”Jag vill att minnet av Embla ska leva vidare”

Namn: Magnus Strandqvist
Ålder: 44 år
Bor: Helsingborg
Gör: Kriminalvårdare. Valde att låta sin dotter donera sina organ efter en trafikolycka.

Magnus Strandqvist. Foto: Anders Andersson
Magnus Strandqvist. Foto: Anders Andersson

”Mitt helvete, rent ut sagt, började med att en polis ringde och bad mig att omedelbart komma till sjukhuset. Jag fick inte veta vad saken gällde. Jag kastade mig in, orolig över mina föräldrar. Väl där såg jag min frus väska stå oövervakad på golvet. Då förstod jag att det var min egen familj som råkat illa ut. De hade varit med om en trafikolycka. Jag visades in i ett rum med poliser, en kurator, en präst och en sjuksköterska. De började rabbla: Ena dottern hade skadat fingret. Min fru var svårt skadad. Och min tioåriga dotter, Embla, var hjärndöd. Allt var kaos.

Jag ifrågasatte läkaren som var ansvarig för Embla, jag tänkte att det nog skulle komma en annan läkare, en skickligare, som skulle kunna behandla henne på något sätt. Flera andra släktingar reagerade likadant. Men alla läkare sa samma sak. Dagen därpå frågade Emblas läkare mig om jag hade tänkt på organdonation. Det var jag inte alls intresserad av, förklarade jag. Då var jag fortfarande i tankar om att något skulle kunna rädda Embla.

Sedan gick jag till min svärfar, Emblas morfar, och berättade vad läkaren hade sagt. Då sa min svärfar, som är en mycket klok man, att han ville ge sin bild. Han tyckte att även om vi inte kommer att få uppleva julaftnar och skolavslutningar med Embla, så finns det andra barn som skulle kunna få göra det, om Embla fick hjälpa dem.

Efter att ha pratat med min svärfar ett tag tänkte jag om och meddelade läkaren detta. Även min fru blev tillfrågad. Läkaren lyckades få kontakt med henne och hon gav en svag tumme upp. Embla skänkte organ till fem andra personer. Det var fyra barn och en vuxen. Barnet som fick hjärtat var ett akutfall som behövde ett hjärta där och då för att överleva. Även om Embla inte längre finns hos oss, så finns det andra som hon har hjälpt.

Det ger någon form av välbefinnande att vår dotters liv inte var meningslöst, mitt i allt det meningslösa med bilolyckan. Embla är en hjälte för mig. Jag vill berätta det här för att hennes minne ska leva vidare.”

Berättat för: Annika Lund, först publicerat i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 2/2020.