Mattias pappa tog sitt liv

Berättat för: Maja Lundbäck, först publicerat i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 3/2020.

”Jag var 15 år när min pappa begick självmord. En vecka senare flyttade jag ensam från Gotland till Växjö för att börja på friidrottsgymnasiet. Jag satt ensam på sängen, inackorderad hos en gammal dam och undrade vad jag gjorde där i Växjö, varför skulle jag ens ta reda på var skolan låg? Allt kändes meningslöst. Min pappa var min stora förebild och nu var han borta. Men sedan gick jag ändå ut och köpte en begagnad cykel och åkte till skolan nästa dag. 

När jag var på Värendsvallen och fokuserade på träningen kunde det först gå sekunder, sedan minuter, utan att jag tänkte på pappa. Jag satte tidigt upp en målsättning att hoppa över 8 meter i längdhopp som första svensk. Att fokusera på det och på träningen blev ett sätt att överleva. På kvällarna när jag var ensam på min lilla övervåning och lagade mat på mina två kokplattor var det däremot extra tufft.

Jag ljög för alla hur pappa dött. När mina nya klasskompisar frågade om min pappa sa jag att han dött av en hjärtinfarkt, det var för att jag skämdes så mycket. När jag väl hade börjat ljuga fortsatte jag. 

Men när jag var med i tv-programmet Mästarnas mästare berättade jag spontant för första gången att pappa tagit sitt liv. Det hade gått 28 år, men det var som att en sten föll från hjärtat. Jag kände att ingen ska behöva bära på sådana här saker. Nu uppmanar jag alla att säga till sina vänner som det är och att ta professionell hjälp om man mår dåligt, vilket inte jag gjorde. Saknaden kommer alltid att finnas, men om man sopar undan känslor så byggs det på mer och mer.”