”På sätt och vis har jag förlorat min pappa”

”Så länge jag kan minnas har pappa druckit öl tills han somnat på soffan på fredagskvällarna. När han drack blev han jobbig, upprepade sorgliga saker om sitt eget liv eller elaka saker om andra. Jag kunde inte ha kompisar hemma. Hela familjen skämdes och vi pratar fortfarande inte om pappas drickande med vare sig släkt eller vänner.

Pappas problem blev värre när jag var sjutton år och han och mamma skildes. Först var han ledsen och sedan blev han tillsammans med en kvinna som också var beroende. Båda lyckas sköta sina jobb någorlunda, men min bild är att de dricker mest hela helgerna och även på vardagarna.

Jag är väldigt arg på pappa för att han inte kan ta tag i sitt liv, men hela situationen är samtidigt så sorglig. Genom terapi har jag lärt mig acceptera att jag inte kan hjälpa honom, hur mycket jag än försöker.

Under en period ville jag inte träffa pappa alls eftersom jag mådde dåligt över hur allt var. Efter drygt ett år tog han upp kontakten igen och ville äta lunch. Numera träffas vi någon eller några gånger i månaden, men endast dagtid mitt i veckan, ofta på något lunchställe. Då kan vi ha ganska trevligt, men vi har inte pratat om hur jag känner inför hans drickande. Jag vägrar fortfarande att träffa honom när han har druckit.

Han är inte med i mitt liv som en riktig pappa, som ett stöd. Jag har på sätt och vis förlorat min pappa på grund av alkoholen och jag väntar fortfarande på att han ska sluta dricka och ta tag i sitt liv, att han ska inse att han har gått miste om tio år av mitt och min brors liv.

Jag är medlem i Ungdomens nykterhetsförbund, och är nykterist sedan några år. Jag tycker alkohol är lömskt, för det som säljs helt öppet ger intryck av att vara mycket mindre farligt än till exempel droger. Men även alkohol förstör livet för många människor.”

Berättat för Annika Lund, först publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap, nummer 3, 2015.