Jobbigt med alla fördomar mot diabetes

”Jag skulle precis fylla tre år när jag fick typ 1-diabetes och vi blev inlagda på Huddinge sjukhus. Jag var varken rädd eller tyckte att sticken var jobbiga, utan var mest glad och hade roligt med leksaker, pärlor och tv.

Eftersom jag inte kommer ihåg någonting från livet innan jag fick diabetes, så har jag ingenting att se tillbaka på och sakna. Då var det kämpigare för mina föräldrar med all oro, ansvar och sömnbrist. De har varit väldigt engagerade, stöttande och drivande, men även låtit mig vara med på kalas, utflykter och annat som mina kompisar fick göra.

När jag får höra hur andra i min ålder med diabetes har haft det, så förstår jag att jag har haft tur. Jag har fått bra hjälpmedel, resursperson på dagis, oftast haft accepterande kompisar och engagerade lärare.

Men sjukdomen påverkar mig i allt jag gör. Och det är jobbigt med alla fördomar som omvärlden har, som att jag eller mina föräldrar själva har orsakat min sjukdom, att jag ätit för onyttigt och tränat för lite, vilket såklart inte är sant. Många vet inte heller hur allvarlig sjukdomen är, hur lätt det kan bli så himla fel. Jag önskar att mer resurser gick till att motarbeta dessa fördomar.

Nu som 16-åring tar jag i princip hand om min sjukdom helt själv, men det är svårt att hitta ett stabilt läge eftersom mitt insulinbehov ändras från dag till dag beroende på vad jag gör.

Till exempel gör stressen under proven i skolan att blodsockret förändras snabbt och jag får då svårt att koncentrera mig, lyssna och förstå instruktioner. Men mina lärare förstår och låter mig göra om prov om det behövs.

Jag vill inte att min diabetes ska sätta några hinder i mitt liv och jag kommer att hitta en livsstil som fungerar bra. I framtiden vill jag jobba med någonting eget och kreativt, samarbeta med andra, gärna driva eget företag och skapa förändring.”

Berättat för: Helena Mayer
Först publicerat i Medicinsk Vetenskap nr 2/2018