Skip to main content

Hans: ”Yoga har hjälpt mig”

Namn: Hans Joelsson
Ålder: 69 år
Familj: Gift och har två barn och sex barnbarn.
Vad: Lever med diagnosen lokalt avancerad prostatacancer sedan år 2007.

Missing ALT text.
Hans Joelsson. Foto: Stefan Estassy

”När jag var 55 år var jag på vårdcentralen i ett helt annat ärende och läkaren tyckte att det var lika bra att göra en fullständig hälsokontroll när jag ändå var där. Några veckor senare kom det hem ett brev som sa att PSA-värdet var för högt, det låg på 10-11 och jag visste inte ens vad PSA var för något.

Efter ett drygt år av biopsier och nya prov hittade läkarna en cancer. Jag reagerade inte särskilt på beskedet, ingen chock eller något sådant. För mig var operation det självklara valet, bara ta bort skiten så man blir frisk.

Efter operationen gick jag på ett rutinåterbesök. Läkaren berättade då att cancern hade spritt sig till sädesblåsorna. Då kändes det som en dödsdom.

Jag började med strålbehandling, som inte fungerade. Då fick jag antiandrogener som skulle hjälpa i tre till fem år, sa läkarna. Behandlingen fungerade jättebra och efter två år var PSA-värdet nere under 0,1. Men jag drabbades av biverkningar. Dels en trötthet som gör att jag måste sova en stund på dagen, men värst är en slags kronisk muskelfästesinflammation i bröstmuskulaturen. Vi gjorde därför ett uppehåll i behandlingen på ett år för att sedan starta den igen när värdet stigit och så har vi alternerat sedan dess.

Innan jag blev sjuk var jag ganska fysiskt aktiv, åkte Vasaloppet, sprang och orienterade, men behandlingen gjorde att jag fick ont i bröstet när jag sprang så jag tvingades hitta något annat. Det blev yoga, det har hjälpt mig.

Nu är det elva år sedan jag startade behandlingen och jag har precis börjat en ny omgång. Det är viktigt att förstå att det inte behöver vara en dödsdom att få ett cancerbesked. Du dör inte imorgon och sannolikt inte dagen efter det heller. Min behandling fungerar fortfarande och under den här tiden har det dessutom kommit ganska många nya läkemedel så det finns hopp.”

Berättat för: Fredrik Hedlund
Tidigare publicerad i Medicinsk Vetenskap nummer 3, 2019