Så vaknade KAW:s nyfikenhet på KI

Hittills hade samtliga KI-forskare, bland annat Herbert Olivecrona, hjärnkirurg och professor i neurokirurgi, fått avslag på sina ansökningar. Men finlandssvenske Ragnar Granit, skulle tack vare Gustaf Bernhard, en av de yngre neurofysiologerna vid KI, ändra på det.

Ragnar Granit hade egentligen en professur i Helsingfors samt en ansenlig summa beviljade forskningsmedel från Rockefeller Foundation. Men när det finska vinterkriget kom emellan 1939, såg det plötsligt inte så ljust ut för honom längre. Ragnar Granit blev inkallad som fältläkare. Men hans längtan efter en seriös forskarkarriär gjorde att han sökte sig utomlands.

– Ragnar Granit var knappt 40 år och livrädd där han stod i en port vid katedralen i Helsingfors. Han såg inte bara hur de sovjetiska planen flög in och bombade sönder riksdagen och universitetsbiblioteket, utan också hur hans framtid som forskare försvann, berättar Olof Ljungström, medicinhistoriker vid KI.

– Han skulle aldrig ha hamnat på Karolinska Institutet om det inte vore för kriget, säger Olof Ljungström.

Men innan han kom till Sverige var det mycket nära att han i stället hamnade i USA. Tack vare sin färska erfarenhet från det nya brittiska forskningsfältet neurofysiologi, tog det inte lång tid innan han blev erbjuden en tjänst som oftalmologiprofessor vid Harvard Medical School i Boston.

– Men då inträffade det märkliga att Karolinska Institutet ”snodde” Ragnar Granit rakt framför näsan på Harvard! förklarar Olof Ljungström.

Även vid KI hade man nämligen förstått att Ragnar Granit letade efter någonstans att ta vägen. Carl Gustaf Bernhard, som var doktorand i neurofysiologi, var den som väckte idén att locka över honom till KI. I lärarkollegiet visste man att den svenska staten, på grund av krigsundantag, inte hade råd att lägga några slantar på den lovande forskaren så länge andra världskriget rasade i Europa. I stället vände man sig till KAW i hopp om ekonomiskt stöd den vägen. KAW, som visste att Rockefeller Foundation trodde starkt på Ragnar Granit, gick med på att bidra ekonomiskt, men bara om Rockefeller Foundation också lovade att fortsätta med sitt stöd.

– Att Granit kunde bedriva forskning under hela andra världskriget möjliggjordes helt av KAW:s anslag, som var dess första satsning på KI och på medicinsk forskning, säger Olof Ljungström.

Under många år gick anslagen från KAW till KI främst till Bengt Samuelsson, Sune Bergströms doktorand, som fick ett nobelpris 1982, samt Georg Klein, professor i tumörbiologi. 1959 ville KAW göra en strategisk satsning och gav Sune Bergström, professor i kemi och senare nobelpristagare, i uppdrag att ta fram en ny byggnad där stiftelsens beviljade medel kunde komma till bäst nytta. Huset fick namnet Wallenbergstiftelsens jubileumslaboratorium 1960, en rörlig institution som skulle öppna upp möjligheter för yngre forskare att göra karriär. Men när bygget stod klart hade Sune Bergström lyckats få in som villkor att det var han som skulle avgöra vem som fick flytta in.

– Men 1986 ville stiftelsen ta ett nytt strategiskt beslut, de ville bredda sig och se till att fler forskare skulle få tillgång till forskningsmedel, säger Daniel Normark.

Kommande år gick stora summor till Göran Holm, numera professor emeritus i medicin, Lars A. Carlsson, professor i medicin, och Jan Lindsten, professor i medicinsk genetik, i form av varsitt forskningsprogram.