”Jag läste böcker baklänges, annars skulle någon dö”

”Jag hade mycket tvång förut. Jag fick inte gå på streck utan jag måste kliva över. Jag gick aldrig på dem, men på sidan av dem. Det gjorde ju att jag gick på cykelbanan och nästan ute i gatan på vissa vägar.

Jag var också tvungen att räkna mycket. Vissa siffror kändes rätt, andra kändes fel.

Jag minns inte riktigt hur det började, men jag tror att det började som en tävling om att dricka en viss filmjölk på snabb tid. Det kändes som ett pris som man vann, om man var tillräckligt snabb så blev man glad.

Jag hade ett annat tvång också, att jag var tvungen att läsa framlänges och sedan baklänges. Om jag läste ut en bok så var jag tvungen att läsa den baklänges. Annars kunde någon i familjen dö. En av min närmaste dog i KOL och då började jag läsa framlänges och sedan baklänges. Jag vet inte varför jag fick in det där, det bara kändes rätt, liksom. Men det tog väldigt lång tid, det är därför jag inte har läst så många böcker.

Jag provade alla typer av behandlingar, men inget hjälpte. För 7-8 år sedan opererade de in en elektrod i hjärnan som kallas ’deep brain stimulation’. Efter det hjälpte kbt-behandlingen.

Jag är mycket gladare och positivare nu. Jag ser väldigt mycket ljusare på vissa saker och ting. Det har ändrat sig ganska mycket. Men tvången har inte ändrats så mycket med elektroderna.

Jag har jobbat bort vissa streck som jag får gå på nu, men jag har inte fått bort alla streck. Nu kan jag gå på en vanlig streckad linje, men om det är någonting i vägen måste jag kliva över det.

Jag har det här med A-brunnar också, där är det stopp, då går jag runt. Men jag ska försöka jobba bort det där successivt så att det kommer bort.”

Berättat för Fredrik Hedlund, först publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 1/2020.