Så minns vi våra liv
Minns du och din bror olika om vem som egentligen välte granen den där julen när katten sprang bort och gröten brändes vid? Ni kanske minns fel båda två. Det menar forskarna som vet hur vi minns våra liv.
Text: Annika Lund, Först publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 3/2018.
Nyfiken på minnet. En av hjärnforskningens mest välkända patienter är en man som i litteraturen kallas för Patient HM. Han led av epilepsi som till slut gav ett tiotal anfall om dagen. Läkarna förstod varifrån sjukdomen utgick och i ett försök att stävja anfallen opererade en neurokirurg bort stora delar av hippocampus och angränsande områden från hjärnans båda sidor. När HM vaknade upp från operationen hade han visserligen färre epileptiska anfall - men samtidigt var hans minnesförmåga kraftigt skadad. Stora delar av åren närmast före operationen var försvunna för honom.
Den största förlusten var dock att han inte längre kunde skapa nya bestående minnen av händelser som skedde efter operationen. Däremot kom HM ihåg nära och kära, sitt namn och han kände igen sig själv i spegeln. Han kom också ihåg kunskaper som förvärvats tidigare i livet. Men om han träffade en ny person som tillfälligt lämnade rummet mindes han inte det tidigare mötet, även om det skett endast några minuter tidigare. När hans mor gick bort kunde han inte komma ihåg det, så varje gång saken kom på tal blev han lika ledsen. Han kunde heller inte lära sig känna igen sitt åldrade utseende och blev förskräckt över sin spegelbild. Samtidigt var minnen från barndomen fortsatt välbevarade.
HM var villigt inställd till att delta i olika studier och det gav forskarna möjlighet att förstå grundläggande saker om vårt minne. Han fick bland annat rita en figur genom att titta i en spegel, inte på pappret. Övningen upprepades många gånger och vid varje tillfälle fick HM frågan om han ritat figuren tidigare. Då nekade han alltid. Samtidigt lärde han sig att teckna figuren allt mer felfritt. Forskarna drog slutsatsen att förmågan att minnas händelser lagras någon annanstans i hjärnan än förmågan att lära sig motoriska färdigheter.
Lagras i hippocampus
De slöt sig också till att nya minnen av händelser lagras i hippocampus medan äldre minnen lagras någon annanstans. Slutsatserna är hållbara även enligt modern minnesforskning, se faktaruta. Det som vi i vardagligt tal kallar för ”minnen” är vanligen händelser som går att återberätta. De kallas för episodiska minnen och lagras först i just hippocampus. Efter en tid glöms händelsen bort – eller så överförs minnet till hjärnbarken, det veckade gråfärgade skikt som utgör hjärnans yttersta skikt.
Men det är mer komplicerat än vad det kanske låter. Var i hjärnan våra minnen egentligen finns är fortfarande ”en av minnesforskningens stora gåtor”, säger Lars Olson, professor vid institutionen för neurovetenskap. Det är inte så att vissa nervceller rymmer vissa minnen, medan andra nervceller rymmer andra. I stället lagras våra långtidsminnen utspridda på många platser i hjärnbarken, säger Lars Olson:
– Tänk dig att man avbildar något i form av ett hologram på en glasbit som man sedan slår sönder. Det sägs att man då ser en nästan komplett bild, fast med sämre upplösning, i varje enskild skärva.
Ungefär så verkar minnen lagras in i hjärnbarken. Enligt vissa uppskattningar sägs hjärnan bestå av nära 100 miljarder nervceller och de flesta sitter tätt packade i hjärnbarken. Det kan jämföras med antalet stjärnor i en normalstor galax, som också sägs vara 100 miljarder. Varje nervcell har kontakt med cirka 10 000 andra nervceller via synapser, kontaktytor för kommunikation mellan cellerna. I detta ofattbart stora nätverk är våra långtidsminnen lagrade, säkerhetskopierade ofantligt många gånger.
– Om man tar bort små delar av hjärnbarken på en person försvinner nästan inga minnen. Informationen finns på så många platser att den inte går förlorad, säger Lars Olson.
Obegripligt stor minneskapacitet
En del personer föds med en obegripligt stor minneskapacitet. En sådan person är Kim Peek, som var förebild till huvudpersonen i filmen Rain Man. Han kunde läsa oerhört snabbt och memorera innehållet i böcker ordagrant. Vid sin död kunde han återge tusentals böcker och mängder av detaljerade fakta om stadskartor, militärhistoria och musik – och massor av annat.
– Han var som en levande sökmotor. Ofantliga mängder information fanns inlagrad i hans hjärna. Det fanns ingen bortre gräns för vad som gick att lagra in, säger Lars Olson. Han anser att personer som Kim Peek, som kallas högpresterande savanter, är högintressanta för den som vill förstå hur minnet fungerar. Har dessa personer mer av samma vara som människor med normal minnesfunktion har eller fungerar deras minne på något annat sätt? Eller har även normala människor egentligen samma minneskapacitet, fast något håller inlagringen tillbaka?
– Ja, visst är det spännande att tänka sig det? Vi vet helt enkelt inte. Det vi vet är att många så kallade savanter har någon form av hjärnskada, men det gäller inte alla. Det är svårt att dra slutsatser om de här specialförmågorna, för personer med sådan här extrem minneskapacitet är så ovanliga. Det finns högst en handfull kända på hela planeten, säger Lars Olson.
Men, hos oss med normal minneskapacitet, där endast vissa händelser och fakta biter sig fast – vad styr urvalet? Vad är det som avgör om något anses minnesvärt eller inte? Enligt Lars Olson spelar den känslomässiga laddningen i en händelse stor roll för om den kommer lagras in eller inte. Om vi har blivit väldigt rädda, glada eller arga över något är det troligare att minnet konsolideras, alltså kodas djupare i hjärnbarken via fler synapskopplingar. I övrigt är det en del av gåtan kring vårt minne; det är oklart hur urvalet styrs, hur vi väljer ut det som behålls för framtiden.
Men varje gång vi plockar fram ett minne och tänker på det lagras det in igen, ännu djupare, ännu lättare att plocka fram på nytt. Den processen kallas rekonsolidering. Att vi ständigt lagrar våra minnen på nytt gör dem sköra och opålitliga.
När vi tänker tillbaka på en händelse är det troligt att vi putsar vår berättelse, fyller i sådant vi inte riktigt kommer ihåg eller låter historien färgas av associationer vi gör vid tillbakablicken. Det är sedan den friserade bilden vi lagrar. Det är därför både du och din bror kan ha fel om den där julen när ni var små, även om ni båda känner er säkra på att minnas rätt.
Högst föränderliga
Våra minnen är alltså högst föränderliga. Förmågan till inlagring varierar också genom livet. Tidigt i livet klarar hjärnbarken inte riktigt av att göra sitt jobb, då den omogna hjärnan innehåller enormt många synapser som successivt sållas bort. Det är skälet till att vi har få eller inga minnen från våra första år – hjärnan är inte mogen för uppgiften. Senare i livet tappar vi på nytt i minnesförmåga. Av alla minnessystem vi har (se faktaruta) är det episodiska minnet och arbetsminnet mest ålderskänsliga.
Andra minnen, som förmågan att cykla eller känna igen en katt, påverkas avsevärt mindre av att vår hjärna åldras. Men vi får svårare att lägga nya kapitel till berättelsen om våra liv. Vi får också svårare att komma åt det redan inlagrade, framför allt det nyligen inlagrade. Detta gäller både personer med ett normalt åldrande och de som drabbas av demenssjukdomar, säger psykologen Lars Bäckman, professor vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska Institutet.
– Det som händer är att nervceller dör och synapser försvinner. Det sker både hos dem som får en demensdiagnos och hos andra. Man kan fråga sig om det är en artskillnad eller en gradskillnad mellan dessa två grupper. Jag menar att det är en gradskillnad och vill gärna använda begreppet accelererat åldrande i stället för demenssjukdom. Vid accelererat åldrande faller minnesförmågorna snabbare undan, men det sker på samma sätt som vid ett friskt åldrande, säger han.
Starkare känslomässig laddning
Generellt sett minns vi åren mellan 20- och 30-årsåldern bäst. Frågan är vad det beror på. Tenderar minnen från denna period i livet, då vi gör mycket för första gången, att ha starkare känslomässig laddning? Eller kan dessa minnen ofta ha återkallats och på så sätt förstärkts? Eller fungerar minnet generellt sett bättre i denna ålder? Det senare vänder sig Lars Bäckman kraftigt emot.
– Det står i varenda lärobok om åldrande att minnesförmågan sjunker redan tidigt i livet, någonstans kring 25- till 30-årsåldern. Det är fel. Den tesen bygger på tvärsnittsstudier där man jämfört äldre personer med yngre. Det blir missvisande, eftersom det rör sig om olika generationer som levt under olika villkor när det gäller viktiga faktorer för minnesförmågan, som till exempel utbildningsnivå, fysisk aktivitet eller kost, säger han.
Andra studier, där individer följts under många år och jämförs med sig själva, visar i stället att minneskapaciteten generellt sett sjunker vid ungefär 65-årsåldern. Men den individuella variationen är stor – och orsakerna till den vill Lars Bäckman och hans kollegor försöka ringa in. I det arbetet är de särskilt intresserade av substansen dopamin, som fungerar som ett allmänt smörjmedel i hjärnan och får synapserna att må bra.
Forskarna vill bland annat ta reda på i vilken omfattning mätbara nedgångar i dopaminnivåer går att koppla till senare minnesproblem. De vill också undersöka vad som utmärker de individer som sent i livet har höga dopaminnivåer – har de startat från en högre nivå eller finns det några tydliga skyddsfaktorer som hindrar nivåerna från att sjunka?
– Oavsett vad vi kommer fram till kan man redan nu slå fast att den som vill vårda sin hjärna och sitt minne ska ägna sig åt fysisk aktivitet. Att syresätta hjärnan är att hjälpa den. Det är väl belagt i massor av studier gjorda på olika sätt på både människa och försöksdjur, säger Lars Bäckman.
Tydlig könsskillnad
Utöver ålderspåverkan finns det en tydlig könsskillnad kring vår minnesförmåga. Det vet Agneta Herlitz, psykolog och professor vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet. Hon berättar att kvinnor generellt sett har ett bättre episodiskt minne och har lättare för att komma ihåg sådant som går att återberätta. Samtidigt har män generellt sett lättare att skapa spatiala minnen, som till exempel hur man rör sig mellan platser eller hittar i en skog.
Men om det går att skapa en berättelse om hur man rör sig mellan platserna, som till exempel ”först går man till mataffären och sedan går man över torget till blomsterhandeln”, då blir könsskillnaderna mycket små när det gäller det spatiala minnet. Minneskapaciteten hos både män och kvinnor har successivt förbättrats sedan tidigare generationer. Det intressanta är att kvinnors minnesförmågor har förbättrats mer än mäns. Enligt flera studier som Agneta Herlitz och hennes forskargrupp arbetar med verkar alla kognitiva förmågor förbättras lite mer för kvinnor än för män mellan generationerna.
Viktiga anledningar till det är ökat deltagande i arbetslivet, högre utbildningsnivå och förbättrad jämställdhet. När levnadsförhållandena ökar i ett land tycks alltså kvinnor dra särskilt stor nytta av det – inte minst när det gäller det episodiska minnet. Det innebär att kvinnors övertag när det gäller förmågan att minnas händelser är något större i länder med goda levnadsförhållanden. Men vad betyder det här? Spelar det någon roll för individens hälsa och välmående? Mår man bättre av att minnas rätt om den där julaftonen?
– Jag skulle snarare vilja säga så här: det är bra för ett samhälle att ha kompetenta invånare. Det är bra för demokratideltagandet och det bidrar till att ett samhälle kan ligga i framkant när det gäller forskning och utveckling. I ett välmående samhälle kan också fler må bra, säger Agneta Herlitz.
3 sätt att dela in minnen
1. Arbetsminnet, eller korttidsminnet, är där vi tillfälligt lagrar en mindre mängd information som behövs för det vi för stunden håller på med. Sedan glöms informationen. Upprepad kontakt med samma information bidrar till inlagring i långtidsminnet.
2. Långtidsminnet består av fyra delar: Motoriska färdigheter, som att cykla, vispa smet eller spela något instrument hör till det som kallas procedurminnet. Det perceptuella minnet hjälper oss att orientera i omvärlden och känna igen saker. Det är ett minne för sådant som det är svårt att sätta ord på, som känslan av kyla i luften på vintern, tyngden i en blöt handduk eller ljudet av någons röst. Det episodiska minnet kodar in händelser vi har varit med om, sådant som går att återberätta, som vad man åt till frukost i morse eller vad som hände på semestern förra sommaren. Mycket djupt inlagrade minnen, som faktakunskaper av slaget ”Stockholm är Sveriges huvudstad”, finns i det semantiska minnet.
3. Procedurminnen och perceptuella minnen är omedvetna och kommer fram spontant. Episodminnen och semantiska minnen är medvetna och nås genom att vi vill eller försöker återkalla dem.
Text: Annika Lund, Först publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 3/2018.