”Depression syns inte, den känns”

Berättat för Cecilia Odlind, först publicerat i tidskriften Medicinsk Vetenskap nummer 2, 2016.

”Min son Johan var 20 år när han tog sitt liv. Han hade varit deprimerad en tid och just fått medicin, SSRI, som han ätit under en dryg vecka. Självmordstankar kan öka under de första veckorna efter att man börjat äta medicinen men det hade ingen berättat, varken för min son eller mig. Dagen innan verkade han mycket piggare. Han skrev till sin vän: Vi ses imorgon! Jag var så lycklig över att depressionen äntligen verkade ha vänt.

Idag har jag förstått att det är först när en person är runt 25 år gammal som hjärnans konsekvenstänkande är fullt utvecklat. Särskilt unga män och pojkar riskerar att handla impulsivt när de mår dåligt.

När min son dött var stödföreningen SPES en livlina. Där fick jag träffa personer som varit med om samma sak och faktiskt överlevt. I 15 års tid har jag nu själv fungerat som stöd för andra drabbade en gång i veckan. Efterlevande är en tydlig riskgrupp för depression och självmord. Jag vet detta, jag har själv stått på knä framför min dotter och bett henne om tillåtelse att få dö.

Vi människor vill gärna ha en konkret orsak till varför en person mår dåligt. En kärlek som tagit slut, en uppsägning från ett jobb. När det väl ordnat sig förväntar vi oss att nedstämdheten ska försvinna.

Och den som är deprimerad undrar: Hur kan jag må så dåligt nu när allt är bra? Många fortsätter att hålla uppe en fasad, ser välvårdade ut och uppdaterar på sociala medier. Vi måste förstå att depression är en sjukdom som inte syns, men känns. Därför måste vi ta oss tid att lyssna.

Att gråta och bryta ihop är tabu idag. Men jag tror att vi alla skulle må bättre om vi grät mer. Min son dog en dag i maj för 19 år sedan. Varje år när vårljuset kommer tillbaka är det svårt, då gråter jag.”