Skip to main content

”Transplantation bara vid komplicerad diabetes”

Torbjörn Lundgren är överläkare vid transplantationskirurgiska kliniken vid Karolinska universitetssjukhuset och anknuten till institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik vid Karolinska Institutet. Där transplanteras både hela bukspottkörtlar och insulinproducerande celler från cellöar, Langerhanska öar, till patienter med diabetes.

Torbjörn LundgrenHur många transplantationer görs det i Sverige per år och på vem?
– Totalt görs det cirka 30 transplantationer av bukspottkörtlar och lika många transplantationer av cellöar varje år i Sverige. Båda metoderna är nischbehandlingar för den grupp som har omfattande problem med sin typ 1-diabetes.

Hur går det till?
– De allra flesta transplantationer av bukspottkörtlar görs i samband med en njurtransplantation. Det handlar om patienter som har fått njurarna utslagna av sin diabetes och då passar man på att sätta in en bukspottkörtel från samma donator. Då behövs ingen extra immunhämning. Transplantation av cellöar, där man endast transplanterar de delar av bukspottkörteln som producerar insulin, är betydligt enklare eftersom man kan spruta in dem i kärl som går till levern och så fastnar de där och producerar insulin. Men effektiviteten är betydligt lägre med denna metod än när man transplanterar hela bukspottkörteln vilket gör att ö-cellstransplantation bara är bra om man har ett måttligt stort behov av insulinersättande vävnad, men stora problem med lågt blodsocker. Även transplantation av ö-celler kräver immunhämning.

Hur ser framtiden ut för transplantation inom diabetes-området?
– Begränsningen i dag är tillgången på organ och celler. Det pågår arbete att försöka odla fram celler och i bästa fall skulle det kunna gå att få fram celler som inte kräver immunhämning. Då skulle ö-cellstransplantation kunna bli en större behandling. Ett annat sätt att slippa immunhämning skulle kunna vara att lägga cellerna i en kammare som håller immunförsvaret ute, men som släpper in näringsämnen och släpper ut insulin. Försök med sådana lösningar pågår.

Så funkar det – mat, blodsocker och insulin

Kroppen behöver en någorlunda jämn nivå av blodsocker (glukos) som fungerar som bränsle för bland annat musklerna. Både för högt och för lågt kan vara obehagligt, och till och med farligt. Om blodsockret blir för lågt hos en frisk individ, vilket kan ske efter intensiv träning eller fasta, producerar bukspottkörtelns alfa-celler glukagon, ett hormon som påverkar levern att frisätta glukos.

Efter en måltid stiger i stället blodsockret och bukspottkörtelns beta-celler svarar då genast med att frisätta hormonet insulin som sänker blodsockret genom att påverka levern att ta upp glukos och lagra det.

Vid diabetes är detta system stört så att blodsockret är för högt. Olika typer av störningar ger olika typer av diabetes.

Behandlingen av diabetes syftar till att åstadkomma en så normal blodsockerreglering som möjligt. För höga blodsockernivåer under lång tid leder nämligen till följdsjukdomar som ögonskador, njursvikt, nervskador och fotsår. Därför vill man sänka blodsockret med kost, motion och läkemedelsbehandling. För lågt blodsocker är en bieffekt, framför allt av insulinbehandling, som kan leda till obehag (så kallad insulinkänning) eller i värsta fall insulinkoma, som kan skada hjärnan.

Källor: Wikipedia, Diabetesförbundet

Text: Fredrik Hedlund, först publicerat i Medicinsk Vetenskap nr 2/2018.