Fredrik ville dö - led av bipolär sjukdom

Berättat för: Maja Lundbäck, först publicerat i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 3/2020. 

”Efter en skilsmässa skruvade jag upp tempot. Jag drev stora projekt på jobbet, tog lån privat, bjöd på middagar, reste och mitt i detta träffade jag min nuvarande sambo. Att jag var i ett maniskt tillstånd förstod jag inte. Efter ett tag kom depressionen. Jag började må riktigt dåligt. Projekten gick back och räkningarna gömde jag i garderoben. Min sambo märkte ingenting, men när hon inte var hemma grät jag. Jag provade olika sätt att dö på i tankarna. 

Det som fick mig att gå så långt som till självmordsförsök var att jag hade lovat en av döttrarna att hon skulle få följa med på en USA-resa. När jag förstod att pengarna inte skulle räcka förmådde jag inte säga det, inte förrän samma dag som vi skulle ha åkt. Jag tänkte att jag var den stora idioten och sms:ade mamman att jag inte ville göra dem illa mer och därför inte kunde finnas. Sedan gick jag mot järnvägen. Men polisen plockade upp mig och körde mig till psyket. 

Några år senare diagnostiserades jag med bipolär sjukdom. Först var det skönt, jag fick mediciner och gick i terapi. Samtidigt jagades jag av Kronofogden för mina obetalda räkningar, istället för att bli hjälpt av dem. Av rädsla för att drivas till ännu ett ofrivilligt självmordsförsök, i affekt, ville jag dö på mina egna villkor. 

Planeringen för självmordet fick en fastlagd plan, för hur och när. Jag kände lättnad och frid över att snart vara död. En dag var jag i köket med min sambo. Hon sa: Fredrik, du stannar väl kvar? Överrumplad svarade jag ja. Nu var det bara att stanna kvar. Den sköna känslan av frid försvann. I stället växte hoppet.”