”Borde scanna för lungcancer”

”Våren 2012 erbjöd jag mig att prövas som njurdonator åt en släkting. Om jag inte fattat det beslutet hade jag högst sannolikt varit död idag. Jag fick göra många hälsoundersökningar och vid den sista upptäcktes en fläck på vänster lunga. När diagnosen lungcancer ställdes tänkte jag att läkarna hade tagit miste. Jag är ju en person som tar hand om min hälsa, sådana som jag drabbas inte av lungcancer!

Vi har haft få fall av cancer i min familj, jag räknade iskallt med ett långt liv och utgick från att det bara var storrökare som drabbas av lungcancer. Sedan lärde jag mig att icke-småcellig lungcancer av typen adenocarcinom kan man få ändå. Självklart blev jag fruktansvärt rädd. Men jag hade tur, tumören hade inte spridit sig och gick att operera.

Jag tjatade på operationsplaneraren att höra av sig till mig om de fick in ett återbud. Redan en vecka efter sista undersökningen fick jag en operationstid. Nedre vänstra lungloben togs bort och i förebyggande syfte fick jag därefter behandling med cytostatika. Fysiskt återhämtade jag mig snabbt, men inte psykiskt, det har tagit lång tid att våga tro att jag har blivit botad.

Nu uppmanar jag alla i min ålder att be att få göra en lungröntgen. Och om jag ser unga människor på gatan som röker så går jag fram till dem, de tittar på mig förskräckt när jag ber dem sluta. Det är orimligt att något så oförutsägbart som slumpen ska rädda ens liv. Sjukvården borde verkligen scanna för lungcancer på samma sätt som man scannar för bröstcancer. Det är konstigt att det inte görs, eftersom det är den cancerform som dödar flest.”

Berättat för: Maja Lundbäck, först publicerat i Medicinsk Vetenskap nr 1/2018.