Parkinsons sjukdom och tandhälsa: ”Plötsligt hade jag 16 hål”

”Jag fick min Parkinsondiagnos för tio år sedan. Allteftersom har sedan symtomen smugit sig på mig, precis som de ska, enligt läroboken. Under den här tiden har ingen tagit upp frågan om tandhälsa med mig och upplyst mig om att jag borde intensifiera min munhygien. Detta trots att en dramatiskt försämrad munhälsa finns beskriven hos många Parkinsonpatienter. Vid Parkinson försämras nämligen finmotoriken vilket gör tandborstningen svårare samtidigt som man ofta får ett sötsug på natten, så många går upp och äter snask.

En dag gick jag till tandläkaren på min vanliga kontroll, samma tandläkare som jag har gått till i 10-15 år där vår relation har varit mer eller mindre regelbundna årliga kontroller. Vi har aldrig gjort några stora ingrepp, inga implantat, kronor eller bryggor eller liknande utan bara några vanliga lagningar. Då sa han; ”Du har 16 hål”. Jag hade hoppats att han skulle säga noll, men var förberedd på ett. Jag hade inte garderat för 16.

Men samtidigt kan jag inte klandra någon. Som jag förstår det går det att förebygga eller minska de flesta konsekvenser av Parkinson, men det skulle bli enormt tidsödande att vara Parkinson-patient om man skulle hålla alla flanker stången. Jag jobbar fortfarande och räknade ut att jag lägger ungefär en kvartstid på att vara Parkinsonpatient. Skulle jag gå på en massa preventiva besök så skulle det bli ännu mer.

Nu följer jag alla föreskrifter som att borsta ordentligt med eltandborste, använda mellanrumsborstar och en särskild borste för kindtänderna samt munskölj med fluor och jag har inte haft ett hål sedan dess.”   

Text: Fredrik Hedlund, först publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 4/2019.