Grundandet och dess kontext – KI:s historia

Även om det vid den här tiden inte fanns något universitet i huvudstaden som kunde utfärda medicinska examina kom det i praktiken att etableras något som kan liknas vid en medicinsk fakultet. Utbildningar i anatomi och kirurgi översågs av Collegium Medicum respektive kirurgsociteten, och från 1749 till 1761 besattes professurer i anatomi, obstetrik, kirurgi och naturalhistoria knutna till Collegium Medicum. 

1752 öppnade dessutom Serafimerlasarettet på Kungsholmen. Till dess förste överkirurg utnämndes Olof af Acrel (1717–1806), mannen som kallats svensk kirurgis fader. Som de flesta andra kirurger hade han fått merparten av sin utbildning i utlandet, och han hade slipat sina praktiska färdigheter som regementsfältskär på den franska sidan i det österrikiska tronföljdskriget 1740–48. Hans avhandling om sår från 1745 har kallats den svenska kirurgins första vetenskapliga verk. 

Acrels strävan efter att reformera kirurgin och ge den en starkare förankring i tidens vetenskap är en viktig omständighet kring Kis senare grundande, och hans ställning i Stockholms medicin och politik var stark. Hans installationstal vid kungliga vetenskapsakademien, publicerat 1746, bar titeln ”Om inrättandet av sjukhus etc osv”. I talet gjorde han klart att ett välfungerande lasarett, utöver att tillhandahålla behandling och vård av sjuka, skulle vara en plats för medicinsk undervisning: 

”Läkare kan skaffa sig erfarenhet vid sjuksängen och göra sina iakttagelser vid sjukdomens utbrott … eller genom obduktion av kroppen då den lett till döden.”

Detta blev vad som skedde vid Serafimerlasarettet, om än inte i den omfattning som hade behövts. Redan 1754, bara två år efter grundandet, blev det obligatoriskt för alla tjänstgörande provinsialläkare och regementsfältskärer att, utöver genomförda medicinstudier vid något av universiteten, ha tjänstgjort vid Serafimerlasarettet.