitet i de hjärnområden som har kopplats till empatisk smärta.

Predrag Petrovic tidigare visat att smärtlindring genom placebo har en biologisk grund genom att kroppens eget morfinsystem, opioidreceptorerna, aktiveras. För att se om den empatiska smärtan är beroende av samma mekanism gavs hälften av försökspersonerna en substans som blockerade opioidreceptorerna. Det visade sig då att empatin normaliserades – när smärtlindringen upphörde upplevdes också den andre personens smärta som mer obehaglig igen.

Resultatet talar enligt Predrag Petrovic för att empati kan förstås som en simulering av andras upplevelser, där samma nätverk i hjärnan är aktiva som om upplevelsen var ens egen. En sådan överlappning hjärnor emellan har en del märkliga konsekvenser.

– Det kan vara så att en vanlig värktablett inte bara minskar den egna smärtan, utan även har bieffekten att minska empatin för andras lidande. Men det måste undersökas i fler studier, säger Predrag Petrovic.

Andreas Olsson studerar ofta människors reaktioner på bilder i sin forskning. En aktuell bild som haft en närmast explosiv emotionell effekt är den på Alan Kurdi, den treårige pojken som i sin röda tröja och gymnastikskor hittades uppspolad på en turkisk strand.

Några dagar efter publiceringen gjorde SIFO på uppdrag av Svenska Dagbladet en undersökning om svenskarnas syn på flyktingpolitiken. Resultaten visade att andelen svenskar som tycker att lagar och regler bör ändras så att vi tar emot fler flyktingar hade ökat från 17 till 25 procent. Den största förändringen var att färre var tveksamma, fler hade alltså tagit ställning. Det är en statistisk säkerställd skillnad jämfört med dagarna innan publiceringen och en ovanligt snabb svängning i opinionen.

– Det visar vilka enorma drivkrafter vi har att göra med, enligt Predrag Petrovic, som säger att han själv var en av dem som inte kunde värja sig mot bilden.

Empatin är en viktig moralisk kompass, men förnuftet kan ibland peka i motsatt riktning. Till exempel visar forskning att ju fler som behöver hjälp, ju kallsinnigare tycks vi bli. När forskare vid Linköpings universitet lät försökspersoner se bilder på behövande barn var både känsloreaktionen och viljan att donera pengar som störst när ett enskilt barn visades. Generositeten sjönk redan när två barn presenterades och fortsatte att minska ju större hjälpbehovet blev. Deltagarna var också mer villiga att fatta ett moraliskt beslut att rädda livet på en enskild identifierbar person än att istället försöka rädda 40 anonyma människor.

Med den bakvända logiken blir den enorma kraften i den enskilda bilden på Alan Kurdi fullt rimlig. Men får en sådan empatichock automatiskt människor att sträcka ut en hjälpande hand? Inte nödvändigtvis, menar Andreas Olsson.

– Många identifierade sig starkt med den bilden. Men det betyder inte självklart att motivationen att hjälpa ökar. Många kan ha känt ett rent obehag, vilket snarare kan få människor att titta bort eller stänga av tv:n för att slippa känna den andres smärta, säger han.

Andreas Olsson tycker inte att hans syn på moral har förändrats genom att ha forskat och lärt sig om människors, ibland bristande, empati. Tvärtom är han noga med att skilja mellan vetenskapliga fakta och moraliska eller politiska åsikter. Däremot anser han att vi alla har mycket att lära av forskningen.

– Det är jätteviktigt för politiker och andra att ta lärdom av forskningen, att förstå att det till exempel är naturligt för människor att dela in sig i grupper som är svåra att rucka. Men bara för att något är naturligt innebär det inte att vi måste acceptera de negativa konsekvenserna eller ha det som modell för samhället, säger han.