Skip to main content

Varför tar det så lång tid att få diagnosen lungcancer?

Lars E. Eriksson är docent vid avdelningen för innovativ vårdforskning, Karolinska Institutet och medförfattare till en intervjustudie av patienter som fått diagnosen lungcancer eller ändtarmscancer i Sverige, Danmark och England. Syftet var att hitta vägar till en snabbare diagnos.

Lars E Eriksson,foto Tove Freiij.Patienterna i alla tre länder anger en osäkerhet om de ska söka läkare för tidiga symtom, bör man söka läkare oftare?
– Om alla som hostar lite grand skulle gå till primärvården direkt så skulle den ju bli överlastad. Men har man långvarig hosta i flera veckor ska man ju absolut söka läkare, speciellt om man är rökare. När man frågar patienter som har fått diagnosen lungcancer om det kom som en blixt från klar himmel så kan många berätta att det började ganska långt tillbaka i tiden, men de har ändå inte sökt av olika skäl. Eller så har de sökt, men inte blivit undersökta ytterligare i primärvården.

Så även om man söker läkarvård är det inte säkert att man får behandling i tid?
– Nej, primärvården måste också veta när man ska remittera folk vidare för utredning, vilket man inte alltid gör. Sedan visar Cancerfondens senaste rapport att ledtiderna från remiss till diagnos och behandling i Sverige också är alldeles för långa. Man har ett mål som säger att 80 procent av patienterna ska gå från remiss till behandling på 28 dagar, men riksgenomsnittet ligger på 37-38 dagar och det är stor skillnad mellan landstingen, mellan drygt 20 till 50 dagar.

De svenska patienterna anger ändå i högre utsträckning att de kände att de hade en plan för den fortsatta vården när de lämnade primärvården. Är svenska allmänläkare bättre?
– Om man tittar på hur mycket tid läkaren har för besöket så ser det ut som om läkarna i det svenska systemet har längre tid för ett primärvårdsbesök än i de engelska eller danska systemen. Så svenskarna har lite färre besök, men kanske med mer kvalitet eftersom de är längre. Man hinner mer och det kan vara lättare att föra en dialog.

Text: Fredrik Hedlund, först publicerat i Medicinsk Vetenskap nr 1/2018