Om finska kvarlevor i Karolinska Institutets samlingar

I Karolinska Institutets historiska anatomiska samlingar finns drygt 800 kvarlevor. KI arbetar kontinuerligt med repatrieringar - återlämningar - av kvarlevor till urfolk. På senare tid har frågor om de finska kvarlevor som finns i KI:s samling rests av intressegrupper och i media. Nedan finner du information om de finska kvarlevorna och den praxis som styr återlämning av kvarlevor.

Kort historik

I Karolinska Institutets samling finns i dagsläget 77 kranier som identifierats komma från dagens Finland. Kvarlevorna från Finland är en av de största grupperna, borträknat svenskar, i Karolinska Institutets samling. De äldsta finska kvarlevorna i Karolinska Institutets samling är – förmodligen – de kvarlevor som fördes in i samlingen från utgrävningar i Pälkäne, Sundholmasaari, Nestarinsaari och Rautalampi. Enligt historiska källor rörande när kyrkogårdarna användes bör de vara från 15- eller 1600-talet.

Den kraniologiska samlingen började byggas upp under 1830-talet av Anders Retzius, då professor i anatomi. Som anatomiprofessor ägnade Anders Retzius perioden från cirka 1830 till sin död 1860 åt att bygga upp de anatomiska samlingarna (alltså preparat från både människor och djur) i sin helhet. Syftet med den kraniologiska samlingen var att med hjälp av så kallad fysisk antropologi, bringa klarhet i hur världen och Norden befolkats historiskt, och belysa skillnader mellan forntida och nutida folkslag och människor. 

KI:s samlingar består idag av drygt 800 kvarlevor totalt, varav majoriteten utgörs av kvarlevor från svenskar. Detta kan jämföras med liknande samlingar i Helsingfors som består av 1400 kvarlevor, eller i London där det består av 25 000.

Den enskilt största delen av KI:s kranier med ursprung i Finland kommer från en specifik forsknings- och insamlingsresa tre yngre forskare, bland annat Gustaf Retzius, företog till Finland sommaren 1873. Denna del skiljer sig alltså från den övriga samlingen som kommit genom gåvor och utbyten av anatomiska preparat. Gruppen genomförde utgrävningar på fyra äldre kyrkogårdar i Pälkäne (Birkaland), Sundholmasaari i Pielavesi socken (Norra Savolax), Nestorinsaari (i Kyrosjärvi, också Birklanad) samt Rautalampi (Tavastland). 

KI:s ambition är att ta ansvar för sin historia med öppenhet och transparens som ledord. Arvet efter Anders och Gustaf Retzius är föremål för en genomlysning som inleddes 2019. 

En försvårande omständighet i arbetet är att KI:s anatomiska samlingar brandhärjades i slutet av 1800-talet, något som då delvis förstörde den dokumentation och de register som fanns. Det gör att det idag delvis saknas dokumentation av vad samlingen innehöll. Därför pågår nu ett noggrant arbete med att återupprätta förteckningar och nogsamt studera innehållet i samlingarna.

Om återlämningar: praxis och normer

Återlämning av kvarlevor från musei- och universitetssamlingar är formellt att betrakta som undantag från regeln att universitet och museer inte på eget initiativ får ge bort statlig egendom (dit också samlingar av kvarlevor räknas). Varje återlämning beslutas, efter utredning av berörd institution, av utbildningsdepartementet. KI har genomfört flera återlämningar de senaste åren, bland annat till Franska PolynesienAotearoa/Nya Zeeland och till Australien.

För återlämningar till urfolk finns en etablerad praxis, ratificerad av International Committée of Museums, och svenska Riksantikvarieämbetet, som anger att kvarlevor från urfolk ska återlämnas om en legitim förfrågan inkommer, och det kan säkerställas att inga tveksamheter finns avseende kvarlevornas ursprung. Med legitim menas då att förfrågan kommer från en officiell representant för den berörda folkgruppen och att vederbörande har mandat att föra folkgruppens talan. Att säkerställa kvarlevornas ursprung är viktigt för att undvika misstag, till exempel att fel kvarlevor återlämnas. Samlingar som KI:s är dåligt dokumenterade vilket gör det svårt och tidsödande att fastställa kvarlevors identitet och ursprung. 

Återlämning av kvarlevor till urfolk är att betrakta som en del i en försoningsprocess, och ett erkännande av det förtryck dessa grupper utsatts för, varav insamlandet av kvarlevor utgjort en del. För majoritetsbefolkningar från självständiga stater finns ingen praxis, och inga internationella riktlinjer. Denna avsaknad av praxis gör frågan om de finska kvarlevorna komplicerad. 

 

Önskemål om återlämning av de finska kvarlevorna

Önskemål om att de finska kvarlevorna i KI:s samling ska återlämnas till Finland framfördes för första gången hösten 2018. Önskemålen kom från en oberoende grupp, Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor i Karolinska Institutets samling. Gruppen har sedan dess återkommande framfört detta önskemål.

Eftersom gruppen inte representerar Finland som nation, och inte heller ett urfolk, då samlingen består av kvarlevor från den finska majoritetsbefolkningen, kan KI inte tillmötesgå deras önskemål och hantera ärendet på egen hand. Som svensk myndighet får och bör inte KI agera självständigt gentemot en annan stat: mellanstatliga frågor ska hanteras på regeringsnivå. 

KI initierade dock 2018 omgående en utredning om de finska kvarlevorna, för att utröna hur dessa kommit till KI, belysa deras historia och i den mån det var möjligt, identitet. Utredningen visade att den utgrävning som företagits av tre KI-forskare sommaren 1873 förvisso var laglig, enligt den tidens lagstiftning, men att betrakta som etiskt och moraliskt problematisk med nutida mått. KI bad därför om ursäkt för de tre forskarnas agerande. 

Utredningen skickades till finska myndigheter, samt till Kommittén för återlämning av finska kvarlevor i Karolinska Institutets samling, i maj 2020. Också berörda svenska myndigheter har informerats om utredningen. 

Hur ställer sig KI till att återlämna de finska kvarlevorna?

I medier och på sociala medier framförs ibland åsikten att KI inte vill återlämna de finska kvarlevorna. Det stämmer inte. Vårt uppdrag i relation till samlingen är att förvara och hantera den med respekt och i enlighet med de riktlinjer som finns. Då återlämningar förbereds och genomförs är det vårt uppdrag att se till att de genomförs korrekt. Det vill säga säkerställa att rätt kvarlevor återlämnas till rätt mottagare, och att kvarlevorna hanteras med respekt och värdighet under hela processen. 

Att det saknas praxis för återlämning av kvarlevor mellan självständiga stater gör frågan om de finska kvarlevorna mer komplex än återlämningar till urfolk. KI har ingen egen hållning i sakfrågan, däremot är vi angelägna om att inte överskrida vårt mandat, eller oavsiktligt skapa ny praxis i repatrieringsfrågor generellt. Beslut om repatriering mellan självständiga stater sker genom en dialog mellan berörda folkvalda församlingar.

Samtidigt har vi stor förståelse för att frågan om de finska kvarlevorna genererar starka känslor. Vår förhoppning är att frågan kan lösas på ett konstruktivt sätt, och KI kommer att på alla sätt stötta en sådan process om eller när den initieras. 

Den 18 oktober 2022 skrev Karolinska Institutets rektor Ole Petter Ottersen ett brev till svenska utrikesdepartementet för att följa upp frågan om de finska kvarlevorna, samt inkomma med ett konkret förslag; att Sverige erbjuder sig att återlämna kvarlevorna till Finland under 2023, vilket är 150 år efter att kvarlevorna grävdes upp. KI erbjuder sig att stötta och bidra efter förmåga för att den här frågan ska kunna hanteras på ett för alla parter produktivt och respektfullt sätt. Med detta ligger frågan på utrikesdepartementets bord. Det är KI:s uttryckliga önskan att Finland och Sverige ska kunna komma fram till ett värdigt, respektfullt och hänsynsfullt avslut i frågan.

Brevet från KI:s rektor till UD finns att läsa i sin helhet på rektorns blogg.

 

Är du intresserad av att ta del av den utredning som gjorts om de finska kvarlevorna eller har du ytterligare frågor om ärendet, vänligen kontakta Maria Josephson.