”Jag är varken präktig, modig eller tuff”

”För flera år sedan, när jag satt och läste på Facebook, såg jag en text om en kvinna som väntade på en njure. Hon gick i dialys och kunde inte resa eller göra roliga saker med sina barn. Texten bet sig fast i mig. Jag tänkte på allt roligt jag har gjort med mina fem barn och ville hjälpa henne. Jag skickade spontant ett meddelande till henne via Facebook, där jag frågade om hon ville ha min ena njure. Det blev starten på min donationsprocess. Hon fick till slut en njure av någon annan, men jag hade bestämt mig för att bli anonym donator.

Utredningen gjordes vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag blev grundligt undersökt, både psykologiskt och medicinskt. Jag blev beskriven som mycket frisk och godkändes som donator. Själva urtagsoperationen var inte jobbig alls. Jag skrevs in dagen före och fick bo på ett patienthotell. På operationsdagen gick jag till fots till sjukhuset i gryningen, ingreppet tog kanske tre timmar. Efter två eller tre dagar på sjukhus fick jag åka hem. Jag var sjukskriven i fyra veckor. Det gjorde faktiskt inte ont.

Jag har förstått att transplantationen av njuren gick bra. Det vore roligt att få veta mer, men jag förstår varför man inte får det: mottagaren ska inte känna någon tacksamhetsskuld gentemot mig. Och det behövs inte heller, jag hade redan gjort slut med den där njuren, jag hade bestämt mig för att ge bort den.

Nu går jag på årliga kontroller och får min hälsa och njurfunktion övervakad. Det är en bra sak. Ska jag leta efter något som inte fungerade så var det kontakterna med Försäkringskassan. De krånglade. Jag hade flera arbetsgivare och det blev kortslutning i deras system.

Jag hoppas att min historia kan inspirera någon annan. Jag är varken präktig eller modig eller tuff – man kan vara en vanlig person och skänka sin njure helt anonymt.”

Berättat för: Annika Lund, först publicerat i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 2/2020.