Multipel skleros: En nytolkad sjukdom

Intensiv forskning har lett till att man idag omvärderat mycket av den tidigare synen på multipel skleros. Det gäller både förloppet och hur sjukdomen ska behandlas. Forskarna vet också mycket mer om risk- och skyddsfaktorer, kunskap som kan användas i preventivt syfte men också för att förstå mer om mekanismerna bakom.

Tomas Olsson, professor at the Department of Clinical Neuroscience, Karolinska Institutet

Tomas Losson, foto: privat.

Den här artikeln publicerades första gången i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 4/2016.

Kunskapen kring den neurologiska sjukdomen multipel skleros, MS, har formligen exploderat de senaste 20 åren. Innan dess var MS något läkarna endast kunde diagnostisera och ge viss symtomlindring mot, nu finns det en uppsjö av läkemedel som kan bromsa sjukdomen.

– Jag har hållit på med MS-forskning i 30 år. Första året jag åkte på en MS-konferens var det 75 personer som kom, i år var det 10 000 neurologer som samlades. Det har varit en otrolig resa, särskilt under de senaste 20 åren, säger Tomas Olsson, professor i klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet.

Den första sjukdomsmodifierande behandlingen godkändes 1995, men det är de senaste tio åren som det verkligen har hänt saker. Sedan 2006 har sju nya läkemedel mot MS godkänts av myndigheterna i Europa. Samtidigt har kunskapen om vad som ligger bakom sjukdomen ökat dramatiskt, både kring vilka genetiska faktorer som är inblandade och vilka livsstilsfaktorer som ökar risken att drabbas. Och forskarna vid Karolinska Institutet har i högsta grad bidragit till kunskapsutvecklingen.

Nu har man hittat över 200 gener vars varianter har större eller mindre betydelse för risken att utveckla MS. Viktigast är generna i den så kallade HLA-regionen, som är involverade i att uttrycka ”human leukocyte antigen”, antigenpresenterande molekyler som finns på cellytan. HLA-regionen finns på kromosom 6.

– Där finns ett antal viktiga gener och den allra viktigaste genvarianten kallas förenklat HLA DRB15. Har man den genvarianten ökar risken att få MS med två och en halv till fyra gånger, säger Ingrid Kockum, professor i genetisk MS-epidemiologi, vid Karolinska Institutet.

De övriga genvarianterna bidrar med betydligt mindre riskökning, mellan fem och 20 procent, räknar forskarna med.

– Det är ju mycket lägre risk för var och en, men tillsammans så blir det en del, säger Ingrid Kockum.

Att det är så många gener inblandade innebär att det blir ett komplicerat mönster för hur stor roll de enskilda generna faktiskt spelar, i många fall är den väldigt liten, enligt Ingrid Kockum.

– Många av oss går runt med en hel hög av MS-riskvarianterna utan att få MS för det, säger hon.

Det är också skälet till att ärftligheten av sjukdomen inte är så uttalad. Barn till en förälder som har MS har visserligen tio gånger högre risk att få sjukdomen, men eftersom grundrisken bara är två promille så innebär det att endast ett av 50 barn till en MS-sjuk förälder får sjukdomen i arv.

– Om det är jättemånga olika genetiska faktorer som påverkar så är det inte så hög sannolikhet att man ska få alla. Det är inte som en monogen sjukdom, som cystisk fibros till exempel, där mutation i en gen leder till sjukdomsuppkomst, säger Ingrid Kockum.

Många gener inblandade

Att det handlar om så många gener som är inblandade kommer också att göra tolkningen av enskilda genuppsättningar svår, men det är heller inte syftet med kartläggningen.

– Vi kommer sannolikt inte att kunna förutsäga vem som kommer att utveckla MS och inte. Däremot tror jag att den genetiska kunskapen är jätteviktig för att kunna förstå vilka biologiska processer som är involverade i sjukdomen. Men då räcker det inte med att hitta var mutationen sitter utan vi måste också förstå vad den gör, vad det är den påverkar, säger hon.

Och här är forskarna bara i startgroparna än så länge. Det de kan säga är att väldigt många av de intressanta gener de har hittat är involverade i immunsystemet. Något som ytterligare stärker den rådande hypotesen att MS är en autoimmun sjukdom.

Ingrid Kockum, foto: Creo Media.

Med en djupare förståelse för de biologiska processer som är involverade vid MS blir det lättare att hitta nya mål för behandling. Det är inte säkert att det är nödvändigt att förstå allt, menar Ingrid Kockum.

– Jag tror att det är många olika saker som har gått fel för att man ska få MS och kanske räcker det om vi kan stoppa en del av dessa för att förhindra att sjukdomen uppstår eller för att bota den, säger hon.

Även om forskarna nu har hittat över 200 genvarianter som påverkar risken för MS så har de inte hittat alla.

– Vi kan nu förklara cirka 30 procent av ärftligheten med dessa dryga 200 genvarianter. Och det beror delvis på att vi inte har hittat alla generna, men det kan också bero på att vi har uppskattat risken fel. Vi har nämligen antagit att varje gen agerar för sig själv och det är ganska uppenbart att det inte är så. Det finns kombinationer mellan olika gener och kombinationer med omgivningsfaktorer som tillsammans leder till starkt ökad risk jämfört med risken var och en har, säger Ingrid Kockum.

Kraftig ökning av kunskapen

Också forskningen om omgivningsfaktorer – miljö och livsstil – har resulterat i en kraftig ökning av kunskapen under det senaste decenniet. Rökning, låg halt av D-vitamin och övervikt är tre faktorer som man har kunnat konstatera ökar risken att få MS. Att få körtelfeber i tonåren istället för som barn verkar också öka risken liksom skiftarbete och organiska lösningsmedel.

Riktigt hur det går till när dessa faktorer ökar risken vet man inte säkert, men det finns hypoteser. Klart är i alla fall att man måste exponeras för riskfaktorerna före sjukdomsdebuten och eftersom MS debuterar ganska tidigt handlar det om en ganska kort period i livet.

– Många av de riskfaktorer som vi har identifierat som lågt D-vitamin, skiftarbete och högt BMI verkar agera från puberteten och fram till 20 års ålder, sedan har de mindre effekt. Det verkar som om man ådrar sig MS i de sena tonåren beroende på genetisk disponering och triggerfaktorer. Samma sak gäller Epstein-Barr-virus (körtelfeber), om man får det i tonåren är det värre än om man får det som barn, säger Tomas Olsson.

Anna Karin Hedström, foto: privat.

Bland livsstilsfaktorerna finns det en som urskiljer sig som extra riskfylld och det är rökning. Anna Karin Hedström är disputerad forskare vid Karolinska Institutet och hon skrev sin avhandling 2015 om tobak och dess effekter på utvecklingen av MS.

– Vi har tittat på rökning vid de olika MS-formerna och vi kan tydligt se att rökning inte är begränsad till ett fönster i ungdomen. Tittar man på rökning före sjukdomsdebut så kan man se att det har lika stor påverkan även om man började röka sent i livet. Rökning verkar vara en lika stark riskfaktor hela tiden, säger hon.

Anna Karin Hedström kunde i sin avhandling också visa att rökning hade ett tydligt dos-responssamband, det vill säga att ju mer man röker desto större blir riskökningen. Och det är inte nog med det. De patienter som fortsätter röka har dessutom en sämre prognos än de som slutar.

– Rökning är inte bara en riskfaktor för MS utan rökningen har även en negativ inverkan på hela förloppet under sjukdomen, säger hon.

Har man dessutom den främsta riskgenvarianten, HLA DRB15, så ökar risken med rökningen tio gånger, vilket gör kombinationen till en av de allvarligaste som man känner till.

Anna Karin Hedström kunde också visa att riskerna med rökning gäller även vid passiv rökning.

– Om man tittar på de som aldrig någonsin har rökt så ser man ändå en tydligt ökad risk för de som utsatts för passiv rökning. Också här ser man att ju fler år man har exponerats för passiv rökning desto mer ökar risken, säger hon.

Men det är inte nikotinet i cigaretterna som är boven i dramat, som man kanske skulle kunna tro, istället är det sannolikt tvärtom.

– I början plockade vi ut gruppen snusare och då såg vi att de hade en minskad risk för MS. Med åren har vi fått större material och gjort om studien och då ser vi mycket tydligt att snusare har ett skydd. Mycket talar för att det är nikotinet som är skyddande eftersom vi vet att nikotin har en anti-inflammatorisk effekt, säger hon.

Även med snuset finns ett dos-responsförhållande så ju mer man snusar desto mindre är risken. Till och med är det så att rökare som också snusar har en lägre risk än de som bara röker.

– Snusningen drar alltså ner risken, säger hon.

Anna Karin Hedström har en teori om hur det skulle kunna hänga ihop.

– Vår hypotes är att det är en lungirritation från röken som skulle kunna trigga igång en autoimmun reaktion. Om autoimmuna celler aktiveras i lungorna så får de automatiskt egenskaper som gör att de kan ta sig in i hjärnan, säger hon.

Organiska lösningsmedel

Det skulle också gå väl ihop med ett av hennes senaste fynd, att organiska lösningsmedel verkar ha en liknande riskprofil som rökning inklusive gen-miljöinteraktionen med HLA DRB15-genen. Något hon kommer att undersöka vidare.

Förutom snus har Anna Karin Hedström och hennes forskarkollegor även funnit andra skyddsfaktorer och de är, för en lekman, ungefär lika otippade som snuset. Eller vad sägs om skyddsfaktorerna kaffe och alkohol? Och rätt så mycket av dem dessutom.

– När det gäller kaffe så står det ganska still till man kommer upp i 4-5 koppar per dag. Och med alkohol så behöver man också komma upp i en viss konsumtion innan man börjar se något, säger hon.

Hon poängterar dock att fynden om kaffe är alldeles nya och behöver upprepas i flera studier för att ses som säkra. Hon jämförde visserligen två helt olika patientgrupper, en i Sverige och en i USA, och såg samma sak i båda – storkonsumenterna hade en lägre risk.

Eftersom livsstilsfaktorer påverkar risken att drabbas av MS kan man själv förändra sin risk, men Anna Karin Hedström påminner samtidigt om att MS är en ganska ovanlig sjukdom och att de flesta aldrig kommer att drabbas. Men eftersom sjukdomen till viss del är ärftlig så kan personer som har MS i släkten behöva tänka på att minska sin risk, eller kanske snarare att inte öka den.

– Då ska man absolut inte börja röka och man måste också se till att ens barn inte exponeras för passiv rökning. Man bör också försöka undvika att barnen blir feta, barn- och ungdomsfetma är en väsentlig riskfaktor, säger hon.

Även tillräckligt med utevistelse är viktigt eftersom solljus frigör D-vitamin i kroppen. Skyddsfaktorerna är ju lite krångligare att hantera i preventivt syfte, medger hon. De har mer ett akademiskt intresse.

– Man kan ju inte gärna rekommendera barnen att börja snusa och dricka kaffe eller alkohol, men fynden kan hjälpa oss att förstå mekanismerna bakom sjukdomen, säger hon.

Att det just nu kommer så mycket ny kunskap kring riskfaktorer för MS och att Sverige i många fall är världsledande i kunskapsbyggandet beror till stor del på det svenska MS-registret. Registret startade år 2000 och innehåller nu cirka 17 500 MS-patienter vilket är över 80 procent av alla patienter i Sverige. Det gör det till ett av världens mest heltäckande MS-register.

Jan Hillert, foto: KI.

En av orsakerna till att det har blivit så framgångsrikt är att registret inte är en administrativ börda för de behandlande läkarna utan ett användbart hjälpmedel. Därför bidrar nästan alla MS-läkare i Sverige med information till registret.

– När man som läkare ska träffa en patient måste man uppdatera sig och elektroniska journaler kan ofta vara besvärliga att bläddra i. I MS-registret kan man bara trycka på en knapp så får man hela patientens historik på en enda skärmbild. Dessutom kan man, genom att trycka på en annan knapp, se den aktuella patienten jämfört med alla andra patienter i registret som haft sjukdomen lika länge. Då kan man få en uppfattning om patienten är där man vill, rent behandlingsmässigt, säger Jan Hillert, professor i neurologi vid Karolinska Institutet och ansvarig registerhållare för MS-registret.

Registret möjliggör också forskning som inte går att göra på annat sätt och som därför kompletterar de kliniska studier som måste göras innan ett läkemedel kan godkännas.

– Det är mycket som vi inte kan studera i kliniska prövningar. Om vi vill veta om dessa läkemedel är säkra och effektiva över 10 – 20 år så kan vi inte göra en klinisk studie. Det vore oetiskt och går inte. Det var ett av skälen till att vi tog fram det här registret, att vi ville veta hur långtidseffekterna var, säger Jan Hillert.

Dessutom innehåller registret majoriteten av alla patienter och blir på så vis mer representativt för den faktiska behandlingen, medan patienterna i kliniska studier alltid är ett snävare urval av patienter.

Genetiken bakom MS

Jan Hillert berättar att han från början forskade kring genetiken bakom MS, men att han alltmer har gått över till epidemiologisk forskning med data ur MS-registret.

– Vi har nu gemensamt i Sverige publicerat cirka 120 vetenskapliga rapporter från registret. Det är jättemycket, säger han.

Eftersom Jan Hillert och hans kollegor hade genetiken som intresse från början gjorde de också något väldigt klokt.

– Vi har samlat DNA-prover från så många vi har kunnat. Det innebär att vi nu har DNA-prover på uppemot 12 000 av våra patienter. Eftersom vi har registret kan vi nu studera geners betydelse för kliniska parametrar också över tiden. Sedan har vi också frågat patienterna om deras livsstil. Därför kan vi studera både gener och miljö, inte bara för risken utan också för hur sjukdomen utvecklas. Detta är något som är helt unikt, säger Jan Hillert.

MS-forskarna på Karolinska Institutet är faktiskt de enda forskarna i världen som tidigt har haft fokus både på genetiken och miljöfaktorerna vid MS. Alla de andra specialiserade sig på antingen det ena eller det andra, vilket nu framstår som oklokt eftersom det verkar finnas många gen-miljöinteraktioner. Många forskargrupper försöker nu komplettera sin profil, men de svenska forskarna ligger 15 år före.

Fredrik Piehl, foto: Stefan Zimmerman.

Det är också tack vare den nya kunskapen som forskarna har kommit fram till slutsatsen att man sannolikt tidigare har missförstått sjukdomsförloppet. Läkarna har i alla tider uppfattat den initiala skovvisa formen som ett mildare förspel till den mer aktiva progressiva fasen som kommer cirka 20 år efter symtomdebuten, då de fysiska funktionerna börjar förvinna allt mer. Nu börjar man förstå att det sannolikt är precis tvärtom.

– När vi tittar på markörer för pågående nervskada kan vi se en väldigt tydlig ålderskorrelation, den är högst hos de yngre patienterna och sedan sjunker den. Många patienter i progressiv fas har ingen särskilt pågående nervskada alls. Den progressiva fasen är alltså inte alls så aktiv som man tidigare har trott, säger Fredrik Piehl, professor i neurologi vid Karolinska Institutet.

Han menar att den ökande funktionsförlust som man ser i den progressiva fasen sannolikt mest handlar om naturligt åldrande och kan förklaras av att inflammationen som pågått i tjugotalet år redan har brutit ned den reservkapacitet som fanns i nervsystemet.

– Det är en snabbare nervskadande process tidigt i förloppet som inte märks, vilket är lömskt. Den unga individen har en stor tålighet mot detta och kan kanske tappa hälften av nervtrådarna som går från hjärnbarken ner till ryggmärgen utan att få permanenta symtom. Problemet är att den där reserven behöver man när man blir äldre, men då har man liksom missat tåget, säger han.

Hans uppfattning stöds också av att de nyare immunologiska läkemedel som har kommit under det senaste decenniet tydligt har bättre effekt hos yngre patienter jämfört med hos äldre. Men detta är tämligen nya insikter och fortfarande anger gällande riktlinjer för MS-behandling att man bör börja med mildare behandlingar som har färre biverkningar. Något som Fredrik Piehl menar är galet.

– Hela MS-behandlingen har haft ett felaktigt fokus. Ofta är det så att man behandlar patienter som har en ökande grad av neurologisk funktionsnedsättning i äldre år med mer effektiva, men potentiellt också mer farliga terapier. Vi underbehandlar i det tidiga skedet och överbehandlar till viss grad senare i sjukdomsförloppet. Det största problemet är dock underbehandlingen av yngre, säger han.

Nationella riktlinjer för MS

Nu håller dock nationella riktlinjer för MS för första gången på att utarbetas av Socialstyrelsen. De ska presenteras i december 2016.

Ett problem med en tidig, aggressiv behandling är dock att vissa högeffektiva läkemedel är förknippade med risker för allvarliga biverkningar. Ett bra exempel på det är den behandling som anses ha bäst effekt, natalizumab (Tysabri), som kan utlösa progressiv multifokal leukoencefalopati, PML – en ovanlig och i värsta fall dödlig virusinfektion.

Mer än varannan svensk bär på JC-viruset, som orsakar PML, något som normalt inte är något problem. Men det immundämpande läkemedlet natalizumab ökar risken för att den bryter ut och flera dödsfall har inträffat, även i Sverige. Hos de som inte är smittade av JC-viruset är risken för PML låg, men virusfria kan smittas vilket innebär att alla som behandlas med medlet måste testas för viruset två gånger om året. Många patienter måste med tiden sluta med behandlingen och det medför en otrevlig ”rebound”-effekt där sjukdomen kan blossa upp med kraft och leda till permanenta funktionsbortfall.

Men i våras publicerade Fredrik Piehl och forskarkollegor i Göteborg och Umeå en observationsstudie där de hade tittat på alla patienter i MS-registret som slutat med natalizumab och börjat med antingen fingolimod (Gilenya) eller rituximab (Mabthera). Den senare behandlingen är godkänd för behandling av bland annat lymfom och reumatism, men inte för MS, men har börjat användas av MS-läkare utanför sin godkända indikation, något som kan göras på läkarens ansvar i och med att läkare i Sverige har fri förskrivningsrätt.

Det visade sig att ett och ett halvt år efter bytet hade färre än två av hundra patienter som bytt till rituximab drabbats av ett skov medan tio gånger fler som bytte till fingolimod hade gjort det. Något som redan har påverkat förskrivningen av behandlingarna.

– Om det nu funkar så bra hos individer med JC-virus så borde det ha lika bra effekt om man inte har viruset. Det har gjort att vi har fått en glidning mot att använda rituximab på allt fler patienter som har en hög inflammatorisk aktivitet, säger Fredrik Piehl.

Han har fortsatt att studera effekterna och kunde på den europeiska MS-konferensen i september i år visa nya data på flera tusen patienter ur MS-registret där utfallet för de som fått rituximab var bättre än för de som fått de andra två behandlingarna.

– Jag anser att vi nu har tillräckligt underlag för att säga att rituximab har en jämförbar effekt med natalizumab, men där risken för PML är mycket mindre, det vet vi från behandling av reumatism där det ju finns mycket behandlingsdata, säger Fredrik Piehl.

Dessutom är behandlingen med rituximab smidig, menar Fredrik Piehl, eftersom den ges som en infusion en gång per halvår, i övrigt behöver patienterna inte tänka på sin medicinering. Och slutligen är behandlingen mycket billigare än alla andra MS-behandlingar. Jämfört med fingolimod och natalizumab som kostar cirka 200 000 kronor per år och patient så kostar rituximab 25 000 kronor per år och patient.

Sammantaget verkar allt närmast perfekt. Efter 200 år har man hittat en behandling som är effektiv, säker och enkel att ta för patienterna. Dessutom till en högst rimlig kostnad för sjukvården.

Illustration of a female body, showing the spinal cord and the brain.

Men det finns ett problem. Rituximabs patent har gått ut och företaget bakom har stoppat den kostsamma kliniska utvecklingen för att få det godkänt mot MS. Istället utvecklar de ett nytt, patenterbart, läkemedel med samma mekanism och likartad effekt – ocrelizumab – som dock ännu inte är godkänt. Men vad händer när/om det blir det?

– Kommer läkemedelsföretaget då kunna tvinga svensk sjukvård att byta behandling, trots att erfarenheten av ocrelizumab, och därmed säkerheten, är sämre? Den frågan är oklar, säger Fredrik Piehl.

Klart är dock att läkemedelsindustrin är orolig över den utveckling de ser i Sverige. De har varit i kontakt med myndigheter som Läkemedelsverket, Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg, IVO, i frågan om det är tillåtet att systematiskt behandla patienter med ett läkemedel som inte är godkänt för dessa patienter och även kontaktat socialdepartementet för att be dem utreda vad som gäller för den fria förskrivningsrätten. Myndigheterna har meddelat att de inte ser några problem och någon respons från departementet har inte kommit.

Av principiell vikt

Frågan om rituximab mot MS är av principiell vikt för hela läkemedelsområdet och inte bara i Sverige. Systemet med fri förskrivningsrätt finns i många länder i världen och i USA är man mycket intresserad av den svenska utvecklingen, berättar Fredrik Piehl. Så intresserade att han och hans forskarkollegor nyligen har fått åtta miljoner dollar från ett statligt amerikanskt forskningsinstitut för att genomföra en ny studie kallad SWEEP-MS för att kunna jämföra hur det går för svenska MS-patienter i verkliga livet och över längre tid än vad som täcks i vanliga kliniska studier.

– Vi startar nu och kommer att inkludera registerdata från 2011 kombinerat med en uppföljning under fem år framåt, vilket gör att vi under fem år successivt kan pytsa ut allt bättre underbyggda utfallsdata, säger han.

En finess med den lite oklara situationen kring rituximab är att det i dag finns en mycket stor geografisk skillnad i Sverige kring hur det används.

– Man kan tolka evidensläget på olika sätt. Det finns de som säger att rituximab är bättre än alla andra preparat och bör användas till alla MS-patienter. Så finns det de som säger att rituximab inte är godkänt för MS och därför inte ska användas alls. Man kan säga att båda åsikterna på något sätt är rätt, säger Fredrik Piehl.

Konsekvensen har blivit att nio av tio MS-patienter i Umeå får rituximab, fyra av tio i Stockholm medan bara en av tio i Skåne får det. Normalt brukar det ju inte vara bra med stora geografiska skillnader i behandling, men för studien SWEEP-MS innebär det att det kommer att gå att jämföra utfallet av olika strategier i stora patientgrupper.

– Den här studien kommer att svara på flera viktiga frågor, inte minst betydelsen av att tidigt sätta in högeffektiv behandling hos yngre patienter, säger han.

Det ser med andra ord ganska ljust ut för framtidens MS-patienter. Forskarna förstår mycket mer om orsakerna bakom sjukdomen, det finns gott om nya läkemedel och läkarna börjar lära sig hur de ska användas och det finns en ny förståelse för sjukdomsförloppet som i bästa fall kommer leda till att högeffektiv behandling sätts in tidigt och stoppar det inflammatoriska nervdödandet så att patienterna kanske inte behöver förlora sina nervceller och därmed aldrig behöver komma in i den progressiva fasen.

Det är åtminstone planen enligt forskarna vid Karolinska Institutet. Framtiden får utvisa hur bra det kommer att gå.

Fakta om MS

Den rådande hypotesen är att multipel skleros, MS, är en autoimmun sjukdom där kroppens immunförsvar ger sig på nervtrådarna i hjärna och ryggmärg och förstör deras ”skyddshölje” av myelin. Symtomen beror på var i hjärna och ryggmärg nervdöden sker. MS debuterar ofta mellan 20 och 40 års ålder.

Vanligt första symtom: Nedsatt syn på ena ögat på grund av synnervsinflammation. Domning eller förändrad känsel i arm eller ben.

Andra symtom: Nedsatt muskelstyrka, yrsel- och koordinationsstörningar, gångproblem.

Två faser av sjukdomen: Debuterar ofta i skov

Under de första 15-20 åren är den inflammatoriska aktiviteten hög och nerverna attackeras och förstörs. Därefter minskar inflammationen samtidigt som allt fler symtom framträder orsakade av en kombination av de förstörda nerverna och naturligt åldrande.

Majoriteten av patienterna, 80 – 90 procent, debuterar med en skovvis form som innebär omväxlande perioder av symtom och symtomfrihet.
Den skovvisa formen går efter 15 – 20 år oftast över i den andra formen som kallas sekundärprogressiv MS och som innebär ett ökande bortfall av fysiska funktioner med stigande ålder.
Det finns en tredje form som kallas primärprogressiv MS som liknar sekundärprogressiv MS förutom att patienterna inte har den skovvisa formen innan. Troligen har sjukdomen ändå pågått men utan att ge symtom.

Alltmer talar för att sjukdomen är som mest aktiv tidigt i livet, både vid sekundärprogressiv och primärprogressiv MS. En hastig nervförstörande immunologisk aktivitet tidigt i livet som antingen ger skovvisa symtom, eller inte, följt av en punkt då det normala åldrandet gör att de redan förlorade nervcellerna resulterar i allt större fysiskt funktionsbortfall.

Ärr upptäcktes i hjärnan

Symtomen som drabbar MS-patienter beskrevs första gången för närmare 200 år sedan och för 150 år sedan fann en fransk neurolog vid obduktioner att patienterna hade hårda ärr i hjärnan och i ryggmärgen, något som gjorde att han kallade åkomman för multipel skleros, som betyder ”många ärrhärdar”.

Sjukdomen beskrevs för första gången i en svensk medicinsk lärobok för exakt 100 år sedan och förutom vila, bad och massage rekommenderades där bland annat röntgenstrålning, arsenik och kvicksilversalva.

MS ökar – bland kvinnor

Nyinsjuknandet i MS ökar långsamt i stora delar av världen, så också i Sverige. Men ökningen verkar bara ske bland kvinnor. I början av 1900-talet var könsfördelningen i sjukdomen jämn och lika många män som kvinnor drabbades. I de flesta lite äldre läroböcker står det att förhållandet är 2:1, alltså dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män. Men de senaste forskningsrönen pekar snarare på förhållandet 3:1.

Ingen vet varför sjukdomen ökar bland kvinnor. Det finns hypoteser om att den ökade rökningen bland kvinnor är orsaken, men i så fall borde förekomsten snarare minska i ett land som Sverige där andelen rökare har minskat under lång tid.

MS går att mäta i blodet

Hittills har läkarna kontrollerat utvecklingen av MS-patienternas sjukdom med hjälp av magnetkamera. Men nyligen har forskarna hittat ett sätt att mäta den inflammatoriska aktiviteten i hjärnan vid MS i ett vanligt blodprov. Något som kommer att förenkla för både läkare och patienter i framtiden. Det är en biomarkör som kallas neurofilament light som läcker ut i blodet från skadade nervceller.

– Samma markör kan också användas för att vid diagnos kontrollera hur svår sjukdomen är, säger Tomas Olsson.

Text: Fredrik Hedlund, först publicerat i tidskriften Medicinsk Vetenskap nummer 4, 2016.