Ragnar Granit förklarade tapparnas betydelse för färgseendet

Människans syn bygger på att ljus fångas upp av ljuskänsliga synceller på näthinnan, längst bak i ögat. Aktiveringen av syncellerna resulterar i signaler som sänds mot hjärnan. På vägen passerar de olika omkopplingsstationer som bearbetar budskapet till information som hjärnan kan tolka till en bild.

1967 års Nobelpris i fysiologi eller medicin belönade upptäckter om hur det här går till. Priset gick till Ragnar Granit, som då var professor i neurofysiologi vid Karolinska Institutet, Keffer Hartline och George Wald, för deras ”upptäckter rörande de primära fysiologiska och kemiska synprocesserna i ögat.”

Tidigt intresse för färgseendet

Ragnar Granits insatser gäller speciellt färgseendet, ett område som fångade hans intresse redan under läkar- och forskarstudierna i Helsingfors. Flera av de upptäckter som ledde fram till Nobelpriset gjorde han under 1930-talet vid Helsingfors universitet.

Tillsammans med en kollega utvecklade Ragnar Granit en elektrod som är så tunn och vass att den gör det möjligt att registrera nervimpulser från enskilda nervceller i grodögats näthinna. Med den lyckades han visa att olika celler är selektivt känsliga för ljus inom specifika våglängdsområden.

Resultaten klargjorde experimentellt hur ögat förmedlar färginformation till hjärnan. Senare visade han att det finns olika synceller, tappar, med känslighet för olika våglängder.

Valde Karolinska Institutet

Ragnar Granit gav också experimentella bevis för att belysning av ögat inte bara kan utlösa utan också hämma impulser i synnerven. När forskarna belyste ögat medan släckningsimpulserna pågick kunde de se att dessa impulser hämmades.

I slutet av 1930-talet fick Ragnar Granit arbetserbjudanden från flera håll i världen, men när möjligheten att bli chef för den nyetablerade neurofysiologiska institutionen vid Karolinska Institutet presenterade sig, valde han att flytta till Sverige.

Hans beslut har haft stor betydelse för utvecklingen av disciplinen neurofysiologi vid Karolinska Institutet. Här fortsatte Ragnar Granit sina undersökningar av ögat och kartlade tillsammans med sin forskargrupp näthinnans färgkodning hos flera olika ryggradsdjur.

Hans institution blev så småningom en del av det Medicinska Nobelinstitutet och 1946 blev Ragnar Granit professor i neurofysiologi. Året efter flyttade Nobelinstitutet till nya byggnader vid Karolinska Institutets nuvarande campus i Solna.

Växlade spår i sin forskning

I slutet av 1940-talet lämnade Ragnar Granit synforskningen. Han valde då att i stället ägna sig åt nervsystemets kontroll av kroppens rörelser och byggde upp en framgångsrik forskningsmiljö även kring det på Karolinska Institutet.

Ragnar Granit föddes år 1900 och dog 1991. Genom livet behöll han ett intresse för humaniora. Han skrev kulturtexter i dagstidningar såväl som böcker, bland annat om forskningens villkor och en biografi över neurofysiologen Charles Sherrington, Nobelpristagare i fysiologi eller medicin 1932, i vars labb Ragnar Granit arbetade i början av sin karriär och som förblev hans mentor och vän.

I sitt tacktal under Nobelprisutdelningen i Stockholm konstaterade Ragnar Granit att det hänt att han, likt Charles Darwin, fått kalla kårar inför ögats komplexa problematik. Men, avslutade han, ”just nu erfar jag bara den värme som ögon kan utstråla och solar mig däri. Tack.”