Skip to main content

”Hade behövt mer stöd som anhörig”

Namn: Lillemor Kenne
Ålder: 54 år
Vad: Anhörig, vars man har gått bort i lungcancer.

Lillemor Kenne, foto: Rebecka Uhlin”När min man fick diagnosen lungcancer i februari 2016 rämnade allt. Jag kände mig ensam och utsatt, men försökte ändå vara stark och inge hopp inför mannen och barnen. Vännerna sa att de fanns där för oss, men visste inte riktigt hur de skulle bete sig. Vi levde som i en bubbla och blev ganska isolerade i familjen.

Jag hade velat bli erbjuden anhörigstöd redan från början av min mans sjukdom. Det skulle kunna ha räckt med en lapp i handen från sjukhuset med vägledning om vart man kan vända sig. Nu fick jag söka på nätet på egen hand och på så vis hittade jag bland annat lungcancerföreningen, som kommit att bli ett viktigt stöd.

Jag var precis klar med en utbildning när cancerbehandlingen startade och bestämde mig för att ta ledigt för att vara tillsammans med min man. Han svarade först bra på cellgifter och strålning och mådde helt okej under våren. I början av sommaren snickrade han på en altan. Men i juli började han må dåligt igen, sedan gick det utför och i september gick han bort.

Min doktor sa att jag kunde vara sjukskriven i tre veckor efter hans död, men det räckte inte för mig. Att sörja är ett otroligt tungt och krävande jobb och måste få ta sin tid. Det gick så fort allting. Fortfarande kan jag tänka att han kommer nog snart. För mig blev det även tufft ekonomiskt så jag sålde landstället och bytte boende hemma. Jag går hos psykolog och pratar om det som hänt och på rehab för att orka ta mig tillbaka till arbetslivet igen.”

Berättat för: Maja Lundbäck, först publicerat i Medicinsk Vetenskap nr 1/218.