Den smutsiga sanningen om dammet
Lite damm har ingen dött av, säger vissa. Jo, damm är livsfarligt säger andra. I själva verket kan inte allt damm dras över en kam. Här är din guide till smutsen på jorden – och på månen.
Text: Ola Danielsson, först publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 2 2016
När Neil Armstrong och de andra astronauterna promenerade på månen på 60- och 70-talet puffade små moln av måndamm upp runt varje fotsteg. När de tog en tur med månbilen yrde det ordentligt. Så mycket att de fick stanna och bygga ett improviserat stänkskydd med material från månlandaren.
Åter i rymdkapseln tog de av sig den smutsiga rymddräkten som efter vilken dag på jobbet som helst. På bilder inifrån rymdkapseln liknar astronauten Eugene Cernan en lycklig gruvarbetare, täckt av damm och med ett stort leende på läpparna.
Men utomjordiskt damm är inte som annat damm. Astronauterna noterade att det luktade märkligt skarpt, ungefär som bränt krut. Och det fastnade överallt. Astronauten Jack Schmitt var den första att drabbas av en mystisk rymdsnuva.
Det var rätt galet som de betedde sig, att de inte förvarade rymddräkterna separat. Idag betraktar vi måndamm som mycket farligt, berättar Lars Karlsson, forskare vid institutionen för fysiologi och farmakologi på Karolinska Institutet.
Dammet har beskrivits som fint som mjöl, men strävt som sandpapper. Det tros ha uppstått genom miljontals års bombardemang av mikrometeoriter som delvis omvandlat det översta stenlagret till glas. Ytterligare meteoriter har sedan krossat detta glas till allt finare bitar.
Lars Karlsson, som forskar om människans fysiologi i rymden, berättar att måndamm är ett allvarligt hinder för framtida månresor. Han har tillsammans med ett internationellt forskarlag analyserat hur måndamm kan tänkas påverka människokroppen. Enligt forskarnas hypoteser har måndamm så gott som alla de dåliga egenskaper som damm kan ha.
– För det första består det av sylvassa partiklar som skär in i vävnaden. För det andra är det bestrålat med kosmisk strålning vilket vi tror gör det elektriskt laddat och hyperreaktivt – det gör att det fastnar överallt och reagerar kemiskt med allt det kommer i kontakt med. För det tredje innehåller det mycket små partiklar som kan tränga igenom barriärer, som människans hud och lungvävnad, säger Lars Karlsson.
I kombination med låg eller obefintlig tyngdkraft, som gör att det damm som rörs upp inte faller ner igen blir det riktigt besvärligt.
Finns det något som liknar måndamm på jorden?
– Nej, inte ens det måndamm som förts till jorden liknar längre måndamm. När det reagerar med jordens atmosfär ändrar det egenskaper. Trots att man försökt bevara det i lufttäta behållare så har man inte lyckats. Det närmaste måndamm man kommer på jorden är nybildat stoft från vulkaner, säger Lars Karlsson.
Han är en av få forskare som har möjlighet att få tillgång till måndamm. Tillsammans med kollegan Dag Linnarsson försöker han nu få fram pengar för att återställa det till sitt ursprungliga tillstånd och att studera det närmare. Det finns nämligen ett intresse från NASA och andra rymdfinansiärer att lära sig mer om måndammets egenskaper och hälsoeffekter. För en sak är klar – om människan ska återvända till månen måste dammfrågan lösas.
På jorden gör den blåsiga atmosfären och regnet att vassa dammpartiklar blir avrundade, och nederbörd och gravitation att dammet med tiden hamnar på marken. Dammet är inte heller elektriskt laddat och luftens syre gör det inte lika kemiskt aggressivt som det är på månen. Men även här exponeras vissa yrkesgrupper för kemiskt reaktivt damm, till exempel kiselhaltigt damm i stenindustrin.
Och för att besöka något som liknar ett månlandskap behövs inga rymdresor. Det räcker med en promenad till Torsplan i Stockholm där en av Europas största byggarbetsplatser finns. Bygget av nya Karolinska Universitetssjukhuset och dess nya angränsande kvarter ser bitvis ut som ett bombnedslag. Vilket det också är – luften luktar skarpt av bränt krut efter den senaste sprängningen.
Upp ur röran tornar ett nybyggt hus där yrkeshygienikern Pernilla Wiebert har sitt kontor på tionde våningen. Hon arbetar på Centrum för arbets- och miljömedicin vid Stockholms läns landsting med att hjälpa patienter som har drabbats av arbetsrelaterade hälsoproblem, samt forskar om damm och hälsoproblem i arbetslivet på Institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet.
Lokalerna är tysta, ljusa och fräscha. Patienterna, som i vissa fall har utvecklat en känslighet mot damm och starka lukter, tas emot på trästolar som är lätta att hålla rena.
– Vi har en väldigt bra städare här, säger Pernilla Wiebert. Hon förklarar att en del av patienterna har exponerats för kvartsdamm, som fortfarande är ett viktigt arbetsmiljöproblem inom byggindustrin.
Liksom måndamm består kvartsdamm av hårda partiklar av kiseldioxid som kroppen inte kan bryta ned. Partiklarna kapslas istället in i ärrvävnad i lungblåsorna vilket på sikt kan leda till stelnade lungor och den obotliga sjukdomen silikos, även känd som stendammslunga.
– Silikos är i förlängningen en dödlig sjukdom, så det är allvarligt, förklarar Pernilla Wiebert.
Kvartsdamm ökar även risken för lungsjukdomen KOL, som är vanligare bland byggnadsarbetare än hos andra. Att det även är cancerframkallande är känt från bland annat studier på Gustavsbergs porslinsfabrik där halterna av kvartsdamm låg på tio gånger över gränsvärdet under 1970- och 80-talen. När Pernilla Wiebert och hennes forskarkollegor undersökte cancerförekomsten hos den tidigare personalen visade det sig att fler än vanligt hade drabbats av lungcancer, men även cancer i urinorganen. Kvarts finns i berggrunden och jorden i Sverige och ingår i produkter som betong, keramik och glas. Problemet med kvartsdamm är störst inom byggbranschen och gruv- och stenindustrin, men finns även inom bland annat jordbruk och vid renhållningsarbete som sandsopning.
Häromdagen besökte hon bygget på andra sidan gatan, och blev ”riktigt imponerad” av deras arbetsmiljöarbete. Men generellt sett är hon inte alls nöjd.
– Dammexponeringen har minskat sedan problemet först uppmärksammades, men nu ser vi att problemet ökar igen. De personer som var engagerade byts efterhand ut, och det är så mycket lättare att fokusera på risken för olyckor. Dammet är lurigare eftersom det påverkar på lång sikt, säger hon.
För att skydda sig krävs bra städrutiner och användning av andningsmask – och skägg måste bort.
– En andningsmask måste sluta tätt och fungerar dåligt man har skägg eller skäggstubb. Det finns bra sätt att skydda sig, men det slarvas mycket med sådana viktiga detaljer. Hade man bara använt den kunskap som finns så hade vi inte haft något problem, säger Pernilla Wiebert.
Damm är också lurigt eftersom den farligaste sorten varken syns eller luktar. Större partiklar kan visserligen förvärra astma och ge allergi, om det innehåller allergiframkallande ämnen.Men luftvägarnas flimmerhår kan snabbt transportera dem till svalget där de sväljs ned, och de märks tydligt som en irritation i näsa och svalg. Små partiklar, som finns i bland annat kvartsdamm, når ända ner i lungans kapillärer och lungblåsor där de blir kvar under en längre tid, eller kapslas in för alltid.
Det är oklart i vilken utsträckning små partiklar tar sig ännu längre, förbi lungorna, och var de i så fall till sist hamnar. För att besvara den frågan använde Pernilla Wiebert i sitt avhandlingsarbete en apparat som generar ett moln av kolpartiklar, var och en märkt med en radioaktiv isotop som gör den spårbar. Det radioaktiva kolmolnet andades sedan in av försökspersoner.
– Jag trodde att en del partiklar kanske skulle komma ut i blodomloppet. Men det visade sig att nästan alla partiklar, även de allra minsta, stannade kvar i lungorna, säger hon.
Så var det med just det kolmolnet. Men andra forskare har funnit inandade nanopartiklar i organ som levern, njurarna och hjärnan. Även om partiklar vanligen stannar i lungan betyder inte det att de är ofarliga för kroppen i övrigt. En inflammation i lungan kan nämligen leda till inflammation i hjärtkärlsystemet och hjärtinfarkt, något som är vanligare inom yrken med hög exponering för partiklar. Särskilt hög är risken inom yrken med hög exponering av små partiklar från förbränning, som motoravgaser.
Pernilla Wiebert arbetar just nu med ett forskningsprojekt som jämför förekomsten av hjärtinfarkt i olika yrken med data om partikelexponering – målet är att nå ny kunskap om vilka typer av partiklar som är farligast.
Damm med biologiskt ursprung kan innehålla bland annat djurproteiner, bakterier och mögelsporer och kan i höga halter ge infl uensaliknande symtom, så kallat ODTS (Organic Dust Toxic Syndrome). Långvarig inandning kan ge inflammatoriska förändringar i lungan som forskarna kallar allergisk alveoit, men som inom olika yrken kan gå under namn som tröskdammlunga, lantbrukarlunga, fågelskötarlunga och fliseldarsjuka.
Särskilt elakt är det damm som bildas i svinstior. Svinskötare har förhöjd risk att drabbas av ODTS, men även lungsjukdomarna kronisk bronkit och KOL som normalt drabbar främst rökare. Lena Palmberg, forskare vid Institutet för miljömedicin, har visat att svinskötare har ett nedsatt medfött immunförsvar och en kronisk inflammation i luftvägarna. Även försökspersoner som tillfälligt provar på arbetet får snabbt kraftigt förhöjda nivåer av vita blodkroppar och tecken på luftvägsinflammation. Forskningen tyder på att det är bakterier eller bakteriekomponenter från grisarnas avföring som påverkar lungorna negativt hos svinskötare.
Även den som inte har ett dammigt yrke exponeras oundvikligen för damm i hemmet eller i utomhusmiljön. Vanligt hushållsdamm består till stor del av relativt harmlösa fragment av död hud och fibrer från textilier. Men om dammet innehåller hormonstörande ämnen eller andra kemikalier från omgivningen finns en farhåga att allvarliga hälsoffeker skulle kunna uppstå på lång sikt.
Detta undersöks just nu i flera studier vid Karolinska Institutet, bland annat i projekt där damm analyseras i förskolor. De bekräftade hälsoeffekterna är desto större när det gäller dammet utomhus. Men till skillnad från dammiga yrken, där några få individer har märkbart förhöjd risk att bli sjuka, ger dammiga städer ganska små ökningar av olika hälsorisker, men för ett stort antal individer.
– För en enskild individ är inte riskökningen särskilt stor. Men sett till hela befolkningen orsakar partiklar i luften många förtida dödsfall varje år, säger
På våren dammar det särskilt mycket i städerna, då gatorna torkar upp och de partiklar som lagrats på fuktiga vägbanor under vintern rörs upp i luften. Små partiklar från förbränning anses allmänt ha de allvarligaste hälsoeffekterna. Men på senare tid har uppfattningen att grövre partiklar, som till exempel uppstår när dubbdäck sliter på vägbanan, på sin höjd skulle vara irriterande, omvärderats.
– Vi vet nu, bland annat från studier av miljöer där sand från Sahara ofta blåser in, att även större partiklar bidrar till en ökad dödlighet, säger Tom Bellander
Generellt sett är det enligt Tom Bellander mycket svårt att avgöra vad som gör en viss partikel farlig och att mäta exakt vilka partiklar som ansvarar för de negativa hälsoeffekterna. De riktlinjer som används för att reglera partikelhalter i luften fokuserar på partiklarnas storlek. Världshälsoorganisationens riktlinjer säger till exempel att luften långsiktigt inte bör innehålla mer än 10 mikrogram per kubikmeter av partiklar som är upp till 2,5 mikrometer stora. Det finns även lagstadgade normer för sådana och något större partiklar. Men Tom Bellander anser att en stor brist med riktlinjerna är att de inte tar större hänsyn till partiklarnas form, ursprung och kemiska egenskaper. Kunskapsläget är helt enkelt inte tillräckligt för det.
På politisk nivå anser Tom Bellander att det finns massor att göra för att minska partikelhalterna i luften. Målet bör vara att minska utsläppen och flytta dem från miljöer där människor bor. Som individ är det inte mycket man kan göra förutom att bosätta sig på en så ren plats som möjligt.
– Om du bor i Peking, Delhi eller Mexiko city tycker jag detta är mycket relevant att tänka på. I Sverige är det nog mer en faktor bland andra att tänka på när man planerar att flytta, såvida man inte har en särskild känslighet som gör att man får besvär.
Men rådet att flytta kan förstås inte följas av alla.
– Utsläppen finns där människorna finns. Så om alla skulle flytta utanför innerstaden dröjer det inte länge innan en stor del av luftföroreningarna flyttar efter.
Fakta: Därför kan damm vara farligt
Damm kan bestå av nästan vad som helst och vara harmlöst eller livsfarligt. Här är några egenskaper hos dammpartiklar som styr hälsoeffekterna.
Storleken – Små partiklar, till exempel avgaspartiklar, svävar längre i luften, andas lättare in och når djupare ner i lungorna.
Formen – Partiklar med stor yta, som måndamm, har större risk att reagera med kroppens celler och vävnader.
Reaktiviteten – Partikelns yta kan vara kemiskt reaktiv eller stabil. Detta avgör vilka reaktioner som kan äga rum när den kommer i kontakt med människokroppen.
Livslängden – Vissa partiklar kan brytas ner av kroppen, andra inte. Exempelvis kvartsdamm stannar kvar i kroppen, vilket ökar risken för vissa hälsoeffekter.
Fakta: Här finns dammpartiklarna
Damm kan bestå av till exempel pollen, bakterier, rök, aska, saltkristaller från havet och små bitar av smuts eller sten.
I mitten av regndroppar fi nns ofta ett dammkorn. Molndroppar bildas nämligen runt mycket små dammkorn eller partiklar i atmosfären, så kallade aerosoler.
Ju mer damm luften innehåller, desto vackrare blir solnedgången. Det beror på att partiklar hjälper till att sprida blått ljus och släpper igenom mer av röda färger.
Saharaöknen är den största källan till damm i världen. Varje år blåser 180 miljoner ton därifrån ut över Atlanten. En del når Sydamerika där det hjälper till att göda Amazonas regnskog.