Djurförsök på Karolinska Institutet
I Sverige står Karolinska Institutet för den enskilt största andelen medicinsk akademisk forskning. En stor del av forskningen utförs utan djur, men inom många områden behövs djurförsök för att få ny kunskap.
KI använder olika försöksdjur inom biomedicinsk forskning. Här presenteras de vanligaste.
Möss
I början av det tidiga 1900-talet tog musen steget in i den moderna vetenskapen och är idag det vanligaste däggdjuret som används som djurmodell inom forskning. Musen har komplexa biologiska system och strukturer, till exempel immun-, nerv-, hjärt-kärl-, endokrina och metabola system. Kartläggningen av musens och människans genom har visat likheter på upp till 99 procent.
Under 1980-talet blev användningen av musen som försöksdjur mer omfattande då tekniker för att förändra genomet etablerades inom forskningsfältet. Teknikerna för att göra förändringar i gener utvecklas hela tiden och ett exempel är CRISPR/cas9, eller den så kallade gensaxen. Förändringar av mössens gener gör att försöksdjuren bättre kan efterlikna olika sjukdomstillstånd vilket bland annat möjliggör studier av hur väl olika läkemedelskandidater fungerar för att behandla sjukdomar som olika former av cancer, hjärt-kärlsjukdomar och Alzheimers sjukdom.
Möjligheterna att modifiera geners uttryck och likheterna mellan mus och människa har etablerat möss som ett viktigt modelldjur inom forskningen.
Musmodeller används för att studera hur olika delar av kroppen normalt fungerar och vad som går fel vid olika sjukdomstillstånd, till exempel vid tarmsjukdomar (till exempel tjocktarmscancer, IBD), neurodegenerativa sjukdomar, till exempel Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom, multipel skleros (MS), ALS, hjärt-kärlsjukdom, metabola syndrom (till exempel diabetes), smärta (till exempel reumatisk artrit, fibromyalgi och kronisk smärta), infektionssjukdomar och allergi. Musmodeller används även för att utveckla nya läkemedel.
På KI användes ca 45 000 möss i försök under 2025. Musembyron som används före den sista trimestern räknas inte som försöksdjur och ingår inte heller i de 45 000 möss.
Råttor
Redan i början av 1800-talet användes råtta i vetenskapligt syfte och i början av 1900-talet avlades en ”standardiserad” råttstam fram vid Wistar Institute i Philadelphia. Detta är en stam som fortfarande används.
Användningen av råtta inom forskningen har minskat under de senaste åren men råtta är fortfarande en viktig djurmodell. Precis som musen, har råttan komplexa biologiska system och strukturer, till exempel immun-, nerv-, hjärt-kärl-, endokrina och metabola system, och har visat likheter med människans genom på upp till 90 procent.
Råttmodeller används ofta inom forskningen om hjärt-kärlsjukdomar, transplantation, diabetes, ryggmärgsskada, hjärnskademodeller, Parkinsons sjukdom, psykiatriska sjukdomar, beteendestudier och läkemedelsutveckling. Råttan är större än musen vilket har fördelar vid vissa procedurer och kirurgiska ingrepp.
Historiskt tog möss över då möjligheterna att förändra genuttryck är förhållandevis enklare i mus än i råtta. Gentekniken har emellertid tagit ett stort kliv framåt i och med CRISPR/Cas9 (den så kallade gensaxen), vilket har förenklat möjligheterna att manipulera gener även hos råtta. Detta kan i framtiden öppna nya användningsområden av råtta.
På KI användes ca 1200 råttor i försök under 2025.
Zebrafiskar
Zebrafiskar – kanske mer kända som prydnadsfiskar – är en relativt ny djurmodell för biomedicinsk forskning. På KI finns en av de största zebrafiskanläggningarna i Norden, där både grundläggande och avancerad biomedicinsk forskning bedrivs.
Främst används zebrafiskembryon, det vill säga zebrafiskar som är yngre än fem dagar, i forskningen. Dessa embryon klassificeras enligt svensk lagstiftning inte som försöksdjur eftersom de anses sakna förmåga att känna smärta och lidande. De är transparenta (genomskinliga), vilket gör det enkelt att se hur olika organ utvecklas och fungerar. Under de senaste åren har många så kallade transgena zebrafisklinjer tagits fram, där antingen specifika organ är markerade med ett fluorescerande ämne, eller där gener har förändrats så att fiskarna utvecklar samma sjukdomar som människor kan få; till exempel amyotrofisk lateralskleros (ALS), Alzheimers sjukdom eller andra sjukdomar där behandling fortfarande saknas. Dessa fiskar används både för att förstå hur sjukdomar uppstår och fortskrider och för att kunna utveckla nya behandlingsmetoder.
Zebrafiskar har också blivit ett av de viktigaste modellsystemen för cancerforskning. Mänskliga cancerceller kan injiceras i zebrafiskembryon, som därefter kan behandlas med olika läkemedel eller läkemedelskandidater. Detta gör det möjligt att inte bara hitta nya behandlingsmetoder utan även att skräddarsy behandlingsalternativ för patienter, så kallad individanpassad vård (precisionsmedicin).
Att använda zebrafiskar, och särskilt zebrafiskembryon, i biomedicinsk forskning leder till att antalet andra djur som används i försök, som möss, minskar. Zebrafiskar kan dock inte ersätta alla djurförsök i andra arter.
Här kan du läsa vidare om zebrafiskforskning på KI.
På KI användes ca 24 000 zebrafiskar i försök under 2025. Zebrafiskar som endast används för produktion av embryon ingår inte i siffran. I forskning används framför allt zebrafiskar som är yngre än 5 dagar, så kallade zebrafiskembryos. Enligt svensk lagstiftning räknas inte zebrafiskembryos som försöksdjur och ingår inte heller i de 24 000 zebrafiskarna.
Salamander
Varför har vissa djurarter, till skillnad från de flesta andra, förmågor att regenerera (återskapa) komplexa strukturer? Det är en grundläggande fråga som är viktig inte bara ur ett evolutionärt perspektiv, utan även ur aspekten att kunna stimulera regeneration hos organismer som naturligt saknar denna kapacitet, till exempel människor. Bland ryggradsdjur uppvisar salamandrar det bredaste spektrumet av regenerationsprocesser. En salamander kan återskapa skadad hjärtmuskulatur, ersätta nervceller i hjärnan med nya, och även hela extremiteter (armar, ben och andra lemmar). Den regenerativa förmågan avtar inte med åldern hos salamandrar och de kan leva i flera decennier.
Salamandrar utgör en utmärkt djurmodell eftersom de liknar däggdjur i många avseenden. Det är också det med oss människor närmast besläktade ryggradsdjuret när det gäller bred regenerationskapacitet. Dessutom har salamandrar en unik motståndskraft mot tumörutveckling. Detta förvånar eftersom regenerationsprocesserna hos salamandrar involverar cellulära och molekylära processer som är förknippade med tumörbildning hos däggdjur. Studier på salamandrar kan därför ha betydelse inom forskningsfält som utvecklingsbiologi samt stamcells- och cancerforskning.
I mer generella termer, befinner sig salamandrar som modellorganismer i det viktiga gränssnittet mellan grundläggande biologisk respektive medicinsk vetenskap. Forskningen kan leda till viktig kunskap eller hypoteser som kan lägga grunden till terapeutiska strategier inom regenerativ och cancermedicin.
Här kan du läsa vidare om forskning i salamander på KI.
På KI användes ca 900 salamandrar i försök.
Nejonöga
Nejonöga är en rundmun, en primitiv klass fiskliknande djur. Trots att nejonögats utvecklingslinje skiljer sig från den som ledde till människan för mer än 500 miljoner år sedan, är grundstrukturen för vårt nervsystem mycket väl bevarat mellan nejonöga och människa. Det visar hur grundstrukturen för hur vårt nervsystem styr viktiga funktioner har utvecklats och gäller inte bara den övergripande organisationen av nervsystemet, utan också vilka transmittorer (signalsubstanser), peptider och jonkanalstyper som utnyttjas.
Nejonögats centrala nervsystem är relativt sett enkelt uppbyggt, med långt färre nervceller än hos högre ryggradsdjur, som människa, men det kan också betraktas som en enkel prototyp av nervsystemet hos ett ryggradsdjur. Nejonöga är därför väl lämpad för detaljerade studier på cellnivå av de basala mekanismerna i det centrala nervsystemet för reglering av motoriska funktioner hos vertebrater (ryggradsdjur).
Här kan du läsa vidare om forskning i nejonöga på KI.
På KI användes mindre än 10 nejonögon i försök under 2025.
Grisar
Grisen är ett av de viktigaste försöksdjuren inom biomedicinsk forskning, särskilt när frågeställningarna kräver en hög grad av likhet med människans fysiologi och anatomi. Många av grisens organ – såsom hjärta, lungor, hjärna, kärlsystem och mag-tarmkanal – liknar människans både i storlek, uppbyggnad och funktion. Även immunförsvar, ämnesomsättning och koagulationssystem uppvisar stora likheter, vilket gör grisen till en särskilt relevant modell för studier av akuta sjukdomstillstånd, kirurgi, intensivvård, trauma, hjärt–kärlsjukdomar och medicinteknik.
Till skillnad från mindre djurmodeller möjliggör grismodeller avancerad övervakning och behandling med samma utrustning och metoder som används i klinisk vård av människor, till exempel respiratorbehandling, invasiv hemodynamisk monitorering, bilddiagnostik och kirurgiska ingrepp. Detta ökar möjligheten att översätta forskningsresultat till praktisk nytta för patienter.
På Karolinska Institutet bedrivs grisforskning vid flera specialiserade anläggningar, där både grundforskning och mer tillämpad, kliniknära forskning utförs. All användning av grisar i forskning, precis som alla djurförsök, föregås av etisk prövning och sker under strikt reglerade former, med stort fokus på djurvälfärd, smärtlindring och att antalet djur hålls så lågt som möjligt. Målet är att genom välmotiverad och ansvarsfull forskning bidra till bättre diagnostik, behandling och vård för människor.
På KI användes 30 grisar i försök under 2025.
Apor
Apor delar i genomsnitt cirka 94 procent av sitt DNA med människor, vilket gör deras fysiologi och immunsystem betydligt mer relevant för att kunna överföra forskningsresultat till människa än när försöket utförts i gnagare som till exempel möss. Apor används endast i djurförsök när andra metoder eller djurarter inte kan användas. De används främst i studier om hjärnans sjukdomar, samt i försök som syftar till att utveckla vaccin eller behandlingar mot svåra infektionssjukdomar.
Här kan du läsa mer om den forskningen som bedrivs på KI med hjälp av apor.
På KI användes 28 apor i försök under 2025 (detta inkluderar återanvändning). Återanvändning är ett sätt att minska (reducera) mängden apor som ingår i försök, och har godkänts av den försöksdjursetiska nämnden. Att återanvända försöksdjur, när det är motiverat ur ett etiskt och vetenskapligt perspektiv, är att efterleva 3R-principen (Refine, Reduce, Replace). Att KI har använt 28 apor i försök under 2025 betyder alltså att arten har varit del i olika forskningsprojekt vid 28 användningstillfällen. För att möjliggöra återanvändning måste djuren återhämta sig mellan varje försök vilket kontrolleras av veterinär.
Andra djurslag som används på KI
Vid specifika försök kan även andra djurslag användas, såsom marsvin, iller eller taggmöss. Marsvin används främst i lungforskningen, till exempel inom forskningen om astma, iller har använts i forskningen om corona-vaccin, och taggmöss kan användas i forskning som berör vävnadsregeneration.