”Tabut är den stora boven”

Berättat för Cecilia Odlind, först publicerat i tidskriften Medicinsk Vetenskap nummer 2, 2016.

”Jag var 21 år när jag drabbades av depression. Jag sökte hjälp ganska omgående. Efter 10 minuters samtal erbjöds jag antidepressiv medicin. Men min mamma var tablettmissbrukare och jag hade hört och läst mycket negativt om de medicinerna, dessutom visste jag att terapi hade likvärdig effekt mot den typ av depression jag hade. Därför ville jag börja med att pröva terapi. Jag fick svaret att de resurserna inte fanns.

Så småningom fick jag ändå gå i KBT både i grupp och enskilt. Det var mycket bra men hjälpte mig inte hela vägen ur min depression. Efter fem år tog jag till slut SSRI. Perioden efter att jag börjat äta medicinen var jättejobbig men ganska snart blev jag frisk. Sedan dess äter jag antidepressiv medicin.

Jag rekommenderar verkligen deprimerade personer att söka hjälp men är samtidigt rädd för att de ska få samma bemötande som jag fick. Det krävs mycket mod och kraft att söka hjälp, då måste man också få hjälp.

De läkemedel som finns är verkligen inga mirakelmediciner och fungerar tyvärr inte för alla. I framtiden hoppas jag att ökad kunskap om hjärnan kan ge bättre läkemedel och ökad möjlighet att behandla olika typer av depression mer träffsäkert. Men det krävs att det satsas mycket mer på åtgärder mot psykisk ohälsa. För att det ska hända tror jag det är viktigt att tala öppet om dessa frågor. Jag tror att den stora boven är tabut. De som drabbas är tysta och ställer inte samma krav, det gör att man lättare kan strunta i dem. Men rent samhällsekonomiskt är det en dålig affär. Hela 20 procent av befolkningen drabbas av depression under sin livstid men långt ifrån motsvarande andel av sjukvårds- och forskningsbudgeten satsas på detta. Det är verkligen anmärkningsvärt.”