Fler diabetes-mottagningar borde öppna

Berättat för: Helena Mayer, först publicerat i Medicinsk Vetenskap nr 2/2018. 

”Min sjukdom smög sig på under flera år, jag var trött, törstig och gick upp i vikt. Förklaringen kom 2003 då en hälsokontroll visade att jag hade typ 2-diabetes. Men bara genom att börja äta lågkolhydratkost, motionera och minska stressen kunde jag hålla mig undan mediciner och gick ner 18 kilo. På den tiden var det svårt att hitta mat utan socker, men omställningen blev ändå inte så stor eftersom min familj alltid anpassat maten på grund av olika allergier.

Efter cirka fem år trampade jag på en spik och fick blodförgiftning. Då försämrades min diabetes och jag fick börja med tabletter. Och efter ytterligare några år fick jag börja med insulinsprutor, vilket gjorde att livet blev mer inrutat. Jag tycker inte att det inneburit en allvarlig inskränkning i livet, men det har varit en resa att acceptera och hantera sjukdomen.

Som diabetessjuk är man mer infektionskänslig och återhämtningen tar längre tid. Senaste halvåret har jag varit väldigt dålig av influensa och inte kunnat upprätthålla vanliga rutiner för kost och motion. Blodsockerbalansen gick inte att hantera och till slut remitterade min husläkare mig till en diabetesmottagning.

Under en hel vecka fick jag träffa specialistläkare, fysioterapeut, dietist, fotvårdare och psykoterapeut med flera och lärde mig mycket. Läkaren ställde in min medicin väldigt bra och jag fick också veta att jag tagit mina insulinsprutor med fel teknik under alla dessa år. Effekten blir olika beroende på var och hur man sätter sprutorna i kroppen.

I stället för att stänga diabetesmottagningar borde det öppnas fler. Tänk om jag och alla andra diabetiker fick komma till diabetesspecialister direkt för vård och utbildning i stället för att belasta stressade allmänläkare, vilka både mänskliga, medicinska och ekonomiska vinster samhället skulle göra!”

Berättat för: Helena Mayer, först publicerat i Medicinsk Vetenskap nr 2/2018.