Tandvårdsrädsla: ”Nu är det inte så läskigt längre”

”Jag har varit rädd för att gå till tandläkaren sedan ettan, alltså i tre, fyra års tid. Min mamma fick höra om den här behandlingen som de hade på Karolinska Institutet och hjälpte mig att komma med. Först fick vi läsa ett kapitel på datorn och sedan skulle vi göra exponering. Då fick vi hem ett kit med olika tandläkargrejor i, det var ganska spännande. Mamma övade på mig. I början var det jobbigt, men sedan blev det enklare. Jobbigast var nog sonden, nålen och bedövningssalvan, för den smakade inte så gott.

När vi hade gjort det öppnades nästa del. Där var det information om avslappning, andning och rädsla och sånt. Vi fick också både en smärt-termometer och en rädslo-termometer som vi använde mycket. Där kunde jag till exempel visa min rädsla innan, under och efter en exponering. Det kändes väldigt bra för då kunde jag se att rädslan minskade.

Vi fick också se olika filmer, till exempel på när de lagade ett hål och stack i fingret. Jag kunde förut inte se blod så jag tyckte att det var obehagligt när de stack i fingret, men efter bara tre gånger så kunde jag se hela filmen.

Totalt var det tolv olika sådana här delar, det var ganska jobbigt ibland. Till slut fick jag gå till en tandläkarklinik. Första gången använde vi sonden och sugarna. Andra gången la vi bedövningssalva och höll på med nålen. Och sista gången gjorde vi allting. En sak som var bra var stopp-handen, som jag hade lärt mig i KBT:n. Det var att när jag inte ville mer kunde jag bara hålla upp ena handen så att jag inte behövde säga någonting, då slutade vi.

Nu känns det inte så läskigt att gå till tandläkaren längre för jag har varit där ganska ofta nu. Jag är inte alls lika rädd som jag var förut.”

Text: Fredrik Hedlund, först publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 4/2019.