FAQ om mänskliga kvarlevor i samlingarna
Varför har Karolinska Institutet samlingar med mänskliga kvarlevor, och vad händer med dessa samlingar i dag? Nedan hittar du svar på de vanligaste frågorna om samlingen av mänskliga kvarlevor i Karolinska Institutets historiska anatomiska samling.
Varför har KI samlingar av mänskliga kranier och andra kvarlevor?
Karolinska Institutet hade under 1800-talet ett anatomiskt museum, där man samlade och ställde ut kvarlevor av människor och djur. Initiativtagare till att påbörja samlingen var Anders Retzius (1796 - 1860), professor i anatomi vid Karolinska Institutet. Anders son Gustaf Retzius (1842 - 1919) gick i sin fars fotspår och fortsatte arbetet med att bygga ut museet och samlingen. Museet användes i undervisning och forskning och var även öppet för allmänheten. Liknande samlingar fanns på de medicinska fakulteterna vid Uppsalas och Lunds universitet, liksom i våra nordiska grannländer och runtom i världen. Idag finns mycket litet kvar av de anatomiska samlingarna vid Karolinska Institutet. När det anatomiska muséet stängdes i anslutning till den planerade flytten av KI till Solna avvecklades djursamlingen, och de mänskliga kvarlevorna deponerades på andra institutioner i Stockholm. Då hade samlingen av mänskliga kvarlevor redan skadats av den brand som härjade i muséet 1892.
Hur stor är kraniesamlingen?
Den bevarade samlingen av mänskliga kranier och andra kvarlevor innehåller lämningar av ca 800 individer. Siffran kan jämföras med drygt 2000 kranier i Lunds anatomiska institutions samling, 1425 vid Helsingfors universitet och över 25 000 vid Natural History Museum i London.
Hur tillkom kraniesamlingen?
Kranierna samlades in av de anatomer som studerade människans historia, utbredning och variation, främst under 1800-talet. Denna fysiska antropologi beskrev geografisk och etnisk variation i termer av ras och studerade bland annat kranier för att undersöka likheter och skillnader mellan nutida och forntida nordbor. Målet var att klarlägga hur Norden befolkades efter den senaste istiden och fram till samtiden. Även kvarlevor från andra delar av världen samlades in och studerades. KI:s forskare skaffade kvarlevor genom utbyte med andra vetenskapsmän, insamling vid forskningsexpeditioner och genom diplomater, sjökaptener och handlare.
Vad gör KI med kraniesamlingen i dag?
Vid Karolinska Institutet pågår sedan 2015 arbete med att dokumentera och sammanställa uppgifter om de historiska anatomiska samlingarna. Arbetet består i historisk, arkivbaserad forskning inriktad på brev, protokoll och andra dokument. En central uppgift är att ta reda på hur kvarlevorna samlats in och hur de kommit till KI. Den historiska anatomiska samlingen är tillgänglig för naturvetenskaplig forskning, dock endast efter särskild ansökan till KI. Samlingen förevisas inte publikt och kvarlevorna förvaras på ett säkert och värdigt vis i låsta förråd på campus Solna. All hantering av kvarlevorna görs i enlighet med International Committee of Museums (ICOM) etiska riktlinjer.
Varför tar dokumentation av kraniesamlingen så lång tid?
Alla delar av KI:s samling lider av ett underskott av dokumentation, som innebär stora osäkerheter beträffande ursprung och under vilka omständigheterna kvarlevor kom in i samlingen. Den största orsaken är förlusten av kataloger i den brand som 1892 förstörde en del av samlingen, framför allt delar av samlingen av samiska kvarlevor. I samband med nyordnandet av samlingen åren efter, på 1890-talet, avstod man från att upprätta någon ny katalog men bytte samtidigt hela numreringssystemet. Det gör att den numrering som sedan 1890-talet gäller för samlingen inte direkt korresponderar med de uppgifter som finns.
Ett andra skäl är att samlingar likt den KI och andra äldre, medicinska universitet och museer har inte var statiska då de var i bruk. Det var vanligt förekommande att forskare bytte kvarlevor med varandra, ofta utan att särskilt noggrant dokumentera dessa informella byten. För eftervärlden innebär detta att det är komplicerat att efterforska kvarlevor som försvunnit ur samlingen.
Med andra ord: det finns ett glapp mellan bevarad dokumentation och de faktiska samlingarna.
Varför är återlämning av kvarlevor så komplicerat?
Sett utifrån kan det tyckas märkligt att repatrieringsprocesser tar så lång tid, ibland tiotals år. Skälen till detta är i huvudsak två. Det första är att repatriering är en formell process där flera myndighetsbeslut måste föregå det konkreta återlämnandet. De kvarlevor som finns i svenska samlingar är rent formellt att betrakta som statlig egendom. Enskilda universitet, som KI, får således inte fatta beslut om återlämning på egen hand.
Det andra är att det måste vara till 100 procent säkerställt att rätt kvarlevor repatrieras och att den som önskar få kvarlevor återlämnade är den enda legitima mottagaren. Då både landgränser och urfolksgrupper förflyttats och förflyttat sig genom historien krävs ofta grundlig utredning innan repatriering kan genomföras. Karolinska Institutet har på begäran från Nya Zeeland, Australien, Franska Polynesien och USA återlämnat (repatrierat) kvarlevor till ursprungsbefolkningar i dessa länder. Vi har också själva tagit initiativ till att kontakta urfolksrepresentanter i Nordamerika, där det sedan 1990-talet finns en etablerad organisation för repatriering. Dessa kontakter har hittills resulterat i flera återlämningar.
I oktober 2022 inkom Karolinska Institutets rektor Ole Petter Ottersen med ett förslag till svenska Utrikesdepartementet rörande återlämning av kvarlevor från Finland. Läs mer om förslaget och om de finska kvarlevorna här.
Aktuellt om samlingen
Återlämning till Australien
Medicinvetarna om kraniesamlingen
Om krav på återlämning av kvarlevor från Finland
Om KI och arvet efter Anders och Gustaf Retzius