”Det finns bra hårstrån och så finns det dåliga hårstrån”

”Jag lider av trickotillomani, eller hårryckning. Det började när jag var tio år. Då kom det från ingenstans. Under några månaders tid ryckte jag av mig nästan allt hår jag hade. När det började synas fick jag gå med en sjal till skolan för att dölja det.

När jag rycker är det som ett sätt för mig att rensa mina tankar. Om jag känner ångest eller är stressad så börjar jag rycka för att reda ut mina tankar. Jag behöver ha något i mina fingrar annars får jag panik. Jag har försökt med en massa andra grejer, men ingenting funkar.

Man drar ett hårstrå i taget och man letar efter typ konstiga hårstrån. Lite tjockare, lite skrovliga. Det måste låta helt sjukt för någon som inte har det här tvångssyndromet, men det finns bra hårstrån och så finns det dåliga hårstrån. De bra sticker ut från mängden bland de andra hårstråna.

När jag var liten fattade inte mina föräldrar vad det var jag hade, jag fick gå till en massa olika läkare, men de förstod inte heller för man pratade inte om trickotillomani då. Men sedan förra året mådde jag lite dåligt och gick till en psyklolog och berättade att jag hade ryckt hår. Då fick hon en chock över att jag inte hade fått hjälp så hon skickade en remiss till ångestenheten på Karolinska universitetssjukhuset. Då fick jag gå grupp-kbt-behandling, 16 år efter att mitt tvångssyndrom började.

Sedan dess har jag nästan blivit helt fri från att rycka hår överhuvudtaget. Men ibland får jag impulser att jag vill rycka och då får jag göra det på min sambo istället. Eller så målar jag naglarna eller gör något annat så att jag kommer ur suget.”

Berättat för Fredrik Hedlund, först publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 1/2020.