”Jag är glad att det är över”

Mia Yombi 

Ålder: 38 år.  

Gör: Jobbar som arkitekt. 

Diagnos: Foglossningar. 

Bild på Moa Yombi.
Moa Yombi. Foto: Jonas Malmström.

När jag väntade mitt andra barn fick jag kraftiga foglossningar. Fyra månader in i graviditeten fick jag svårt att gå, sitta och stå. Någon gång kring vecka 25 blev jag sjukskriven. Jag minns inte – de här månaderna är som en enda dimma för mig.  

De sista fyra månader hade jag helt galet ont, smärttopparna var värre än förlossningssmärtan. Det satt i ländryggen och i ljumskarna och var plågsamt hela tiden, men vid minsta belastning, som ett steg, då blev det värre. Dunsen från steget kändes som att någon höll på att dra av mig benen. Jag kan inte beskriva det begripligt. 

Av MVC fick jag en TENS-maskin och ett papper med sjukgymnastikövningar. Det hjälpte inte ett dugg. Jag fick viss lindring när min syster gav mig en alternativmedicinsk behandling, kraniosakralterapi. Till slut fick jag morfin, det var det enda som fick mig igenom dagen.  

När jag skulle till barnmorskan fick jag åka sjukresa till sjukhuset. Sedan blev jag hämtad i entrén, med rullstol eller bår. 

Min man gjorde allt hemma och när han var tvungen att jobba, då ryckte mina föräldrar in. De få gånger jag hämtade min son gjorde jag det i en bil, som vi hade köpt med tanke på mina smärtor – den hade lite högre säte och var lättare att kliva in i.   

Så fort bebisen var född fick jag mindre ont. Jag kunde gå efter några timmar. Nu har det gått två år och jag är helt återställd.  

Jag hade velat få ett varmare bemötande från sjukvården. Jag har förstått att det är svårt att ge lugnande besked, för en del får bestående besvär. Men om man nu inte kan ge det, då kan man åtminstone visa en större förståelse.  

Jag hade också behövt sjukskriva mig tidigare. Jag tror att jag hade kommit lindrigare undan om jag vilat mer i början när det bara gjorde rätt rejält ont.”