Nyfiken på aggression: När topplocket ryker

This page in English

Angry girl, turqoise background

Varför blir en del argare än andra i samma situation? Och varför går vissa långt över sociala gränser, så att de skadar andra och sig själva? Det saknas enkla svar – men vi har pratat med några av dem som vet mest.

Anfäkta och anamma, bomber och granater!!! Ärkelögnare, blåkullatomtar och apsvansade analfabeter!!! Kapten Haddocks mustiga svordomsharanger har skrivit in sig i seriehistorien, där hans vredesutbrott ställer till en hel del trassel både för honom själv och hans vänner. Samtidigt är det dessa brösttoner som vid flera tillfällen räddar livet på både Kapten Haddock och Tintin, när de får andra att backa i trängda lägen.

Porträtt Christian BrobergOch det är en viktig aspekt av aggression, anser Christian Broberger, forskargruppsledare vid institutionen för neurovetenskap vid Karolinska Institutet.

– Man ska inte tänka på aggression som något enbart problematiskt som inte hör hemma i vårt moderna samhälle. Vi använder oss dagligen av aggression för att nå olika mål. Det är en del av vårt normala beteende, där vi försvarar oss från andra eller värnar något som är viktigt för oss, säger han.

Han ger exempel på en rad små konfrontationer i vardagen – det handlar om allt ifrån att blänga på varandra i trängseln på bussen till att höja tonläget i en mejlväxling för att stå upp för något man tycker är viktigt. Men trots att detta har en självklar del av våra liv saknas en tydlig och allmänt accepterad definition. Om man ändå tvingar fram en minsta gemensamma nämnare verkar de flesta vara överens om att aggression är ett beteende där man är tydligt konfrontativ i syfte att få eller uppnå något man önskar. Ilska är inte en förutsättning för detta, säger Christian Broberger.

– Nej, jag skulle vilja säga att om du kan åstadkomma aggressivt beteende utan att vara ilsken, då har du en fördel eftersom du då inte är emotionell utan kan göra rationella beslut. Om ditt mål är att få makten över en situation eller att få ett jobb, då kan det vara bättre att fokusera på vad din opponent gör och troligen tänker. Jag säger inte att aggression utan ilska är en bättre eller sämre typ av aggression – jag säger bara att den troligen är mer fruktbar om man vill uppnå något.

Christian Broberger har i sin forskning studerat möss enligt en väl etablerad modell, där en mus som bor i en bur plötsligt får besök av en inkräktare. Mössen kommer hålla sams eller börja slåss enligt välkända mönster. Två vuxna hannar kommer med stor sannolikhet att ryka ihop, även det enligt välkända mönster; först nosar de, sedan ställer de sig på bakbenen och därefter angriper de varandras tassar och ryggar. När den ena ger upp har den andra vunnit herravälde i buren.

Christian Broberger och hans forskarkollegor har upptäckt att detta aggressiva beteende går att styra genom att kontrollera specifika nervceller i hjärnan med hjälp av optogenetik, en metod som gör det möjligt att stimulera eller hämma enskilda celler i realtid i ett levande djur. När cellerna hämmades kunde forskarna avstyra en säker förestående attack. De kunde även avbryta en pågående attack – musen som kontrollerades av forskarna tvärbromsade i steget och lommade i stället iväg till ett av burens hörn.

På samma sätt kunde mössen göras aggressiva i situationer där det inte var väntat, som när den inkräktande musen var kastrerad. Möss bedömer varandra till stor del utifrån kemiska signalämnen, feromoner, och en mus som saknar testosteron tolkas inte som ett hot. Men när forskarna stimulerade cellerna framkallades full attack mot den kastrerade musen. Dessa celler, som kallas för PMv-DAT, fungerar alltså som något slags strömbrytare för aggression. Det finns fler celler som kan spela denna roll. Redan 2010 hittade ett amerikanskt forskarlag nervceller i en annan del av hjärnan med samma funktion.

– Dessa och PMv-DAT-cellerna bildar länkar i samma kedja, där vi tror att PMv-DAT-cellerna ligger tidigt i förloppet och rekryterar andra delar av hjärnan för att initiera och organisera en framgångsrik attack. Vi vet däremot ännu inte så mycket om hur PMvDAT-cellerna själva triggas igång, och vilka signaler som styr dem. Genom att kartlägga det hoppas vi förstå mer om det detaljerade neurologiska händelseförloppet kring en aggressiv handling, säger Christian Broberger.

Hans forskning gäller än så länge endast möss. I vilken utsträckning dessa resultat är relevanta för människor är svårt att säga. Det finns en motsvarighet till dessa nervceller även i mänskliga hjärnor, men hur de fungerar där är ännu inte undersökt.

En het fråga inom forskningsfältet är möjligheten att få fram ett läkemedel som skulle kunna hämma oönskad aggression. Det skulle, rent teoretiskt, kunna bygga på att man styr till exempel de nervceller som Christian Broberger studerar – eller att man använder sig av någon annan av de upptäckter inom den framväxande kunskapen om biologin bakom aggression, till exempel upptäckter av olika gener som är relevanta.

En etiskt komplicerad fråga, anser Christian Broberger.

– Det här rör områden i hjärnan som är inblandade i många olika grundläggande beteenden, som aptit och sexdrift. Jag tror det blir knivigt att få fram ettläkemedel som påverkar endast ett beteende utan att ha en mer omfattande effekt. Men låt säga att det går – hur skulle vi använda det? Ett visst aggressivt beteende är en självklar del av våra liv, hur långt skulle det i så fall begränsas? Det här är en fråga som kräver omfattande etisk diskussion, säger han.

Inom den kliniska psykologin finns redan i dag metoder för att begränsa oönskat aggressivt beteende. Enligt den psykologiska synen är behandling motiverad när aggressionen skapar lidande hos den berörda individen eller hos andra. Behandling som finns att tillgå är olika varianter av kognitiv beteendeterapi, KBT, och de har effekt – fast inte för alla.

Svartvitt porträtt av Johan BjurebergVarför KBT fungerar endast för vissa individer är en stor fråga inom terapiforskning. En som vill försöka hitta ett svar är psykologen Johan Bjureberg, som forskar vid Centrum för psykiatriforskning vid Karolinska Institutet. Han ska tillsammans med kollegor erbjuda tre olika upplägg för internetbaserad KBT till personer som sökt hjälp för sina aggressioner. I den ena varianten ska studiedeltagarna få träna på att ompröva sina tankar. Om de till exempel jagar upp sig över vad någon har sagt ska de träna sig på att hitta andra förklaringar till kommentaren – kan personen ha menat något helt annat, som inte var ovänligt eller kränkande? I den andra varianten ska studiedeltagarna träna på att lägga märke till sina känslor och impulser – de ska öva på att känna ilska och vrede välla upp inom dem utan att agera utifrån det och sedan ska de observera vad som händer med känslan om de bara låter den vara. I den tredje varianten ska uppläggen kombineras.

Det fina i upplägget är att forskarna kommer att mäta hur bra studiedeltagarna behärskar de här teknikerna före, under och efter sin behandling. I bästa fall går det i så fall att se om det är viktigt att träna på just det man behärskar sämre för att få resultat – och i så fall vilken behandling som fungerar för vem. Forskarnas förhoppning är också att få se om studiedeltagarna först blir bättre på det som de övar sig i och sedan får en förbättrad aggressionskontroll.

I så fall kan det bli möjligt att etablera ett orsakssamband, som skulle kunna förklara när KBT fungerar – och när det inte gör det.

– Det beror då sannolikt på att behandlingen inte har ökat just den förmåga som behöver stärkas. Om vi får en bättre förståelse för när KBT kan väntas fungera och när det inte väntas göra det, då kan vi få fram en mer matchad KBTbehandling för varje individ, säger Johan Bjureberg.

Han har tidigare forskat på självskadebeteende. De studierna innehöll flera intressanta fynd. Bland annat visade de att personer som skadar sig själva oftare än andra utövar våld mot andra personer.

I en av studierna från hans forskargrupp ingick i princip hela populationen av svenskar födda mellan åren 1982 och 1998, över 1,8 miljoner personer. De följdes från det att de fyllt 15 år under i genomsnitt drygt åtta år, men vissa längre. Via olika databaser, som Socialstyrelsens patientregister och Polisens belastningsregister, undersöktes förekomsten av våldshandlingar i dessa unga personers liv.

Det visade sig att drygt 55 000 individer, eller tre procent av den undersökta populationen, hade skadat sig själva så allvarligt att de behövt sjukhusvård. Dessa individer hade oftare än andra begått så allvarliga våldshandlingar att det lett till fällande domstolsdom. I gruppen var det dock vanligare med till exempel missbrukssjukdom eller antisocial personlighetsstörning, som också innebär en ökad risk för att bli dömd för våldsbrott. Men även när forskarna justerat statistiken med hänsyn till detta var personer med självskadebeteende betydligt oftare dömda för våldsbrott än individer i övriga befolkningen – och betydligt oftare än personer med andra diagnoser, som depression eller ångestsjukdom.

Detta gällde båda könen, men var särskilt tydligt hos kvinnorna. En kvinna med självskadebeteende löpte dubbelt så hög risk att utöva våld mot någon annan jämfört med en kvinna i normalbefolkningen.

– Det här är känsliga siffror som rör en redan stigmatiserad grupp. Det viktiga är att vi måste fråga personer som är aggressiva mot andra om de också skadar sig själva – samtidigt som vi måste fråga dem som skadar sig själva, särskilt kvinnor, om de också skadar andra. Båda beteendena bör behandlas. Vi vet inte vad som orsakar vad när det gäller våldsamt beteende och självskadebeteende, men vi behöver börja fråga om detta, säger Johan Bjureberg.

Det har funnits en allmän bild om att kvinnor tenderar att vända ett våldsamt beteende mot sig själva medan män snarare agerar utåt, mot andra. Detta är delvis en missuppfattning. När det gäller självskadebeteende visar allt fler studier att könsfördelningen är relativt jämn. I till exempel den ovan nämnda studien, där drygt 1,8 miljoner personer ingick, var drygt 56 procent av dem som skadade sig själva kvinnor. Nära 46 procent var alltså män.

Däremot är det framför allt män som står för våldsbrottsligheten, det utåtagerande våldet. Enligt statistik från Kriminalvården var det till 94 procent män som satt i svenska fängelser i oktober 2017, kraftigt överrepresenterade jämfört med kvinnor när det gäller till exempel mord, misshandel och våldtäkt.

Det finns inga enkla svar till varför det är så. Det berättar rättspsykiatern Henning Værøy, som forskar vid Akershus universitetssjukhus i Norge – och han bör veta, efter att i över 20 år ha arbetat inom de norska rättsvårdande myndigheterna.

Porträtt Henning Værøy– Manligt könshormon, alltså testosteron, brukar pekas ut i sammanhanget, men forskningen är inte konklusiv kring betydelsen. Jag vill lyfta fram den traditionella mansrollen som betydelsefull när det handlar om manligt våldsutövande, säger Henning Værøy.

I somras publicerade han tillsammans med kollegor från bland annat Karolinska Institutet en uppmärksammad studie där möss fått injektioner med antikroppar hämtade ur blodet från dömda våldsbrottslingar. Mössen fick sedan vara med i samma etablerade aggressionstest som beskrivits ovan, där en inkräktande mus placeras i en bur där en annan mus redan bor.

Möss som injicerats med våldsverkares antikroppar gick snabbare till attack mot den inkräktande musen än andra möss.

De antikroppar som injicerades binder till adenokortikotropt hormon, ACTH, ett hypofyshormon som stimulerar binjurarna att utsöndra stresshormonet kortisol. Av de 16 våldsbrottslingar som lämnat blodprov till studien var elva dömda för mord.

 Deras antikroppar hade en starkare bindningsförmåga till ACTH, vilket stimulerade en ökad utsöndring av stresshormonet. På det följer ett kraftigare kroppsligt svar på stress, där det normala är bland annat ökad puls, ökat blodtryck – allt som ingår i en beredskap för att kunna agera blixtsnabbt. Allt detta sänker samtidigt möjligheten till impulskontroll och ökar risken för oöverlagda handlingar, enligt forskarnas förklaringsmodell.

– Det kommer allt fler studier som betonar betydelsen av stresshormoner vid våldshandlingar. Jag skulle vilja säga att våld är en stressreaktion. Personer med de här antikropparna har ett annat svar på stress än vad andra har. Men även personer i normalbefolkningen har de här antikropparna, utan att döda andra. Så den viktiga frågan är: varför drivs vissa personer till att döda när andra inte gör det? säger Henning Værøy.

Han har inget enkelt svar på den frågan heller, utan stannar vid att det sannolikt beror på en olycklig kombination av gener, miljöfaktorer och sociala förhållanden, allt i ett pussel som ännu inte är lagt.

Den aktuella antikroppen vill han se som ett steg på vägen mot en biologisk markör för aggressivitet. En sådan markör skulle eventuellt på sikt kunna ge möjlighet att ringa in våldsbenägna personer, alternativt vara del i en behandling mot aggression.

Men egentligen vill Henning Værøy satsa resurser betydligt tidigare.

– Det är viktigare att försöka hitta förebyggande åtgärder än behandlingar, för en behandling behövs först när det de facto är försent. Jag skulle vilja lyfta upp föräldra-barnkonstellationen. Vi behöver samhällen som förenklar och stärker den rollen. Det är att arbeta våldsförebyggande, säger han.

3 spridda fakta om aggressivitet:

  • När blodsockernivåerna går ned ökar stresspåslaget i kroppen. Det är därför man lätt blir vresig när man är hungrig, ”hangry”. 
  • Aggressivitet kan vara symtom vid en rad sjukdomar, som bipolär sjukdom, Huntingtons sjukdom och demenssjukdom, för att nämna några. I en svensk studie uppvisade drygt var person med demens aggressivitet under sin sjukdomsperiod. Det var vanligast hos personer med Alzheimers sjukdom, men personer med frontotemporal demens var oftare fysiskt aggressiva och uppvisade grövre våld. 
  • Koleriker riskerar sin hälsa med sitt temperament. Väldigt arga personer löper ökad risk för förhöjt blodtryck och hjärt-kärlsjukdom. Källa: Bertil Fredholm

Text: Annika Lund, först publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 4 2018 

Länkar

Neurovetenskap