Karl om sin ryggvärk: ”Mindre ont räcker för mig” 

Text: Annika Lund, först publicerad i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 3/2021.

”Jag fick ont i ryggen när jag som 23-åring jobbade i en brödfabrik. Jag körde truck och lyfte kartonger. En normal dag lyfte jag mellan 10 och 20 ton bröd.  

Ländryggen började värka efter något år. Då gick jag till företagshälsovården och till primärvården. En slätröntgen visade inget avvikande. Jag fick några övningar av en fysioterapeut och fick höra att jag skulle röra på mig som vanligt, vilket i mitt fall innebar 10 till 20 tons lyft om dagen.  

Smärtorna tilltog och sjukfrånvaron växte. Till slut sade jag upp mig. Då blev jag långtidssjukskriven för ångest och depression. Men jag tror att mina psykiska besvär berodde på att jag inte såg några utvägar från all smärta.  

Jag försökte anmäla ryggontet som arbetsskada, men det rann ut i sanden. Jag var så slut, jag orkade inte driva saken.   

Och ryggontet har aldrig gått över. En bra dag skattar jag min smärta till en femma på en tiogradig skala. Då kan jag träffa vänner, handla, laga mat och vara självständig. Dåliga dagar ligger jag upp mot åtta–nio. Då stapplar jag mest runt med min käpp och kan inte sova. Det är fruktansvärda dagar. Då känns livet inte värt att leva. 

Jag känner ilska inför hur min ryggresa startade. Mina ryggsmärtor togs inte på tillräckligt allvar. Men de var allvarliga – på grund av dem har jag sjukersättning i dag, det som förr kallades sjukpension. Jag hade behövt få någon slags hjälp tidigare.   

Sedan något år har jag kontakt med en ny ortoped. En MR har visat diskbråck och facettledsartros, några kotor glider mot varandra. Om jag erbjuds steloperation tar jag emot det.  

Jag hoppas nå en tillvaro då jag ligger mer stabilt på en femma i smärta. Att bli smärtfri känns inte realistiskt.”