Allergiforskaren: "Mina besvär ansågs vara klena nerver"
När Sven-Erik Dahlén var ung fanns varken astma eller allergi som begrepp. Hans egna tidiga upplevelser av sjukdomen har ökat hans förståelse och forskningsmotivation.
Namn: Sven-Erik Dahlén
Titel: Professor vid Institutet för miljömedicin (IMM) och föreståndare för centrum för allergiforskning.
Forskar om: Förbättrad diagnostik och nya behandlingsmetoder av astma.
Berättat för: Cecilia Odlind, först publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 4/2012.
”Som ung var jag lovande löpare och planerade en karriär inom idrotten. Jag satsade stenhårt på träningen och sökte mig samtidigt till Karolinska Institutet för att läsa fysiologi – jag hoppades att jag skulle lära mig mer om kroppen och på så vis bli en ännu bättre idrottsman. Men min fysiska form var ojämn, jag var ofta snuvig och hängig. Jag minns speciellt en gång när jag värmde upp utanför Stockholms olympiastadion – jag kände att jag var i mitt livs form.
Men 200 meter in i loppet var jag plötsligt tvungen att bryta för att jag inte fick tillräckligt med luft. Jag behandlades av landets främsta idrottsläkare men på den tiden fanns varken astma eller allergi som begrepp. Jag ansågs snarare ha lite klena nerver. Det var först långt senare som jag förstod att jag led av allergi med astmainslag.
Jag blev mer och mer indragen i forskningen och lade idrottskarriären på hyllan. Min avhandling handlade om hur astma hänger ihop med leukotriener, upptäckter som lett till läkemedel som idag används av 50 miljoner människor. På slutet av 1980-talet var jag med och tog fram allergiutredningen åt Statens offentliga utredningar. Det var först då dessa sjukdomar sattes på kartan.
Vår senaste upptäckt handlar om att det finns receptorer för bitter smak inte bara på tungan utan även i luftvägarna. Där hjälper de till att vidga luftvägarna och utgör därför ett mycket spännande potentiellt framtida mål för läkemedel.
Jag tror att mina egna tidiga upplevelser av allergi har ökat min förståelse för det handikapp som sjukdomen innebär. Att kunna hjälpa dessa individer, som utgör hela 25-30 procent av befolkningen, motiverar mig mycket i min forskning.”