Ny hjälp till utbredd sjukdom
Många av pusselbitarna kring de olika diabetessjukdomarna saknas fortfarande. Trots det har behandlingen utvecklats enormt de senaste decennierna. Och nu kan diabeteskartan vara på väg att ritas om totalt.
Den första mars 2018 publicerade forskare från universiteten i Lund, Göteborg och Uppsala samt flera universitet i Finland en artikel i den vetenskapliga tidskriften The Lancet Diabetes & Endocrinology där de föreslog en helt ny indelning av diabetes-sjukdomarna. För diabetes är inte en sjukdom utan flera, med olika orsaker, prognoser och behandling, något som läkare och forskare har vetat länge. Frågan är bara hur de olika sjukdomarna ska definieras?
Från början betraktades diabetes dock som en enda sjukdom som kännetecknades av ett onormalt högt blodsocker. En åkomma där den första verksamma behandlingen, insulin, introducerades år 1922.
Men 1936 publicerades en artikel i tidskriften The Lancet som visade att en grupp diabetespatienter var känslig för insulin medan en annan grupp inte var det. Slutsatsen i artikeln var att den ena typen av diabetes orsakas av brist på insulin medan den andra beror på avsaknad av en okänd faktor som gör kroppen känslig för insulin.
Och helt fel var väl inte det. I dag anser forskarna att typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom där det egna immunförsvaret, av ännu okänd anledning, ger sig på de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln som dör. Typ 1-diabetes orsakas alltså mycket riktigt av brist på insulin. Sjukdomen debuterar vanligtvis i unga år, mellan fem och 14 års ålder.
Men man har även hittat en annan typ av autoimmun diabetes som orsakas av en immunologisk reaktion, men där sjukdomen i stället debuterar i vuxen ålder, ett slags långsammare typ 1-diabetes som kallas lada, latent autoimmune diabetes in adults.
Fortfarande okänt
Den andra sortens diabetes i Lancet-artikeln från 1936, den som inte reagerade på behandling med insulin, ingår i det som i dag kallas för typ 2-diabetes. Vad som ligger bakom är dock fortfarande okänt, men att det skulle vara avsaknad av en okänd faktor som gör kroppen känslig för insulin är inte så sannolikt. I stället är läkare och forskare tämligen överens om att det som kallas typ 2-diabetes inte bara har en orsak och inte bara är en sjukdom.
– Vi måste sluta se typ 2-diabetes som en enda sjukdom utan se det som ett syndrom med flera olika diabetesformer, säger Mikael Rydén, professor i klinisk och experimentell fettvävsforskning vid institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska Institutet och överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset.
Det är också en bärande tanke bakom det nya förslaget till indelning där typ 2-diabetes delas upp i fyra olika grupper beroende på sin allvarlighetsgrad och andra karaktäristika.
– Artikeln bekräftar, på genetisk nivå, att det finns olika diabetesformer. Och det är intressant, men fram för allt vore det intressant om vi kunde få en bra uppfattning om hur olika patienter svarar på olika läkemedel. Nu har vi nio klasser av läkemedel, men vem ska ha vad? Där är vi ju inte ännu. Men detta är första steget mot det som vi kallar för individanpassad medicin, säger Mikael Rydén.
Förslaget på ny indelning från den svensk/finska forskargruppen kommer dock inte att påverka något på kort sikt, det är inte så forskning fungerar. Deras resultat behöver bekräftas i flera studier och då kan eventuellt Världshälsoorganisationen, WHO, tillsammans med de amerikanska och europeiska diabetesläkarorganisationerna så småningom sanktionera en förändring, men det kommer att ta sin tid.
– Det kommer att vara väldigt intressant att följa detta under de närmaste tio åren, säger Mikael Rydén.
Därför kommer den gamla indelningen att bestå under överskådlig tid och är också den som fortsättningsvis kommer att användas i denna text.
Även om diabetes har drabbat människor under tusentals år har forskarna noterat en oroväckande förändring under de senaste decennierna. Diabetes ökar i alla dess former.
En gammal historia
De första dokumenterade beskrivningarna av diabetes har hittats i egyptiska manuskript skrivna för 3 500 år sedan. En fungerande behandling kom först 1922 när insulin testades med dramatiskt resultat, en upptäckt som gav Frederick Banting och John Macleod Nobelpriset i fysiologi eller medicin året efter.
Banting och Best, som hade patenterat upptäckten, gav bort rättigheterna och produktionen av insulin tog snabbt fart. Som tack inrättades Världsdiabetesdagen 1991 på Frederick Bantings födelsedag, den 14 november.
Källor: Diabetes Canada och The International Diabetes Federation
Och förändringen har gått fort. De senaste 50 åren har inneburit väldigt stora förändringar både när det gäller tillgången till mat och behovet att röra sig.
– Vi har utvecklat ett samhälle där vi ska ha det så bekvämt som möjligt. Portionsstorlekarna ökar. På 1970-talet när jag växte upp var den största flaska läsk man kunde få tag på 33 centiliter, nu finns det trelitersflaskor – av en tioprocentig sockerlösning, säger Mikael Rydén.
Utvecklingen är densamma i stora delar av världen och har i vissa delar gått ännu snabbare än här, påpekar han.
– I Kina har nu åtta-nio procent av befolkningen typ-2-diabetes och det är alltså i ett land där typ 2-diabetes knappt fanns på 1970-talet. Men det är bara att titta på en bild från Peking 1970 och jämföra med en från 2018, på den ena går det tusen cyklar på en bil och på den andra är det precis tvärtom, säger han.
Verkar ha avstannat
En ljuspunkt i Sverige är dock att andelen nyinsjuknande i typ 2-diabetes per år verkar ha avstannat och minskar till och med lite.
– Att det totala antalet insjuknade ändå ökar beror på att patienterna, tack vare bättre behandling, överlever längre och att andelen äldre i befolkningen ökar, säger Sofia Carlsson.
Svenskarna verkar alltså ha tagit till sig informationen om hur risken för typ 2-diabetes kan minskas. Förutom att äta så kallad medelhavsmat med mycket grönsaker, fisk, skaldjur och ljust kött, nyttiga fetter, frukt och bär, bönor, ärter och linser så är fysisk aktivitet ett utmärkt motmedel mot den ökade förekomsten av typ 2-diabetes. Och det är inte så mycket som krävs.
– Antalet nyinsjuknade per år i typ 1-diabetes har fördubblats sedan mitten av 1980-talet och Sverige ligger tillsammans med Finland i topp i världen. Dessutom ökar den stora gruppen typ 2-diabetes också snabbt. Vi publicerade data från läkemedelsregistret där vi jämförde det totala antalet insjuknade, mellan 2007 och 2013 och då hade andelen av den vuxna befolkningen i Sverige som hade diabetes ökat från 5,8 procent till 6,8 procent. Nu får jag det till 7,8 procent för 2017 och typ 2-diabetes är den absolut största gruppen, säger Sofia Carlsson, docent och epidemiolog vid Institutet för miljömedicin vid Karolinska Institutet.
Enligt hennes beräkningar har nu över 600 000 svenskar diabetes.
– Vi beräknar nu att livstidsrisken är att en av fem svenskar kommer att få diabetes, säger hon.
Orsaken bakom ökningen av typ 1-diabetes är okänd. Vissa lyfter fram den så kallade hygienhypotesen som går ut på att vi har fått det så rent att immunförsvaret inte får jobba tillräckligt och börjar attackera den egna kroppen. Men om hypotesen stämmer är inte bevisat.
Orsakerna bakom ökningen av typ 2-diabetes är mer uppenbara. Under det senaste halvseklet har stora samhällsförändringar skett som har ökat diabetesrisken. Ett antal studier har visat att vi rör oss allt mindre och att det fram för allt är den så kallade vardagsmotionen som har minskat.
När vi tidigare promenerade eller cyklade till jobbet åker vi nu kollektivt eller tar bilen, hissar ersätter trappor och så vidare. Samtidigt har maten blivit billigare och tillgången till snabb, men inte alltid så bra, mat har ökat dramatiskt. Övervikt och fetma leder till en minskad känslighet för insulin, så kallad insulinresistens, vilket ökar risken att drabbas av diabetes.
– Vi är konstruerade för att gå väldigt mycket, äta ganska kalorifattig mat och gå och lägga oss när det blir mörkt och allt det där är ju helt utslaget nu, säger Mikael Rydén.
Evolutionär fördel
Det som en gång var en evolutionär fördel, att kunna lagra energi vid god tillgång på mat för att klara kommande svältperioder, har nu blivit en dödsfälla som bland annat leder till en ökad förekomst av typ 2-diabetes.
– Vi har ju nu en möjlighet att packa kalorier som aldrig förr. En Japp innehåller 200 kilokalorier och det är förbaskat mycket rötter och bär man måste smälla i sig för att komma upp i det, kan jag säga, säger Mikael Rydén.
Studier har visat att en halvtimmes rask promenad fem dagar i veckan minskar risken att drabbas av typ 2-diabetes med 30 procent. Att effekten blir så stor av så relativt lite ansträngning beror på att det är så många positiva saker som händer, förklarar Anna Krook, professor i integrativ cellfysiologi vid institutionen för fysiologi och farmakologi vid Karolinska Institutet.
– När man tränar och anstränger muskler programmeras de om. Man blir förstås starkare genom att använda musklerna, men även molekylärt sker en omprogrammering som gör att man får en bättre förmåga att ta upp glukos. Signaleringsnätverken inne i muskelcellerna blir känsligare vilket gör att man svarar bättre på insulin. Man får en ökad mängd mitokondrier som gör att man får en högre fettförbränning efter att muskeln arbetat. Dessutom ökar ju muskelmassan efter träning och den kräver ju en viss energi i sig självt, säger hon.
När det gäller frågan om vilken träningsform som är bäst för att förebygga diabetes och andra sjukdomar, till exempel styrketräning eller konditionsträning, har hon tydliga besked.
– Framför allt är det den träning som man gör som är den bästa, säger hon.
Anna Krook berättar att forskningen kring styrketräningens hälsoeffekter inte har kommit lika långt som konditionsträningen har gjort vilket gör det svårt att jämföra träningsformerna, men hon vågar sig på en kvalificerad gissning.
– Om man bara tittar på insulinkänslighet är det säkert ungefär lika bra, sedan har konditionsträning många andra positiva effekter på andra organ så det är kanske något bättre. Samtidigt kan styrketräning vara mer genomförbart för äldre personer och att bibehålla muskelmassa är en extremt viktig parameter för att undvika fallolyckor och klara sig själv, säger hon.
Anna Krook pekar också på att det har kommit forskningsresultat som tyder på att alla inte svarar lika bra på fysisk aktivitet, men hon menar att det mer kan handla om att hitta rätt.
– Det kan vara så att det ska vara rätt träning till rätt person, säger hon.
Ordination om fysisk aktivitet
I dag får många personer med typ 2-diabetes ordination om fysisk aktivitet av sina läkare, något som i stora studier har visat sig ha en mycket god effekt, till och med bättre än läkemedelsbehandling. Problemet är att studierna ofta har haft väldigt ambitiösa upplägg med sjukgymnaster, beteendevetare, läkare och sjuksköterskor som har hjälpt och peppat deltagarna att verkligen genomföra den fysiska aktiviteten. Men när detta ska översättas i svensk primärvård så finns inte de resurserna.
– I sjukvården måste vi prioritera de sjukaste och då blir det här med prevention inte det man satsar på i praktiken, trots att det kanske på lång sikt är det man tjänar mest liv och livskvalitet på, säger Mikael Rydén.
Men även om sambandet mellan övervikt/fetma och typ 2-diabetes är tydligt är det sannolikt inte så enkelt. Alla som blir feta får nämligen inte diabetes, vissa verkar klara sig utan att drabbas trots att de är lika överviktiga som de som drabbas. Varför det är så är inte klarlagt, men det är något som Myriam Aouadi försöker ta reda på. Hon är forskare och ledare för en forskargrupp vid institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska Institutet.
– Ungefär var tredje som blir fet har en hälsosam metabolism och utvecklar inte diabetes. Jag försöker förstå varför, säger hon.
En väl spridd hypotes är att utvecklingen av typ 2-diabetes handlar om en inflammatorisk process eftersom man för ett antal år sedan fann stora mängder makrofager, en slags immunceller, i fettet hos de som drabbats.
– Under de senaste tio åren har forskare försökt förstå vad makrofagerna gör i fettet och om de kan vara orsaken bakom de metabola sjukdomarna som är kopplade till fetma, säger Myriam Aouadi.
Hon och hennes forskargrupp har utvecklat en metod där de kan plocka ut makrofagerna från vävnaden, sekvensera deras gener och se vad som skiljer makrofager hos feta och smala individer, med diabetes och utan. De kan göra det genom att undersöka vävnad från djur, men också i vävnad tagna i biopsier från människor.
– När vi gjorde det såg vi att makrofagerna inte producerar mer inflammatoriska substanser, det vill säga de aktiveras inte inflammatoriskt vid diabetes. Så därför måste det vara något annat som händer, säger hon.
De fann i stället gener som var signifikant uppreglerade både i de feta mössen och i feta människor. Med hjälp av en egenutvecklad metod kan de stänga av olika gener i makrofagerna i levande djur. Efter ett antal försök kunde de identifiera en tidigare okänd gen, involverad i insulinregleringen, som motverkade utvecklingen av diabetes i möss som fick en fettrik kost.
– Mössen blev fortfarande feta, men de fick inte för högt blodsocker och de hade inte mycket fett i levern så de var metaboliskt friska trots att de var feta.
De har även kunnat identifiera samma process i mänskliga leverceller. Dessutom har de kunnat visa att makrofagerna i levern hos människor har en naturlig avstängningsmekanism av den aktuella genen.
Riktigt hur det hänger ihop är det ännu för tidigt att säga, men Myriam Aouadi tror att de är något viktigt på spåren.
– Vi tror att det finns olika typer av makrofager som gör både bra och dåliga saker i samma vävnad och vi försöker nu att kartlägga dem. Jag tror att vi bara har sett toppen av isberget ännu och att vår forskning kommer att öppna ett helt nytt kapitel om makrofagerna, säger hon.
Stämmer det kan dessa nya rön resultera i helt nya läkemedel och behandlingar.
Men redan idag finns det en hel del behandlingar att tillgå. Faktum är att det sedan slutet av 1990-talet har kommit en strid ström läkemedel mot framför allt typ 2-diabetes. Nu finns det inte mindre än nio olika klasser av läkemedel som kan användas vid typ 2-diabetes. Något som ökar möjligheterna att hitta en behandling som passar alla patienter, men som samtidigt gör behandlingsvalen svårare jämfört med för 30 år sedan då det bara fanns tre typer av läkemedel.
Det främsta syftet med behandling av det förhöjda blodsockret vid diabetes är att förhindra negativa följdeffekter senare i livet. Vid både typ 1- och typ 2-diabetes handlar det om att undvika ögonskador, njursvikt, nervskador och fotsår. Särskilt vid typ 2-diabetes finns det även en förhöjd risk att dö i hjärt-kärlsjukdom eftersom patienterna är äldre och ofta har andra riskfaktorer som högt blodtryck och störda blodfetter. Många betraktar därför typ 2-diabetes mer som en kärlsjukdom eftersom sju av tio patienter dör i något slags hjärt-kärlkomplikation.
En aggressiv sänkning av blodsockret har visat sig ha goda effekter på skadorna på ögon, njurar, nerver och fötter, men effekten på hjärt-kärlrisken vid typ 2-diabetes har varit mer omdebatterad. Tills nu.
Diabetesläkemedel ur två olika läkemedelsklasser har i kliniska studier på många tusentals patienter under de senaste åren kunnat visa att de minskar risken för hjärt-kärldöd, hjärtinfarkt och stroke hos patienter med typ 2-diabetes. Det handlar om de nya diabetesmedlen empagliflozin (Jardiance) och kanagliflozin (Inovokana) som tillhör läkemedelsgruppen SGLT2-hämmare samt liraglutid (Victoza) och den nyligen godkända semaglutid (Ozempic) som båda är så kallade GLP 1-receptoragonister.
Fått en ny prioritet
Detta har gjort att behandling med de nya läkemedlen har fått en ny prioritet för patienter med typ 2-diabetes med hög risk för eller samtidigt hjärt-kärlsjukdom både i Socialstyrelsens och Läkemedelsverkets nya riktlinjer som kom förra året.
Förstahandsbehandling för nästan alla patienter med typ 2-diabetes är den blodsockersänkande tabletten metformin, som har funnits sedan 1950-talet. Men för typ 2-patienter med samtidig hjärt-kärlsjukdom har nu de aktuella SGLT2-hämmarna och GLP-1- receptoragonisterna seglat upp som andrahandsalternativ när metformin inte räcker till. Det innebär att en relativt stor grupp diabetespatienter nu kan behöva förändra sin medicinering.
– Alla som har hjärt-kärlsjukdom ska inte sättas över på dessa läkemedel. Men för de patienter som inte har några hinder mot att ta läkemedlen och har många levnadsår att vinna bör detta definitivt tas i beaktande. Det kan handla om en relativt stor grupp eftersom upp till 20 – 25 procent av alla patienter med typ 2-diabetes tros ha hög risk för eller har redan etablerad hjärt-kärlsjukdom, säger Mikael Rydén.
Men detta är inget som kommer att ske med automatik. Vårdcentralerna kommer inte att kalla aktuella patienter utan här får patienterna ligga på själva och ta upp diskussionen om sin behandling och eventuella förändringar i den med sin läkare.
– Det är nog tyvärr som vanligt att ju mer påläst man är som patient desto bättre klarar man sig, säger Mikael Rydén.
När det gäller patienter med typ 1-diabetes är det inte särskilt komplicerat att välja läkemedel. Patienterna ska ha insulin, i olika former.
– Typ 1-diabetes beror på att kroppens egna celler som producerar insulin går under och man behöver en substitutionsbehandling. Det man försöker göra är att efterlikna kroppens egen insöndring av insulin så mycket som möjligt, säger Jan Bolinder, professor i diabetesforskning vid institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska Institutet.
Det görs genom att använda ett långtidsverkande basinsulin som ger en nödvändig grundnivå av insulin i kroppen. Till det används sedan ett snabbverkande måltidsinsulin som injiceras strax före måltider för att hantera den blodsockerhöjning som måltiderna ger.
Insulinmolekylen har genom åren modifierats och behandlingen har på så vis förfinats, men det är fortfarande samma grundbehandling.
Förändringen på typ 1-diabetesområdet har framför allt skett på den tekniska sidan. Det handlar då om insulinpumpar och glukos-sensorer.
I stället för att injicera insulin med spruta eller insulinpenna kan en pump användas som kan kontrolleras av patienten. Insulinpumparna har blivit särskilt framgångsrika hos diabetessjuka barn bland annat för att pumparna ger en bättre glukoskontroll, barnen slipper nålstick, det är enklare att dosera måltidsinsulinet med en pump och de har alltid insulinet med sig.
– Ungefär två tredjedelar av alla barn och ungdomar i Sverige har pumpar medan motsvarande siffra för vuxna med typ 1-diabetes ligger på ungefär en fjärdedel, säger Jan Bolinder.
Utvecklingen på pumpsidan
Parallellt med utvecklingen på pumpsidan har det även skett en snabb utveckling när det gäller egenkontroll av blodsockret. Sedan länge har patienterna haft möjlighet att själva med ”ett stick i fingret” kontrollera sitt blodsocker med en blodsockermätare. Problemet är dock att blodsockret varierar så mycket under en dag att dessa enstaka mätningar ger en ganska dålig bild av verkligheten. Numera har man utvecklat glukossensorer som placeras i underhudsfettet och som automatiskt mäter sockret mer eller mindre kontinuerligt.
– Man får hela tiden ett aktuellt värde, men samtidigt också en graf på hur sockerkontrollen har varit under de senaste timmarna och kan på det sättet se vart sockret är på väg någonstans. Då kan man titta på trender, om sockret är på väg upp eller ner, och kanske riskerar att bli hotande lågt, och då kan man i förväg åtgärda det, säger Jan Bolinder.
Sensorerna har utvecklats och försetts med larm av olika slag som kan förvarna användaren om sockret blir för högt eller för lågt så det kan åtgärdas proaktivt. Sensorerna har blivit en ännu större framgång än pumparna och används i Sverige av sex av sju barn och sex av tio vuxna.
– Lanseringen av ett enklare och billigare sensorsystem som kräver en aktiv avläsning av användaren har bidragit starkt till detta ”paradigmskifte” för självkontroll. Kliniska studier har också dokumenterat att användning av sensorer leder till förbättrad sockerkontroll, mindre risk för lågt blodsocker, och – inte minst viktigt – en förbättrad livskvalitet, säger Jan Bolinder.
Det senaste är nu att koppla ihop sensor och pump och på det viset få ett mer självkontrollerande system som fungerar lite som en konstgjord bukspottkörtel. Nu finns så kallade ”hybrid closed loop”-system som kan minska insulintillförseln om sockret är på väg att bli för lågt, men också öka tillförseln om det tenderar att bli för högt. Systemet fungerar automatiskt under natten och mellan måltider. Men själva måltidsinsulinet måste patienten fortfarande dosera manuellt via pumpen.
Helt automatiska system som även kan hantera måltidsinsulinet har funnits i flera år och testas just nu i ett antal olika kliniska studier, men finns inte kommersiellt tillgängliga ännu. Ju bättre dessa system blir desto mer likt den naturliga insulininsöndringen från bukspottkörteln blir behandlingen, allt i syfte att förhindra negativa följdeffekter senare i livet.
– På kort sikt får man en förbättrad glukoskontroll och livskvalitet och på lång sikt ger den förbättrade blodsockerkontrollen minskad risk för senkomplikationer, säger Jan Bolinder.
En diabetessjukdom som sällan får så mycket uppmärksamhet är vuxen-varianten av typ 1, det som kallas lada, trots att patientgruppen uppskattas vara i nästan samma storleksordning som typ 1-diabetes. Den förväxlas ofta med typ 2-diabetes eftersom debuten sker i vuxen ålder och patienterna ofta är överviktiga, men på grund av att immunförsvaret dödar de insulinproducerande cellerna behöver majoriteten av dessa patienter förr eller senare insulinbehandling. Sjukdomen tycks vara en blandning av typ 1- och typ 2-diabetes.
– Har man typ 1-diabetes i släkten ökar risken sex gånger att få lada, medan om man har typ 2-diabetes i släkten är riskökningen bara fördubblad jämfört med de som inte har någon diabetes alls i släkten. Men samtidigt är kopplingen till livsstil väldigt nära typ 2-diabetes. Det är faktorer som påverkar insulinresistensen, som övervikt, stillasittande och rökning, som verkar utlösa lada, säger Sofia Carlsson.
Två svenska patientregister
Hon leder forskningsprojektet Estrid där hon tar in och följer lada-patienter från två svenska patientregister och identifierar riskfaktorer för att utveckla lada som hon jämför med patienter med typ 2-diabetes och friska kontroller.
En faktor som sticker ut lite i hennes fynd är kaffet. Kaffe har en tydligt skyddande effekt mot typ 2-diabetes, men verkar öka risken för lada.
– Vi har hittat två faktorer som tycks påverka autoimmuniteten: fet fisk och kaffe. Att fet fisk minskar risken är inte så kontroversiellt, man har sett liknande resultat för typ 1-diabetes hos barn, men för kaffet känner jag att vi behöver fler studier i andra patientgrupper innan vi kan säga något säkert, säger hon.
Snart har Sofia Carlsson tioårsdata i sin bas av lada-patienter och hon och hennes forskargrupp håller just nu på att förbereda en uppföljning för att ta reda på vilken behandling de får och hur det går för dem. Det är fortfarande inte helt klarlagt vilken behandling som är bäst för lada-patienterna.
– Vi vet att de har mycket bättre blodtryck, blodfetter och inte är lika överviktiga som typ 2-patienterna, men de har lika stor risk att dö i förtid och få hjärt-kärlsjukdom. Det verkar bero på att de har sämre glukoskontroll. Då kan man tänka att de borde behandlas bättre, säger Sofia Carlsson.
Hon hoppas därför kunna bidra med ny kunskap om hur behandlingen skulle kunna förbättras.
Diabetes har funnits i årtusenden, men vi vet fortfarande inte vad som i grunden orsakar sjukdomarna. Trots det har behandlingarna förbättrats avsevärt under senare år. Snart kan hela diabeteskartan ritas om igen om det svensk/finska förslaget till ny indelning vinner gehör. Och då är svenska patienter och forskare i högsta grad med och påverkar framtiden för hela världens diabetespatienter.
Text: Fredrik Hedlund
Illustrationer: Jens Magnusson
Först publicerat i Medicinsk Vetenskap nr 2/2018
Olika sjukdomar
Gemensamt för alla former av diabetes är det förhöjda blodsockret. Men orsakerna till att det är förhöjt, förekomst, prognos och behandling skiljer sig åt mellan de olika formerna. Cirkeldiagrammet visar den ungefärliga fördelningen av de olika formerna av diabetes.
Typ 2-diabetes. Under denna rubrik ryms med stor sannolikhet flera olika sjukdomar med olika orsaker och prognoser. Debuterar vanligtvis hos vuxna och förekomsten ökar med stigande ålder. I Sverige finns uppskattningsvis cirka en halv miljon personer med typ 2-diabetes varav cirka 20 procent klarar sig utan läkemedel med enbart kost- och motionsbehandling. Behandling: Kost och motion, diabetesläkemedel, i första hand metformin.
Typ 1-diabetes. En autoimmun sjukdom där kroppens immunförsvar attackerar de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln. Debuterar vanligtvis i ungdomsåren. I Sverige finns uppskattningsvis cirka 45 000 personer med typ 1-diabetes. Behandling: Insulin i olika former.
Lada. Latent autoimmune diabetes in adults. En autoimmun sjukdom, precis som typ 1, men som debuterar i vuxen ålder samtidigt som patienterna ofta är överviktiga som vid typ 2. Sjukdomen har ett långsammare förlopp än typ 1-diabetes. I Sverige finns uppskattningsvis cirka 30 000 personer med Lada. Behandling: Kost och motion, diabetesläkemedel, i första hand metformin eller insulin. Vilken behandling som är bäst är fortfarande oklart.
Sekundärdiabetes. En diabetessjukdom som beror på skador i bukspottkörteln efter exempelvis inflammation, kirurgiska ingrepp, cancer eller gallsten. I Sverige finns uppskattningsvis cirka 7 500 personer med sekundärdiabetes. Behandling: Beror på skadan, men ofta insulin liknande typ 1.
Mody. Maturity onset diabetes in youth. En grupp av 13 ärftliga sjukdomstillstånd som beror på mutationer i en dominant gen. Sjukdomen är vanlig i vissa familjer och drabbar både söner och döttrar. Förväxlas ofta med typ 1 eller typ 2. I Sverige finns uppskattningsvis cirka 6 000 personer med Mody. Behandling: Varierar med typ av mutation.
Graviditetsdiabetes. Temporärt förhöjt blodsocker på grund av ett ökat behov av insulin under graviditeten. Drabbar upp till fyra procent av alla gravida. Efter förlossningen återgår oftast blodsockret till det normala igen. Behandling: Kost och motion, metformin eller insulin kan användas.
Källor: Läkemedelsregistret, ANDIS-registret, Läkemedelsverket, Sofia Carlsson, Mikael Rydén.